En blogg som handlar om hund, hundträning och hundliv!
När vi var i Tyskland och hämtade valparna fick vi med oss en massa reklam, leksaker och små påsar med hundmat. Bland annat fick vi en hel katalog från företaget Schecker. (Det finns banne mig allt till hund i den där katalogen) Precis när jag skulle lägga den i pappersinsamlingen nu så upptäckte jag skatten på sidan 95, Anti-Rutsch-Socken!
Alltså jag svimmar! Sockiplast för hund!
Jag insåg just att det är Linas födelsedag i dag. Elva tantiga hundår skulle hon ha fyllt i dag…
Jag pratar ofta om Lina när DCM kommer på tal eller när jag pratar mentalitet eller rädslor med någon. Men sällan eller aldrig pratar jag om Lina för det jag borde prata om henne för, det jag saknar så mycket med just henne.
Att Lina gav blanka fan i världens alla bollar och tyckte att hon borde få fler köttbullar för att ligga ner med de andra bolltokarna för att ställa upp på alla bilder vi tog genom åren. (Här är det Expo, Anna och Iris som är bolltokarna med den missnöjda Lina)
Att Linas öron var jätteskojiga när det blåste.
Hur Lina tiggde. När det inte funkade att stirra la hon upp en tass för att påminna om att ”här är jag, du bör mata mig nu”.
Hur hon helt ogenerat la upp tassarna på diskbänken men aldrig tog något. Hon bara stod där och försökte se oskyldig ut och jag vet inte hur många gånger jag väntat ut henne för att hon skulle ”avslöja” varför hon egentligen klev upp där.
Att Lina var så snäll att jag aldrig oroat mig när hon varit i närheten av barn. Hon har träffat så många hundrädda (både barn och vuxna) och alla älskade henne. Jag tror faktiskt inte att hon hade kunnat skada en människa, någonsin.
Älskade Lina vi saknar dig.
Den senaste tiden har jag inte spårat så mycket men när jag har gjort det så har det varit på asfalt. Tyvärr har vi inte kunnat utvecklas då det varit så långt mellan gångerna men nu när jag äntligen kunnat börja gå och stå normalt igen så vill jag verkligen träna mer. I går hade jag ett ärende till Bauhaus och hade tänkt spåra före eller efter mitt besök där. Tills jag insåg att språrmarken fick bli Bauhaus.
Så här såg det alltså ut när jag parkerat bilen för att spåra i går. Kändes lite ovanligt faktiskt.
Det jag lärt mig av att spåra på asfalt är följande; Iris kan spåra i terräng men på asfalt förstår hon inte och blir osäker och när hon blir osäker går hon upp i stress och när hon gör det försöker hon göra vad hon tror är rätt vilket i sin tur slutar i mer stress. Ungefär som en klickertränad hund som testar sig fram till vad det är matte vill, med turbo.
Därför spårar Iris i koppel istället för spårlina precis som Sally. (Däremot lägger jag alltid fram spårlina och sele utanför hennes bur som en form av arbetstecken att nu är det spår på g.)
Jag försöker också tänka ”nybörjare” och låter mig inte falla i fällan att bli irriterad över att jag vet att hon kan egentligen. Nu kan hon inte och då får man anpassa träningen, inte börja med krav. Istället för ett långt gjorde vi fler korta. Vi tog det lugnt och fint och Iris flängde lite hit och dit i det första spåret men verkade bli lättad när hon hittade myntet på asfalten. Här var det och äntligen visste hon att hon gjort rätt!
Även om Sally också är nybörjare så har hon inte samma stress över att inte förstå vad vi ska göra. Hon är inte lik Iris där och har dessutom inte samma förväntningar på övning/träning över huvud taget. Hon bara är. Det är intressant att se skillnaden.
Sally fick två spår och Iris fyra och förutom parkeringen utanför Bauhaus körde vi även bakom Bauhaus samt bakom Mio vid deras varuutlämning. Att folk tittade nyfiken på oss blev bra träning för mig också.
Den här härliga tidningen Runner’s World läste jag häromdagen. Omslaget med en tränad flicka och en black & tan-hund fick mig ju så klart att tänka ”målbild” direkt! Är det en sak jag längtat efter så är det att kunna springa och röra mig med hundarna igen.
Men nu var det ju tyvärr inte ”Maddes målbilder” som var anledningen till det hundiga omslaget. Tyvärr verkar det vara så att antalet hundattacker ökar i motionsspåren.
När jag bläddrade fram till artikeln (där black & tan-vovven hunden inte såg lika söt ut längre) blev jag faktiskt riktigt förvånad, det var eländiga siffror och statistik. Jag skämdes å alla hundägares vägnar.
En kvinna som blev biten för fyra år sedan beskriver hur hon fortfarande stannar till varje gång vid hundmöte när hon är ute och springer.
Sen var det några saker som jag inte var så förvånad över, t ex att de som blivit attackerade av hundarna inte bryr sig om huruvida den lösa hunden de möter är stor eller liten, de litar inte på några hundar längre. En sak som jag så innerligt önskar att fler småhundsägare kunde inse. Bara för att du tycker att din lilla hund är gulligare än min stora så spelar det ju ingen som helst roll för den hundrädde. (Dessutom tycker jag att Iris och Sally är jättesöta men använder inte det som ursäkt någon gång!) Jag har hört lite för många undanflykter för otrevliga småhundar den senaste tiden…
Allas vår Anders Hallgren är också med och uttalar sig i tidningen. Han skriver om hur man genomfört träning med hundägare och löpare tillsammans där hundar som gjort utfall/skällt fått en godis av löparen vid varje möte för att träna på bra möten. Själv hade jag ju inte velat att min dobermann hade kopplat ihop alla som är ute och joggar med att få godis då chansen att hon då faktiskt sprungit ifatt dem hade ökat rätt så rejält. Fast så har vi inte själva grundproblemet heller då Iris inte bryr sig så mycket om andra människor oavsett om de springer, cyklar eller går.
En liten lista med råd till både löpare och hundägare finns också med och jag kan inte låta bli att irritera mig på råden till löparen.
”Stanna upp och stå still när du möter en hund” Näe, så ska det fasen inte vara!
Det måste vara underförstått i sammanhanget ”Stanna upp och stå still när du möter ensam hund som kommer springande mot dig och du inte ser någon ägare” Dvs att hunden är på rymmen eller utom ägares kontroll.
För INGEN som är ute och springer ska behöva stanna upp eller ens ändra tempo, flytta på sig eller tänka på någonting förutom sin egen löprunda när de möter mig och mina hundar. Ingen med hund borde ta sig den rättigheten att inte visa hänsyn. Det är min förbannade skyldighet att vara den som stannar eller flyttar på mig om det nu skulle uppstå problem, inte löparens!
Sally har fått dåligt med utflykter nu här i början när det varit som det varit med mitt ben. Mycket promenader här hemma och mycket träning hemma på tomten har det blivit istället. Sally har plötsligt kommit in i en period där det ska skällas och morras på allt och alla. Beror det på åldern eller avsaknad av möten med andra än bara oss här hemma? Jag visste inte ens svaret själv.
Därför var Sally på utflykt i går. Det bar av in till Malmö, där Sally aldrig varit förut, närmare bestämt Ribersborg där tävlingen Toughest gick av stapeln.
Vi var på plats rätt tidigt på stranden. Eliten startade nämligen först och var det något som både husse och jag ville se så var det dem. Under tiden kom fler tävlande ut på banan och mer publik anslöt. Sally tog allt med ro utom de första hundarna hon såg, hon reste ragg och var väldigt avvaktande. De tävlande verkade hon knappt lägga märke till.
När vi närmade oss start- och målområdet hade det hunnit bli väldigt mycket folk på plats! Sally knatade på och verkade inte bry sig om att det plötsligt började bli trångt.
Faktum är att hon gärna la sig ner och tuggade på gräset när vi stannade till en längre stund vid något specifikt hinder. Att folk ylade, hejade och sprang upp för plankor vid sidan av henne verkade inte riktigt bekomma henne.
Vid det absolut sista hindret var det så trångt att folk riskerade trampa på Sally. Hon fick åka i famnen när vi tittade på de tävlande som kämpade på den där flera meter höga rampen. Sally passade på att slappa under tiden.
Många ville hälsa på Sally. Mest uppmärksamhet fick hon från tre tjejer som klappade mycket och gärna. Sally passade på att pussa dem på näsan tillbaka när de hade klappat färdigt.
När vi var på väg tillbaka till bilen några timmar senare hade Sally sett så många hundar att hon nu ville fram och hälsa på alla hon såg. Riktigt kul att se och jag var så stolt över min lilla benget som bara smälter intryck och knatar på som ingenting!
När vi precis var framme vid bilen fick jag jobba lite då en kille trillade rakt ner på huvudet när han skulle över ett klätterhinder och halkade. Vid det laget var Sally så trött att hon gick och la sig i bilen och sov som en stock under tiden som vår bil agerade sjuktransport bort till ambulansen vid målområdet som satte nackkrage och körde honom vidare till sjukhus. (Om du någonsin läser detta Johan, jag hoppas att det gick bra och att du klarade dig utan bestånde skador!)