I dag åkte jag för att träna med Eva. Precis innan jag åkte kollade jag på facebook om någon mer anmält sig till att följa med. Jag upptäckte två saker 1 Ingen hade annonserat att de skulle komma. 2 Vi skulle ses kl 12 och inte kl 13 som jag trodde.
Slängde in Iris i bilen, ringde Eva och sa att jag blir lite sen jag! När samtalet var slut blinkade något till i ögonvrån på instrumentbräadan, bilen ville bli tankad och lampan lyste. Åååhhhhhhh!
Som tur var är Eva en förstående individ och var inte arg eller bitter när vi kom. Däremot hade hon mer eller mindre tränat klart med sina hundar och sysselsatte sig med att träna med Vega på aktivitetsbanan.
Jag rastade Iris och sen gick vi ut på planen och började träna. Tanken var att kedja 3-4 moment och försöka få fröken att hålla ihop under den tiden. Vi fick lite extra störning av diverse skällande hundar i bilar och av två kvinnor som kom gående med varsin liten hund i koppel och ställde sig på gräset och pratade med varandra. Iris brydde sig icke, jag tränade hopp, inkallning och linförighet så hon var lös under tiden som de stod där.
När de pratat klart försvann den ena och den andra började bygga bana med en tredje kvinna som kom ut med världsrekord-många rallylydnadsskyltar. Iris och jag tränade på med samma övningar. Plötsligt lämnade Iris min sida och sprang iväg mot klubbhuset. Va fan nu då, tänkte jag innan jag såg varför hon sprang. Kvinnan med den lilla hunden hade knutit fast sin hund en bit bort vid kanten av planen där grus och gräs möttes.
Min jävla hund sprang fram till den lille, stannade precis framför hunden skällde två arga voff och kom tillbaka till mig. Jag var inte nöjd och kommenderade ligg samtidigt som jag bad så hemskt mycket om ursäkt.
Inte matten men hon med de tusen skyltarna sa surt att om jag inte hade koll på min hund så skulle jag inte ha den lös. Jag bad återigen om ursäkt och sa som det var att så där brukar hon inte göra. Jag hörde inte vad hon svarade riktigt men det var surt mummel om att jag använt ordet ”brukar”. (Men man ska faktiskt aldrig säga aldrig, de är hundar inte robotar). Så jag svarade med att be om ursäkt en tredje gång och sa att om jag haft en hund som ”brukar” göra så, ja då hade jag inte haft henne lös.
Då svarade hon fortfarande irriterat att det faktiskt fanns stora ytor att träna på och att hon inte fattade varför jag tvunget tränat så nära dem och den uppbundna lilla hunden och tyckte att jag skulle gå någon annanstans. Jag bad då för fjärde gången så hemskt mycket om ursäkt och sa som det var, jag hade inte ens sett att hunden satt där den satt så långt ifrån dem, innan jag kopplade Iris och började gå mot Eva och Vega.
Inte nog med att jag skämdes, jag blev jätteledsen över att hon liksom utgått från att jag gjort det med flit eller medvetet inte tagit hänsyn. Växlade några ord med Eva innan jag tog med mig Iris bort till agilityhindren och körde A-hindret, balanshindret, gungbrädan och hopp några gånger för att inte deppa ihop helt.
När vi hade kört några varv där hade rallyskyltarna spridit ut sig över ett större område av gräset och hindret där jag tränat med Iris var nu den lille hundens nya ställe att stå uppbunden. Vare sig jag ville eller inte fick jag byta träningsplats. Satte Iris i bilen och satte mig hos Eva/Vega en stund och pratade. Det var skönt att kunna prata med Eva en stund efter att det hade hänt, Eva är cool och det kändes bra att hon var där när det hände.
Efter det var jag inte riktigt på g längre kan jag säga. Men efter en stund gick jag bort till den andra planen och hämtade ett nytt hinder och ställde upp på parkeringsdelen av planen.
Iris var inte särskilt samlad utan tjuvade samt hoppade på mig när det var dags att träna. Så vi övade lite extra på att sitta kvar och vänta på kommando och försökte få till mer samlade ingångar.
En enda gång gick jag in på planen igen. När rallykvinnorna tog paus/bytte hund kommenderade jag fot och gick rakt ut till hindret där vi tränat från början, körde ett lydnadsklass två-hopp och sedan tillbaka igen. Jag var tvungen för min egen skull att känna att jag hade kontroll på min hund.
Sen chillade vi mest resten av tiden, titta på när Eva tränade med Selma och Hedvig också.
Ärligt och grymt gjort av dig att återigen be om ursäkt och faktiskt förklara dig flertalet gånger trots spydigt bemötande. Bara att skaka av sig, shit happens och i det stora hela skulle man ju (för sin egen skull såklart) kunna trösta sig med att din stora och uppenbarligen (haha) aldelles livsfarliga hund kunde svalt den lille utan att tugga ;)
Men skämt å sido. Bra gjort och man får hoppas att dom tog åt sig av dina ursäkter i efterhand :)
Jag är något så trixigt som en dobermannägare som har full koll på att de flesta är rädda för och/eller har mer respekt för mina hundar än andra raser samtidigt som jag tar väldigt illa vid mig av just sånt här.
Jag är helt klart inte tillräckligt hårdhudad för att ha dobermann egentligen. ;-)
Det verkar som att folk blir så fasligt förbannade på andra hundägare när olyckor sker.
Det är en sak att vara oförsiktig och nonchalant – men i mina ögon är så sällan fallet. Oftast handlar det om rena olyckshändelser och jag tycker att det saknas lite tolerans bland hundägare.
DET HÄNDE JU INGET! Det gick ju bra! Lina är ju uppenbarligen en hund som inte är farlig att ha lös, hon stannade ju och vände tillbaka igen, är inte det bevis nog för att hunden är ofarlig och lydig till 99%?
Alla vi som har hund och är någorlunda normalt funtade vet hur oerhört mycket man skäms när sånt här händer. Vi vet alla hur man blir så jävla ledsen, frustrerad och arg på sig själv, på hunden, på situationen. Vad är då poängen att göra saken ännu värre för den andra hundägaren?
Att sparka på någon som ligger. Det är det fulaste jag vet. :-((
Iris, menade jag :)
Det är bland det värsta jag vet faktiskt; när folk utgår från att man vill illa eller medvetet är elak.
Så att i den situationen när jag som sagt redan är skamsen och frustrerad och ledsen att vi misslyckats, då är jag som minst mottaglig för att dessutom höra att jag gjorde det med flit.
Jag förstår också att adrenalin strömmar till när dobermann springer mot liten hund som Iris gjorde men skulle ändå önska lite mer ödmjukhet från de flesta hundägare. Alla har vi gjort bort oss nångång.
Eftersom du bor i Skåne nu så ska du få ett bra skånskt ord av mig: ”surskånk”. Det var en sådan som du träffade på, och surskånkar ska man inte lägga så mycket tid på att bekymra sig över. Du vet vad du gjorde, du vet att du har koll på Iris och det hade inte hänt om du sett att hunden var där. Det var där som missen låg.
Man kan inte göra mer än be om ursäkt och när man har gjort det och det står klart att man menar det, då får folk fasen ge sig och sluta älta. Tycker jag.
Precis som Amanda skriver är det så jäkla pinsamt när något sådant händer och folk borde inte förutsätta att det är med flit eller av nonchalans som en sådan här situation uppstod.
All heder till dig, du tog ansvar och det är inte ditt fel att den andra kvinnan var en surskånk!
Jag läste din kommentar högt för mina skånska kollegor i natt när jag jobbade och de höll samtliga med om att surskånk var ett mycket bra ord att använda. Så tack för din snälla kommentar och för att du berikat mitt skånska ordförråd! :)
Trevligt att nytillskottet i din vokabulär uppskattades. Förhoppningsvis behöver du inte använda det så mycket ;)
Behöver du fler ord är det bara säga till!
Tråkigt att hon inte kunde släppa det när du bad om ursäkt första gången:/ Jag blir själv irriterad när det kommer fram lösa hundar till mina kopplade när vi är på promenad då de inte uppskattar det, dock reagerar oftast inte de ägarna som du och ber om ursäkt utan tycker det är helt okej att deras hund bara springer fram. Alla hundar kan ju få för sig sånt som Iris fick idag, men ber man om ursäkt så kan iaf jag acceptera det och gå vidare:)
Jag lever i samma värld som du.
Har själv hundarna lösa ibland men alltid med inställningen att vi ska då fasen inte störa någon annan med det. Sen kan alla misslyckas och detta var ju inte på något sätt första gången som jag varit den ”skyldige” hundägaren, men jag har ALDRIG tyckt att det skulle vara ok på något sätt!
Be mig om ursäkt och inga problem. Var nonchalant och jag blir galen.
Usch vad jobbigt. Fyrdubbelt lider med dig!
Jag lider med dig, för jag har varit i din situation flera gånger tråkigt nog! Och då har jag inte ens haft hunden lös, utan kopplad, under kontroll och fått en utskällning för att hon skäller på någon som vill hälsa på henne. Det är alltså människan som gjort fel som gått fram till min ”främlings-rädda” vovve som reagerat som en vakthund bör. Men självklart ska man få höra vilken förbannat dålig koll man har och huuuur kan man låta en sådan hund hälsa på en annan människa varpå jag får lägga band på mig för att inte skrika DET VAR DU SOM HÄLSADE PÅ MIN HUND!!
Men, å andra sidan har jag varit på motsatt sida flera gånger också! Främmande hundar som sprungit fram till min hund som varit med om för mycket och är JÄTTERÄDD för andra hundar. Och varje gång det händer raseras vår träning, så jag får börja om från rutan noll. Varje gång. Och då är det förbaskat lätt att bli förbannad på en annan hundägare som inte verkar inse precis hur jobbigt det är för mig när det händer. Ett sketet ”förlåt” kommer liksom inte gottgöra dom månader av träning som låg bakom där vi var innan det hände. Ett förlåt kommer inte hjälpa när vi spenderar månader igen med att försöka hålla oss lugna vid andra hundar. Och det är nästan för mycket begärt av mig eller nån annan hundägare som råkat ut för detta att dra på smilbanden. Sen är det såklart från situation till situation men för att ge en annan syn på saken. :)
Tack för din långa kommentar! Det där med att ha det jobbigt med hundmöten och den enorma tid och träning man lägger ner på det har jag egen erfarenhet av. Lina gjorde hemska utfall som var jättejobbiga i början! Av osäkerhet på andra hundar.
Jag blev så arg på folk som tog så lite hänsyn när jag hade det så jobbigt med min kopplade hund och deras hundar bara kom rusandes. Precis som du kände jag att nu var allt förstört och vi fick börja om med träningen. Lina har dessutom vid några tillfällen blivit rätt duktigt biten av några av de hundar som vi mött på promenaden.
Men då frågar jag dig: skulle du drömma om att sätta din hund för sig själv på en gräsmatta där en lös hund tränar för att sedan gå och ställa dig på andra sidan om den hunden och pyssla med annat under tiden?
Jag kan ju bara svara för mig själv men aldrig att jag hade utsatt Lina för det!
Nej det hade jag ju aldrig nånsin gjort! Känns ju som att en hund som lämnad ensam måste kunna handskas med andra hundar.