Ännu en dag på stranden
Det är ju för varmt ute för att göra något annat än att åka och bada! I går var hela vår flock på stranden med hela Tysons flock! Väldigt trevligt och behaglig vattentemperatur.
Fastställs härmed att Iris aldrig tröttnar på att simma och hämta grejjer i vattnet! I övrigt låter jag bilderna tala för sig själva.
En liten gul väst på badutflykt
Även i dag åkte vi på badutflykt med Camilla och Tyson! Ännu roligare i dag då de även hade med sig husse och lillmatte, hela fina famlijen med andra ord!
Vände upp och ner på hela lägenheten för att hitta flytvästen innan vi skulle åka och till slut fann jag den. Lilla Lina kunde med andra ord börja lektion ett på sin simskola. Själva lektionen fastande inte på film men lite annat gjorde. Min lilla säl Iris som är helt vild i vatten t.ex.
Tillbaka till den lilla gula västen: Det var vad vi kan kalla en ofrivillig simlektion och hon fattade rätt fort vad det var som var på gång. Men jag tog med henne ut en bit, hon sprattlade sitt dobermannsprattel och sen lät jag henne sprattla in till stranden igen. Slut på lektionen.
Målet är ju inte att Lina ska lära sig simma och älska det, det tror jag är för sent. Målet är att hon ska vara bekant med känslan av att inte bottna utifall att hon råkar trilla av en brygga eller så någon vacker dag.
Bilder tog jag ju också, de hamnade i ett litet album här!
Iris nosar efter kronprinsessans stundande bröllop
Ja i dag åkte vi in till city för att kolla in stan inför Kronprinsessans stundande bröllop. Vi gjorde vårat bästa för att nosa upp allt som hade att göra med kungligt kalas.
Iris och jag mötte upp Emelie och Expo på ett soligt och rätt fullsatt Sergels torg. Därifrån gick vi sedan Drottninggatan ner mot Slottet. Bilden nedan är dock tagen i andra riktningen, dvs upp mot Åhléns. Folk!
När vi började närma oss riksdagshuset började det märkas att det inte bara var vanligt sommar-turistmyller, plötsligt såg vi poliser var vi än tittade.
Vid Riksdagshuset var det lite gatushow på gång. Iris brydde sig inte om det alla andra tittade på, helt rätt vi var ju på kunglig bröllopsjakt! Vi gick vidare. På Mynttorget upptäckte vi att SVT hade satt upp camp, och då menar jag inte en liten kamera utan gigantska grejjer innanför staket. Knatade upp till högvaktsterassen och här satt kamerorna redan uppe och var välbevakade.
In på Yttre borgården, förbi Storkyrkan och ner för Slottsbacken där turistbussarna hade bytts ut mot polisbilar. När jag skulle ta bilden nedan la sig herr Expo ner och började rulla sig på gatstenarna till stor glädje för några av poliserna som jag gissar hörde ihop med bilarna.
Efter det gick vi ner och ut på Skeppsbrokajen. Här satte Iris fullt drag mot vattnet och hade nog helst velat hoppa rakt ut och simma bort till Skeppsholmen och den otroligt vackra Ostindefaraen som ligger förtöjd där, istället fick hon nöja sig med att posera på kajkanten.
Över Strömbron gick vi sedan bort till Kungsträdgården där Iris kylde av sig i en fontän. Och då menar jag hoppade självmant rakt i plurret och stod sedan där och ville helst inte kliva ur.
Iris små tassar styrdes sedan upp till Norrmalmstorg där det inte helt väntat åktes skridskor! Som ni ser så tyckte Expo och Emelie att det var så där kul med skridskoprinsessor medan Iris satte tassarna på kanten och beundrade. Hon beundrade så mycket att hon också ville prova och skuttade hastigt ner på konstisen, varpå jag lika fort halade tillbaka min hund igen.
Nu hade vi gått så mycket i värmen att det var dags för mattarna att fylla på vätska. Jag gick in på lilla Pressbyrån och köpte dryck och hittade lite kunglig fägring i form av kylskåpsmagneter som var till salu medan Emelie och Iris snällt väntade utanför.
Därefter drickapaus på Biblioteksgatan. Två små söta flickor spande in hundarna tillsammans med sin mamma och när Emelie frågade om de ville klappa på Expo så blev de glada och klappade och ställde söta frågor länge! Expo stod som ett ljus under tiden.
Hundarna var väldigt populära i dag faktiskt. Turisterna i stan har bra smak på hundar och vi fick höra uppskattande ord på flera olika språk! Självklart mötte vi folk med skräck i blicken i trängseln, då är det ju bara att så fort som möjligt försöka göra det bästa man kan. Kliva ut i gatan från trottoaren, snabbt byta sida på hunden så den hamnar så långt ifrån för den hundrädde som möjligt osv.
En klapppaus senare så gick vi vidare och gick Kungsgatan upp. Pitstop på hund/hästaffären där stora plasthästen fått vacker blågul utstyrsel. Hundarna smakade även på vatten som de så snällt ställt ut till förbipasserande fyrfotingar.
Efter Kungsgatan svängde vi åter ner på Drottninggatan. Där hade flera butiker skyltat bröllopsinspirerat, bland annat butiken Butterick’s.
Åter vid Segels torg bestämde vi oss för att gå lite till och svängde därför upp mot Hamngatan och gick in på Gallerian där Emelie köpte glass och jag en sallad.
Sedan gick vi till Kungsträdgården och satte oss i skuggan vid ”poolen” där och åt. Iris ville väldigt gärna ner till vattnet som dessutom kryllade av små rosa golfbollar som guppade på ytan. Det hölls nämligen en hole in one tävling ut mot en liten fejkö i vattnet. Vi såg barn som vadade ut i vattnet och samlade ihop bollar, när det var dags att gå kunde jag därför inte låta bli utan sa åt Iris att hämta en boll. Nöjd plumsade hon i och plockade upp en boll som hon kom och lämnade till mig i handen! Hörde hur folk spontanapplåderade och skrattade bakom oss.
När vi skulle gå över Strömbron för andra gången tillbaka mot slottet hade poliserna som stod där innan (lilla bilden) bytts ut mot en polis på motorcykel som stoppade trafiken, det sistnämnda brukar betyda att någon är på gång. Mycket riktigt kom någon minut senare när vi var mitt på bron en lång radda med polisbilar följda av några säpo-bilar och en vit volvo med Norges Kronprinsessan Mette-Marit i, följt av några polisbilar till. Klar Kronprinsessvittring!
Framme vid Slottet igen knatade vi upp för Lejonbacken för att kika lite på utsikten. Representanter för samtliga svenska förband verkade ha någon form av genomgång där när vi gick förbi och självklart var vi tvunga att fota lite med dem i bakgrunden, här var ju några som uppenbarligen skulle ha en uppgift under den stora dagen!
När vi började gå ner för Lejonbacken på andra sidan började även samtliga militärer att röra på sig åt samma håll. Plötsligt kände vi oss förföljda av hela Kungens armé.
Tack E&E för sällskapet!
DCM, drabbar det alla hundar utom din?
Efter att ha skrivit inlägget Dobermannavel och RAS så var tanken att resten av sommarens inlägg skulle handla om träning och glada simturer. Istället fick jag i går ett sms från Emelie som var hos veterinären, ”Expo har DCM” och plötsligt var DCM allt jag kunde tänka på.
Nu har jag förvisso redan tänkt rätt mycket på DCM redan tidigare. Jag har sedan jag köpte Lina varit rädd att hon skulle drabbas eftersom både hennes pappa, kullbor och kullsyster dött av det. (Jag vet att ingen riktigt vet vad Don Dante dog av men eftersom hans barn där knall-fall av att hjärtat lägger av och de måste ha fått sina gener från föräldrarna så…) För varje år som går så känns det som att risken att Lina ska drabbas blir mindre och jag har sakta men säkert börjat hoppas att hon kanske är fri från det.
För så kan det vara, Lina kan vara fri från DCM! Den senaste forskningen på DCM visar nämligen att det nedärvs autosomalt dominant och det funkar så här i praktiken;
Nedan paras en tik som bär på en gen med DCM och en FRI gen med en hane som är helt FRI. (Det räcker med en gen för att hunden ska bli sjuk så röd = DCM helt enkelt.) 
När valparna sedan föds kommer hälften av avkommorna ha fått genen och riskerar inte bara att dö tidigt utan kommer även att lämna den vidare till 50% av sin valpar.
Om någon av valparna paras med en helt fri hund ja! För vad händer om en av valparna paras med en hund som också är bärare av genen? 
Jo, plötsligt är det inte ”bara” 50% av valparna som drabbas utan snarare 75% och statistiskt sett så kommer en av valparna dessutom att bli dubbelbärare eller vad man nu ska kalla det av genen.
Skulle den hunden sen råka bli den som blir utvald att föra släktens gener vidare då är vi uppe i 100% DCM-valpar oavsett om den hunden paras med en annan hund som är bärare av genen…
…eller en hund som är helt fri från genen! Det hjälper alltså inte förrän i generation nummer två att para in nytt blod och då är det ändå 50% chans att de valparna också får det! 
För den som inte räknat ut vad som händer om två hundar med varsin dubbel uppsättning DCM-gener paras så visar jag även det här nedan. Alla de valparna kommer att med 100% säkerhet ge sina valpar 100% DCM. Visst är det härligt? 
Så vad vet vi då? Jo, att de flesta hanhundar insjuknar när de är mellan 7 och 8 år gamla och i motsats till tikarna dör de oftare unga och väldigt plötsligt. Och man kan upptäcka sjukdomen med hjälp av EKG och Holter innan hundarna visar kliniska symtom. Är det då värt att vänta några år och kanske undersöka hjärtat innan man avlar på en hund?
Eller ska varje uppfödare sitta hemma och säga ”Mina hundar är inte sjuka, de är 3 år och har aldrig visat några symtom” eller ”Varför vänta, jag vinner alltid på trisslotter och spel, varför skulle jag inte lyckas nu med när jag chansar?”
Nu kanske ni kanske tänker att det är lätt för mig att sitta här och klaga och tycka för jag är inte uppfödare och de flesta uppfödare gör minsann så gott de kan. Bullshit! säger jag. Om det är så lätt för mig att lära mig och hitta information så borde det vara ännu lättare för uppfödare som ska vara insatta i rasen. Det verkar sedan flera år vara allmänt vedertaget bland veterinärer och experter på området att det är förändrad avel som gäller för att bli av med problemet och då särskilt avel på unga hanar.
Men nu är det ju så att man lär så länge man lever och jag påstår att alla uppfödare har gjort och gör sina misstag. Men det är historia nu. Det är hur nästa parning ser ut och när den görs som är avgörande för rasens framtid. Vad som hände för 1,10 eller 100 år sedan kan vi inte göra så mycket åt nu och vitsen med att sitta och älta om det i evighet hjälper faktiskt inte ett skit.
Däremot; alla som kör på som vanligt kan ju höra av sig till Emelie som nu sitter där hemma med sin 3,5 år gamla hund som just har fått sin dom och försöka förklara det där med tur i spel och att det bara är alla andra kennlar, linjer och hundar som drabbas, inte mina.
Dobermannavel och RAS
Avel är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat. Bajsavel och hela baletten för er som läst min blogg ett tag. Jag har därför inte kunnat sluta tänka på det som togs upp på medlemsmötet i Örebro i samband med rasspecialen angående avel.
Barbro Kamleitner presenterade på mötet den senaste versionen av RAS, Rasspecifik avelsstrategi för Dobermann som har uppdaterats av henne och Madelene Dahlgren. En knippe rekommendationer från Svenska Dobermannklubben angående avel.
För att bespara er närmare åtta sidor text så sammanfattar jag på fri hand det jag tycker är viktigast för att undvika den där bajsaveln jag mumlat om;
- Genetisk variation; Då många kullar kommer från utlandsfödda hundar (År 2009 föddes 33 kullar i Sverige, av dessa var 9 efter svenskfödda föräldrar, 12 efter en svensk och en utlandsfödd föräldrar samt 12 kullar efter utlandsfödda föräldrar) får vi en bristfällig information och kunskap om hundarnas hälsa och mentalitet då detta ofta saknas och är svårt att kolla upp.
Den tillgängliga avelsbasen i Sverige är i dag så stor att det finns utrymme att avla på de hundar vi har här hemma och med detta medföljer en bättre statistik på hundarnas hälsa. Dessutom är de hundar som importeras ofta nära släkt med de hundar/linjer som redan finns i landet.
Man vill upprätta en lista över svenska hanhundar för att hjälpa uppfödarna att hitta lämpliga hanar att använda i avel. Listan ska innehålla hälso- och mentalstatus för hanen och dess släktingar.
Nära släktskap ska undvikas i parningar och den enskilda hanars användning begränsas. Importer och utländska hundar som ska som ska gå i avel ska undvikas om de inte tillför ”nytt blod”.
- Hälsa; De vanligaste dödsorsakerna för dobermann är enligt statistik från Agria: nacke/rygg, cancer och hjärtfel (där andelen som dör i cancer är ungefär lika stor som andelen som dör i hjärtfel).
Rasen ligger i försäkringsbolagens högsta premiegrupp och de vanligaste veterinärdiagnoserna är traumatiska hudskador, hudtumörer, juvertumörer, livmoderinflammation, hälta, hudinfektioner, mag/tarminflammationer, korsbandsskador, kardiomyopati, magomvridning och wobbler.
Särskilt uppmärksamhet ska riktas på problemen med DCM och wobbler. För att komma tillrätta med DCM vill man att hundar som går i avel ska göra ett 24-timmars-EKG (även kallat Holter-EKG) varje år i kombination med vanligt EKG för att kunna ställa diagnos innan hunden visar klinska symtom. Enligt den senaste forskningen lämnar varje hund som dött i kardiomyopati vidare sjukdomen till minst hälften av sina avkommor. En hund som uppnått en ålder av 7 år och fortfarande inte visar tecken på DCM via EKG samt Holter är med största sannolikhet frisk.
Därför vill man att hundar som uppvisar smärta från nacken och/eller rörelsestörningar inte ska användas i avel liksom hundar med knäproblem, hudproblem och hundar som inte är testade för von Wildebrands sjukdom eller ej är ögonspeglade. Man vill även att ett blodprov vad avser leverstatus tas varje år på hundar som går i avel. Ej heller hundar med mer än ett HD-belastat syskon.
Då många av de ärftliga sjukdomarna drabbar hundarna först när de är 4-7 år gamla vill man därför höja snittåldern för hanhundarna rejält när de går i avel samt att undvika linjeavel och inavel.
- Mentalitet/Bruksegenskaper; Rasen är en brukshund och enligt dess rasstandard ska en dobermann
…till sin karaktär vara vänlig och fredlig. Den är mycket trogen sin familj och barnkär. Eftersträvansvärt är måttligt livligt temperament, samt måttlig skärpa och retningströskel. En dobermanns goda följsamhet och arbetsglädje samt prestations- förmåga, mod och hårdhet bör även beaktas. Rasen skall också ha en balanserad uppmärksamhet på omvärlden och stort vikt skall läggas vid självsäkerhet och oräddhet.
Med hjälp av MH vet man att jämfört med andra bruksraser ligger dobermann lågt på tillgänglighetsmomenten. Därför vill man att hundar som ska gå i avel ska komma närmare rasprofilens siffror 4 på samtliga kontaktmoment, samt siffran 1 på skott. Ingen avel ska bedrivas på hundar som har problem med sina relationer till människor och ska ha lägst siffra 3 på kontaktmomenten samt om de är korade ha bedömts som öppna och tillgängliga. Hundar med stora rädslereaktioner ska inte användas i avel.
I dag kommer fler hundar kommer till utställning än till bruksprov och det är önskvärt att fler hundar kommer ut på bruksprov och i tjänst för att få fler bruks/tjänsteförare att välja dobermann. Målsättningen är även att öka mängden hundar som kommer ut på MH och Korning.
- Exteriör En dobermann ska tåla kraven på en arbetande och hållbar brukshund. Därför ska rasidealets medelstorlek eftersträvas (70 cm för hane, 65 cm för tik) och de ska ha ett välvinklat bak- samt framställ för att undvika skador på leder och korsband.
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Där har ni det, pang-poff. Detta stämmer väl överens med hur jag tycker att avel ska bedrivas. Vill vi ha en frisk, fungerande ras så är det detta som vi måste sträva efter och uppfödare som påstår något annat vill enligt mig inte rasens bästa och bör ej heller få valphänvisning.
Som valpköpare är jag heller inte intresserad av hund som jag inte kan kolla upp enligt de kriterier som RAS eftersträvar.
Lina tillbaka på tävlingsplanen, en lyckad comeback!
I dag var det dopparedan, jag och Lina skulle tävla lydnadsklass ett!
Jag laddade genom att gå och träna på gymet i en timme tills jag knappt kunde stå på benen. Bra att vara lite slapp i kroppen och redan slutkörd tänkte jag. Lina laddade med att ligga på sängen och tugga på lite ben. När hon tävlar så behöver hon vara full av fart i benen.
Innan var jag lite pirrig men så fort platsen hade gått bra så kände jag mig lugn igen. Då var det bara att tuta och köra och det gick enligt följande;
Platsliggande – 10
Tandvisning – 10
Linförighet – 9,5
Läggande – 7
Inkallande – 8
Ställande – 8
Apportering – 10
Hopp över hinder – 10
Helhetsintryck – 10
Summa; 180 poäng, ett förstapris och även klassvinst.
Min lilla gumma gos! Det kändes riktigt bra att vi la av då förra året fast vi bara var 6 poäng ifrån förstapriset sista gången vi tävlade. Nu var Lina så som jag ville att hon skulle vara när vi tävlade; glad!
(Jag håller på att ladda upp en film från det hela men det tar så lång tid så den slänger jag upp senare)
Bandageskallen på Albano
I går blev det aldrig tid till att blogga även om jag hade velat. Planen var att skriva ett långt inlägg om både gårdagen och dagen nu på kvällen.
Men näe… Jag börjar i slutet istället. För att vara lite mer exakt så börjar jag ungefär då jag höll på att packa ihop våra saker för dagen. Planen var att börja gå mot grinden och sätta hundarna framför någon fin snödriva och kanske ta en bild på båda flickorna i solskenet. Lina satt och Iris stod och väntade på att jag skulle säga varsågod så de fick kuta lite. Jag knäppte en bild på Iris där hon stod och mållåste på Lina.
Sa varsågod och började gå med kameran i ena handen och grejjerna i den andra. Hundarna rumlade runt och Lina surade över att Iris var så himla på. Iris skällde och jag sa åt knäppskallarna att komma någon gång. Plötsligt såg jag lite blod i snön. Vems var det? Inte mitt… Var det en liten tå/tass som börjat blöda igen?
Fäste blickan i turordning på bägge hundarnas tassar och försökte fokusera men inget blod. Samtidigt var det bara mer och mer blod på marken där Iris varit. Höjde blicken precis i tid för att se hur små droppar droppade från Iris öra.
Va fasen! tänkte jag och sa åt Iris att sitta så jag kunde föreviga blodörat. Kunde inte se då exakt var det kom i från. Nu i efterhand på bilderna så syns det ju väldigt bra men där och då var det inte lika lätt. Iris ville bara skaka på huvudet och ville inte stå still när jag skulle kolla närmare.
Ett stort jack i örat och ett lite mindre jack en bit fram på örat. Droppade på rätt bra…
Efter några försök till inspektion var jag blodig överallt och Iris spraymålade mig med sitt himla skakande.
Bort till bilen, fram med första förbandgrejjen, slog in Iris öra och huvud i ett förband och försökte lägga trycket över örat. Tror ni Iris var imponerad över detta? Icke!
Ringde Camilla som hjälpte mig med telefonnumret till Albano samt påminde mig om att det var helg. Satan, då är det ju megadyrt att göra illa sig om man är ett djur! Ringde ändå Albano för att rådfråga lite och under tiden jag satt och lyssnade på att jag var nummer ett i telefonkön så rullade jag dit. Väl framme var jag fortfarande nummer ett i kön. Iris lilla förband hade glidit på sniskan även om hon inte krafsat eller försökt få av sig det. Duktig hund.
Inne på Albano var det många andra små sjuklingar. Iris var dock den enda som blodade ner överallt! Jag försökte med alla medel att få förbandet på plats igen, men hala små blodiga öron är svårbandagerade! Dessutom tog hon alla tillfällen i akt att skaka på skallen. Löper hon? frågade en annan hundägare, jag hoppas att den hundägaren hade en hane. Ingen tik löper så där mycket!
När vi satt där och väntade så slutade det blöda efter ett tag. Konstaterade att de inte skulle sy och att jag lika gärna kunde slå in örat hemma som att de skulle ta helgbetalt för att göra det. Lilla bandageskallen fick hoppa in i bilen och åka hem igen.
Nu har jag en hund med inslaget öra och ihoptejpade öron så att hon inte ska lyckas skaka upp såret hela tiden. Husse hade slängt tratten eftersom den såg så äcklig ut…
Iris och husse sätter ihop Billy
Vi har gjort i ordning snart alla rum i lägenheten nu utom kontoret/gästrummet som den senaste tiden sett ut som rummet som gud glömde. I går åkte vi till IKEA och mio och köpte lite nya möbler för att börja styra upp även det rummet.
Under tiden som Lina gick så långt ifrån de läskiga kartongerna hon kunde komma så ville Iris ville vara med när det skulle sättas ihop Billy bokhylla. Hon hjälpte husse att kolla efter skruvarna och läste noga instruktionen. Hon kollade noga varje del som sattes fast, alla tomma förpackningar och tyckte att det var särskilt intressant när det skulle skruvas eller spikas lite.
Tydligen tar det på krafterna att vara en liten byggare Bob-hund, när vi skulle flytta en byrå och drog ut alla lådorna och la dem på sängen tog Iris tillfället i akt att gå och lägga sig i en låda fylld med mina gamla tröjjor. Lådan var inte alls anpassad för en dobermann i storlek men efter lite bäddande så såg Iris till att få plats ändå.
Iris MH
Nu har Iris röjt runt i skogen och gjort sitt MH! Istället för att jag sitter och berättar hur det gick och inte så har jag laddad upp filmer på youtube och lagt upp här på bloggen.
Kontakt och Lek
Förföljande, Gripande, Aktivitet
Avståndslek och Överrasknng
Ljudkänslighet
Spöken
I slutet på spökfilmen ser man hur orienterare ett av sex kommer springandes genom skogen. Hade varit intressant om de hade kommit på rad några minuter tidigare… Eftersom jag bråkat med Youtube så länge så startade jag om datorn i dag och gjorde om och laddade upp och då föll ju textremsorna bort.
Lek och Skott
Iris som drar som en gnu i kopplet och kommer undan med det hela MH:t visar här första och enda gången att hon faktiskt vet vad man ska göra när man dragit i kopplet; Tillbaka till mattes vänstra sida! Den biten kan jag se på hur många gånger som helst, hehe!
Visst är Iris tidigt ute och rätt spökig just nu men de bitarna som jag är nöjd med är jag jättenöjd med och det som gick sämre, dvs den sociala biten känner jag mig trygg med att det blir bättre med tiden och nu vet jag att jag kan lägga lite extra krut på det också. För Iris är en översocial och glad hund så jag är inte så orolig för det alls faktiskt. Iris har varit skum mot främlingar nu ett tag och jag hade kunnat vara taktisk och vänta till i vår med att ta ut henne och hunnit få bort den osäkerheten men det ville jag inte.
Iris tar otroligt kort tid på sig att nosa av och sen lägga bakom sig. Det syns knappt på några ställen att hon är framme och nosar men när hon gjort det är hon klar. Själv var jag otroligt nervös och spänd fram till dumpen, sen efter det var det bara kul. Jag är övertygad om att Iris kände av det men jag vill inte gå in och börja påstå att resultatet skulle vara missvisande eller så. Detta var dagsformen och jag ville ta ut henne ”rå”.