I går var vi på vad som antgligen blev sommarens sista utflykt till vår favoritvik. Men i går var vi inte där själva Iris och jag, vi hade fint sällskap av Tessan och hennes hundar Kinge och Maggie. Tre dobermann i den annars folktomma viken.
Viken var annorlunda nu, sanddynerna var större och det långgrunda vattnet verkade ha försvunnit ut till havs. Viken var istället full av fåglar som var precis överallt. Stora fåglar, små fåglar, fåglar som flög högt, fåglar som flög lågt, fåglar som inte flög alls utan bara satt still och glodde.
Alla fåglarna gjorde att Iris ville iväg hela tiden. Jag kunde inte gå en meter utan att kolla på åt vilket håll och hur fort hon stack.
Hela promenaden för min del blev ett ord till Tessan följt av ett Iiiiriis här, följt av ett eller två ord till Tessan och ett nytt Iiiiriis här och så höll det på. När jag sa en hel mening hann hon ibland så långt att hon inte hörde min inkallning. Hade vi varit själv i viken Iris och jag så hade vi löst det bra och tränat hela tiden, nu blev jag mest en halvnärvarande matte och en andra halvan osocialt promenadsällskap.
Ändå var det skönt att gå i sanden och vattnet, det var fortfarande badtemperatur och skönt att gå barfota i sanden. Tessans Maggie var så söt och det var kul att bara gå och titta på henne när hon gick där och upptäckte saker i sanden. Kinge han skötte sig själv längst fram i ledet och sprang lite fram och tillbaka och såg ut att bara ha det bra!
När vi hade gått en stund hade vi flyttat alla fåglarna som sett oss (främst Iris) komma och viken blev plötsligt ännu större med enorma sanddyner att springa på. I slutet av promenaden orkade jag inte går runt och vara så splittrad längre så jag valde att prata mer med Tessan istället för att tjata på Iris, hon fick gå kopplad sista biten.
I dag känns det som vi hade rätt i att göra utflykten i går, både kallare och mulet ute nu. Jag tror att igår var sista dagen sommar. Nu börjar hösten med mer hundträning!