Okategoriserade – Sida 131 – Livet med dobermann

7 december, 201026 februari, 2014

Full rulle med däck

Vad gör man när man vill träna sina vovvar på att dra men är själv och inte har något tillräckligt tungt att stoppa i pulkan? Plus att det sandas överallt så det inte går att dra pulkan ändå?

Jo, man går ner i källarförrådet och letar fram det gamla däcket! (Låg givetvis längst ner längst in…) Sen var det bara att sela på flickorna och koppla ihop dem med draglina och däck och sen gick vi! Själv hakade jag fast ett koppel i linan också så jag kunde agera ankare och eventuell draghjälp om däcket skulle fastna i någon snödrva.

Det funkade utmärkt och hundarna gick fint sida vid sida och drog. Jag kunde öva på stanna- och dra-kommando och hundarna drog fint framåt. Tydligen är det fysiskt omöjligt för Iris starta på kommando utan att bli liiite uppspelt varje gång och skälla i örat på Lina! Så fort de börjar röra på sig så slutar hon men eftersom Lina inte ens brydde sig så fick det vara så.

När vi hade gått en bit så kändes det som att vi borde öka farten lite. Det blev så trist när vi bara gick. Därför började jag jogga lite, Lina och Iris ökade genast på takten och travade på. Plötsligt fick jag ett infall att springa ett rejält varv med dem.

Sagt och gjort! Två dobermann, ett långt snöre med ett däck längst bak och en märklig typ i mitten sprang lite mer än 6 km i går längs trottoarer och vägar. Många tittade bara på oss men en mamma med två små barn frågade faktiskt; Vad gör du? när vi hade stannat för en toalettpaus så jag förklarade glatt och lite anfådd vad det var vi pysslade med. Sen sprang vi vidare.

Så här såg vi ut förutom att draglinan är längre i verkligheten.

Förutom att jag var glad över att det gick bra med mina knän så var det härligt att springa efter dem och se hur fint de drog tillsammans. När jag orkade så sprang vi så snabbt jag kunde i några meter också (dvs inte många meter) och vovvarna hakade på direkt! Det märks att de gillar att dra!

Jag är också väldigt nöjd med hur bra stanna-övningen gick. Med lite tur så lyssnar Iris nästa gång i skidspåret också!

6 december, 201026 februari, 2014

Draghund med kötthög på släp

Hämtade ut skidorna (service inför säsongen) i fredags, men då skulle jag jobba kväll. Lördagen gick åt att vara i Södertälje på föreläsningen/mötet men i söndags så äntligen, äntligen, äntligen var det dags för skidpremiär! Jag valde att ta med Iris för att hon har lite mer tempo och jag tänkte att det kunde vara kul att starta med lite fart.

Vi gick med våra skidor bort till golfbanan, det är ett par km dit så Iris fick gå i sele och värma upp på vägen dit. När vi hade ca 500 m kvar till skidspåren började Iris plötsligt att skälla och streta framåt. Vi skojade lite om att hon visste vad som var på g men ändå var vi lite osäkra. Var det så att hon visste och blev så taggad? Eller var det de tre hundarna som gick framför oss?

Hundarna försvann och Iris fortsatte streta, hoppade framåt i selen och skällde. Det VAR skidåkningen hon kom ihåg gick igång på!

På med skidorna, gjorde oss klara, sa åt Iris att springa och PANG!! var den lilla svarta kanonkulan på väg i full fart med mig som en liten sketen kötthög på släp! Jag hade fullt upp med att försöka komma ihåg hur det var att stå på skidor och hålla balansen samtidigt! Eftersom det var söndag också så var vi inte de enda skidåkarna som var ute heller. Det var folk överallt.

Ordet stanna har inte varit Iris starka sida och det var bara att inse att det inte gick att åka i spåren med henne. Vi fick göra egna spår i lössnön och öva på stanna. Ändå åkte vi fortast av alla! Själva stanna-övningen gjorde jag så att på lämplig sträcka så sa jag stanna och slängde mig åt sidan så det blev stop. Gissa om man blir snöig av att öva så? Plus att man ska kravla sig upp också.

I lössnön fanns det ju heller inte något givet håll för Iris att dra åt så jag hade fullt sjå med att rikta in henne. Under tiden letade hon efter husse och alla skidåkare på håll kunde ju vara han…

Så kom husse åkande. Vi pussade och hoppade lite på honom innan han åkte i förväg. Efter det slumpade det sig så att vi hade fritt framför oss i spåren. Kom på plats i skidspåret och sen var det bara att försöka hålla sig på benen! Fy tusan vad det gick! Med vetskapen om att husse var någonstans där framme också så la Iris i en extra växel! Jag kommer att bryta nacken i vinter!

När vi väl var klara med skidåkningen och gick hemåt så fick Iris ha kvar selen och gå/dra som hon ville. Jag tänkte att jag skulle öva på stanna-kommandot när vi gick. Sa stanna och hon stannade. Bra. Gav samma kommando som när vi åker skidor för framåt och Iris la in högsta växeln och började tokdra! Fick lägga ner stanna-övningen då jag inte orkade hålla emot. Säker på att hon fattat drakommandot är jag i alla fall! Men ska det bli skidåkning utan att slå sig sönder och samman i vinter så måste jag börja träna in kommandon, för nu har jag en draghund i andra änden av linan!

5 december, 20104 maj, 2011

Joggingskor i torktumlaren och DCM

I dag var jag i Södertälje och lyssnade på den av Dobermannklubben anordnade föresläsningen där Jens Häggström från SLU pratade om hjärtsjukdomar och DCM.

Häggström pratade om hjärtsjukdomar hos olika raser i allmänhet och visade väldigt mycket bilder och filmsnuttar på hur ultraljud såg ut vid olika typer av hjärtsjukdom. Det var en väldigt bred föreläsning och jag skriver ner det jag uppfattade nu när jag ändå kommer ihåg det lite skapligt.

Han började med att visa oss statistik från Agria; mellan åren 1995 och 2000 dog 350 000 svenska hundar. Av dessa dog 8% av hjärtsjukdom, dvs ungefär var tionde hund. Statistiken från 1995 till 2006 visar även en trend av att hjärt-kärlsjukdomarna ökar. Tyvärr.

Därefter pratade han lite om valpar och hjärtdiagnoser. När det gäller valpar som har blåsljud på hjärtat så är den vanligaste anledningen helt enkelt att hjärtat inte vuxit klart. Det växer bort och några procent har det. Vi fick även höra lite om de vanligaste medfödda felen på hjärtat hos hundar. När Häggström sedan kom in på Dilaterad kardiomyopati så började han med att berätta att ett DCM-hjärta låter som joggingskor i torktumlaren när man lyssnar på det på grund av de arytmier som uppkommit. Man behöver inte vara medicinskt skolad för att förstå att det är obra!

Han berättade om de differentialdiagnoser (dvs sjukdomar som ger uppkomst till liknande eller samma symtom) som är viktiga. Tumörer i lungorna, hjärtat eller mjälten, lunginflammation, hjärtmuskelinflammation, sjukdom på hjärtklaffarna, hjärtinfarkter (oftast tysta och små sådana) grav diabetes och vätska i hjärtsäcken.

Häggström pratade om de kriterier som är framtagna och som en hund ska uppfylla för att man ska säga att den har DCM. Det vanligaste var ett onormalt ultraljud men man kan även mäta hjärtat, kolla förekomst av arytmier och förmaksflimmer, ser hur hjärtat rör på sig mm.

Även om ett ultraljud kan utesluta differentialdiagnoser så bör man göra ett 24-timmarsövervak också. Dvs ett Holter där man räknar extraslagen under ett dygn. Häggström sa att antalet extraslag per dygn säger rätt mycket om prognosen. Han tyckte även att det är bra att obducera avelsdjuren just med hänsyn till DCM.

Han tyckte även att det var bra att vänta med att avla. (Precis som RAS föreslår, högre ålder på avelsdjuren!)

När Häggström kom in på gener och DCM då tror jag att alla i lokalen spetsade sina öron lite extra. I alla fall gjorde jag det! Det som han kunde säga säkert var nämligen att DCM är genetiskt, punkt slut.
Sen är då frågan var och och hur många gener det finns? Den gen som Dr Kate Meurs i USA har hittat (och dit många dobermannägare nu skickat prover) är nämligen en annan gen och sitter på ett annat ställe i arvsmassan än den mutation som forskare här i Europa upptäckt inom ramen för något som heter lupa-projektet.

– – –

Det är alltså för tidigt att säga något om betydelsen av den gen Dr Meurs hittat. Det jag personligen kan ställa mig lite skeptisk eller frågande till är de rekommendationer som medföljer svaret på testet då hennes gen uppenbarligen inte är den enda.

Den stora frågan är ju nämligen om man ska ta hänsyn till det eller inte i aveln. Spontant låter det som en riktigt dum idé att para två positiva homozygota hundar men vi vet ju inte. Är den gen som Dr Meurs hittat den som är sjukdomsutlösande? Finns det fler gener och i så fall hur många? Finns det andra faktorer som spelar in?

Själv känner jag att oavsett om nu Dr Meurs gen skulle visa sig sakna betydelse så är det i alla fall ett steg på vägen, då kan vi fastställa det och gå vidare. Time will tell. Det verkar som vi får acceptera att sväva runt lite i okunskap ett tag till.

En riktigt positiv effekt som jag verkligen inte tycker att man ska glömma bort eller underskatta är den stora uppslutning på dobermannägare som är villiga att skicka in prover. Finnarna är ju ett lysande exempel på samarbete t ex. Ska vi få bukt med sjukdomar inom rasen så är det såna här saker som krävs.

4 december, 201026 februari, 2014

Funderingar från medlemsmötet

Vi var 18 närvarande på mötet som hölls efter Jens Hägsströms föresläsning (och en god smörgås), kul då jag tror att det är ovanligt många faktiskt.

Många av dem som tävlar och tränar mest med sina hundar var där också, bra dobermannfolk helt enkelt!

Det var tre punkter av det som togs upp i går som jag tyckte var extra intressanta;

§ 2.7 Inrikting och mål för kommande år

Någon tyckte att vi skulle satsa på hälsa, någon annan tyckte att vi skulle fokusera på att värva fler medlemmar, bli snällare mot varandra och försöka få till en bättre och mer lättöverskådlig hemsida.

Jag tycker det vore kul om vi kunde få till forna tiders höga medlemsantal och att alla skulle må bra av att alla var snälla och höll sams, mer sånt!

Då jag själv tröttnade på alla klagomål om att SDK Stockholm inte hade någon hemsida så köpte jag ju en domän, gjorde en hemsida och anmälde mig själv som frivillig att sköta den. Jag har även betalat för den själv. I början mailade jag styrelsen ofta och sen lite mer sporadiskt och till slut inte alls. Jag väntar fortfarande på svar och nu får någon annan ta över.

Så ska vi få till en bättre hemsida så krävs det att styrelsen visar i alla fall lite intresse och att fler medlemmar engagerar sig. Jag skulle gärna ta på mig att hjälpa till med huvudsidan men då kräver jag en skock medlemmar som är med och hjälper till.

I slutänden tycker jag även att det första förslaget om att satsa på hälsa är det viktigaste. Börjar vi inte fokusera på det snart så har vi inga hundar att ha klubb och ha kul tillsammans med.

§ 2.8 Förändringar i RAS

Madelene och Barbro berättade att RAS (Rasspecifik avelsstrategi för Dobermann) ständigt uppdateras och och att de jobbat mycket med den men det stora problemet är att ingen följer den! Uppfödarna kör på som vanligt och pratar om att alla ska göra sitt bästa och jag vet inte hur många gånger jag hört det nu men alla påstår alltid att alla självklart gör så gott de kan. Men ändå kan de inte följa de förhållandevis lätta rekommendationer som RAS är, då är ju uppenbarligen inte så gott man kan tillräckligt bra är jag rädd.

Jag skrev ett inlägg om RAS i maj i år där jag irriterade mig på att ingen brydde sig och tydligen var det inte bara som jag fått för mig. Samtidigt är det ju ingen idé att titta bakåt utan framåt. Men när de som jobbar med det inom SDK själva säger att ingen bryr sig då blir jag riktigt less.

Så vad ska vi göra? Hur länge till ska alla göra så gott de kan och allt bara fortsätter som vanligt ändå? Ska man behöva lägga ner RAS eller sänka kraven så pass att alla hamnar inom ramen bara för att vi i rasklubben ska känna oss nöjda med att uppfödarna följer den? Vad är då syftet med den? Jag vet verkligen inte.

En grej som är väldigt intressant i frågan om RAS är att dess nuvarande utforming är framklubbad på möten osv. Det är inte något som Madde och Barbro bara suttit hemma och skrivit på kammaren i brist på bättre saker att göra. Barbro sa det själv också, det är medlemmarna som röstat fram den men det är ingen som följer den. Hur kan det ha blivit så tror ni?

§2.9 Valphänvisningen

I dagsläget är det få som använder sig av valphänvisningen och många som annonserar på blocket istället.

Förslaget som kommit från ARK efter Camilla Rönnqvists motion är att alla tester kommer att bygga på frivillig basis. Detta med förhoppning att alla uppfödare då tar sitt ansvar och gör de tester som SDK rekommenderar och att dessa läggs upp så att alla kan se var och när hundarna är testade samt resultat för vWd, CAH, DCM, sköldkörtel, HD, ögon, MH, bruksprov, utställningsmeriter osv. Samt att uppfödarna ser till att obducera sina avelsdjur.

Så är det upp till valpköparna sedan att välja vad som är viktigt vad gäller hälsa och tester.

Ett mycket bra förslag tycker jag! Alla kennlar får samma chans att redogöra för samma saker. Bra!

3 december, 201026 februari, 2014

Vi börjar träna på te

Eftersom Lina inte visade sig vara en uthållig liksökhund så tänker jag nu börja träna Iris och se hur långt vi kan komma. Det blir inte liksök med henne och än så länge tränar vi bara på te och kommer att göra det ett bra tag framöver så vilket ämne det blir är just nu oviktigt.

Har tagit fram min stora bräda med hål och börjat träna på burkarna. Iris är galen och försöker bita upp burkarna, krafsa fram dem underifrån, gräva upp dem, lägger sig ner och försöker liggmarkera (det funkar alltid när inget annat gör i vanliga fall nämligen). Jag får mer eller mindre viska till henne och bara prata lugnande hela tiden för att hon inte ska ta till frustration och galenskap. Men skam den som ger sig…

Plötsligt märkte jag att vi hade publik jag och Iris. Lina stod och såg sugen ut hon med. Så jag bytte hund och bad henne leta. Efter att noggrant ha luktat på alla burkarna, metodiskt en i taget, valde hon en men fick ingen belöning och testade burken med te i istället. Tryckte nosen mot burken och la upp en tass också. Rätt, klick och belöning. Efter det markerade hon te varje gång.

Gamla hundar minns burkbanor och nya hundar är galna! Tur jag har Lina, hon är en skön omväxling till lilla monstret. Kommer att träna bägge hundarna nu under vintern så får vi se hur långt vi kommer.

2 december, 201026 februari, 2014

Kraschlandning i frostiga flingor

Under natten och morgonen har det varit väldigt dimmigt och kallt ute. Det har i sin tur gjort att alla träd och grässtrån som sticker upp ovanför snön är tjusigt frostklädda. Tog med mig kameran ut och tog lite bilder på det fina. Här nedan frostiga flingor på gunnebostaketet.

Men så gjorde jag misstaget att den här lilla fröken och hennes boll i snöre fick följa med mig ut…

Att fota frostiga grässtrån när Iris är i närheten är svårt, man måste vara jättesnabb! Efter att ha valt ut lämpligt strå att fota handlar det om enstaka sekund innan monsterhunden fattar att ”där är nåt som matte tycker är intressant, bäst jag kraschar in precis där!” sen kommer hon flygande!

Slutade ta bilder på frosten och tog bilder på henne istället. Världens bästa kraschhund!

1 december, 201026 februari, 2014

En liten, liten husse

I dag träffade jag Tysons lillhusse för första gången. Han följde med och åkte på mamma Camillas mage när vi gick en promenad i skogen tillsammans med Tyson och flickorna. Han var väldigt välpaketerad under själva promenaden men det behövdes, i dag var det kallt!

Hundarna höll värmen med massa bus i snön!

Efter promenaden fick vi följa med hem till Tyson och då packades lille hussen upp. Jag fick den stora äran att hålla i lillkillen under tiden som Camilla lagade lite soppa åt oss!

Iris tyckte att han luktade väldigt gott och var väldigt nyfiken på den lille. Hon ville helst tvätta honom i ansiktet men det fick hon inte för mig. Däremot kom hon åt att snabbtvätta en liten hand och ett öra vid något tillfälle. Lina nosade också men var mer intresserad av att jag skulle klia henne bakom örat än själva bebisen.

Under tiden som vi åt den goda soppan vilade lill-killen och hundarna i kapp. Mycket bra, jag kunde njuta av väldigt god soppa och ännu godare bulle till efterrätt! Tack chef Camilla!

Nog för att Iris gjorde sina små avstickare för att hämta alla små vantar, strumpor och mockasiner hon kunde hitta men så håller hon ju på här hemma med. Det fanns bara fler att hämta hemma hos Camilla!

När det var dags att hämta lilla Tindra på dagis förvandlades lille Vincent till ett paket igen…

29 november, 201026 februari, 2014

Twilight zone

Jobbade natt i natt men istället för att gå och lägga mig när jag kom hem bestämde jag träff med Emelie och Anna för hundpromenad. Det var så soligt och fint ute och då är det inte kul att gå och lägga sig och missa allting!

Efter att vi mött upp med Anna och Emelie gick vi bort till Gärdet. Iris höll på att slå knut på sig själv när jag tvingade henne att koppelträna istället för att rusa fram till Anna som skuttade framför oss. Hon ville bara hälsa på och brottas med sin lilla kompis. Synd för henne att matte är envis på den punkten.

Väl framme på Gärdet var det det vanliga full rulle och kul. Anna och Iris har roligt tillsammans.

Hunddagisgäng på väg tillbaka till dagis

Däremot var det kallt på Gärdet! Särskilt när solen försvann. Istället för att isbita oss gick vi därför bort till Himmelska Hundar och fikade. Det är verkligen mysigt men jättemärkligt att vara där. Så fort man kliver innanför dörren så behandlas alla hundar som barn. Att hunden ska ligga tyst och still på golvet utgår och istället ska vovven ha eget fika och sitta i soffan eller gå omkring som den vill. Sen när blev en trång yta med en massa möbler i vägen är ett bra ställe för hundar att träffas för fösta gången? Lite twilight zone om jag får säga det själv.

Men så kan man gå till Himmelska Hundar om man vill träffa en djukommunikatör eller tant som hjälper en att ta kontakt med andar. Vi närmare eftertanke ÄR det twilight zone!

Efter fikat orkade jag inte mer och vi började bege oss hemåt. I väntan på tunnelbanan tränade jag och Iris lite linförighet, ååååhhh så kul det var! Måste försöka få till ett lydnadspass eller något vettigt så snart som möjligt!

28 november, 201026 februari, 2014

Nu börjar det likna något

Hade jobbat natt och väcktes av att Iris som studsade på mig samtidigt som Magnus körde igång julmusiken på hög volym, drog upp rullgardinen och förkunnade att nu var det första advent och det vräkte ner snö!

Efter det fick jag en strumpa från korgen med ren tvätt av Iris och en lussekatt av Magnus. De tar hand om mig på bästa sätt de där två.

Piggade på mig en stund och sen packade vi in oss i bilen och åkte ut på snötur. Först rejäl uppvärming med spring och bus i snön sedan selade vi på hundarna och körde upp ett nytt, större varv på apellplanen. I dag var tredje gången som Lina och Iris drar tillsammans och nu börjar det likna något även om det är Iris som drar när det är tungt och Lina bara tar i när de fått upp lite fart.

Under tiden som jag satt i pulkan och min rumpa sakta med säkert frös till is så filmade jag det hela lite med min telefon.

26 november, 201026 februari, 2014

Björkis nomesele stl 5

När jag skulle börja dragträna med Lina så köpte jag en björkissele i storlek 5. De som jobbade i butiken där jag köpte den hade mindre koll än jag hur den skulle sitta och rätt fort upptäckte jag att den var för stor och så köpte jag en i storlek 4 istället.

Båda mina vovvar har selar i storlek 4 och de ligger väl runt 31-33 kg i vikt och är 65-66 cm höga.

Expo lånade vår stora sele någon enstaka gång men den blev fort för liten och nu har han en egen i storlek 6. Samma med Quarlos som denna vinter blivt för stor för sin sele i storlek 5.

Jag har alltså försökt ge bort den till både E och Q utan framgång! Så nu undrar jag, vem vill ha en björkis nomesele i storlek 5 som är neongul och väldigt sparsamt använd? Stor tik eller liten hane borde kunna ha den.

Anna-Clara om Hunden ska flytta, igen.29 september, 2023
Ja djuren brukar vänja sig fort och märker av hur vi människor mår och agerar där efter. Jag har flyttat…
Sara om Hej igen kompis31 december, 2022
Så fint att du bloggar igen. Den är ju en av anledningarna till att man skaffade dobbis (och gjorde att…
Madeleine om Hej igen kompis1 november, 2022
Det fanns inga gamla bilder på kameran på henne. Men jag insåg att själva bloggen är en liten skattkista gällande…
Madeleine om Hej igen kompis1 november, 2022
Tack Bettan!
Bettan om Hej igen kompis28 oktober, 2022
Åh, vad roligt att du är tillbaka!