Precis som de flesta andra svenskar var jag inte så van vid döden innan jag började läsa till sjuksköterska. Det var först under min utbildning som jag såg en död person för första gången.
Mitt första jobb när jag blev färdig sjuksköterska var på hematologen. Dvs där man behandlar olika blodsjukdomar och jag träffade ofta patienter med leukemi, myelom och lymfom. Jag brukade säga att jag blev vän med döden på den avdelningen då en del av patienterna dog hos oss. Att ringa anhöriga och säga att nu var det dags att komma in när livet höll på att ta slut, göra vad jag kunde så att de sista timmarna i livet blev så bra som möjligt. Ta hand om den som dött efteråt; tvätta, ta bort alla slangar och maskiner, byta kläder, göra fin. Informera anhöriga om vad som händer efter döden.
Min vänskap med döden fick sig en rejäl törn när jag började jobba på barnsjukhuset men även där tar ju livet tyvärr slut ibland. Barn som dör är det hemskaste som finns men jag har varit med om det också och jag vet vad som händer efteråt.
Men jag har aldrig varit med om att en hund dör, jag vet inte vad som händer efter att en hund har dött.
När Lina blev dålig gick det ju fort men jag hann ändå fundera på hur och vad vi skulle göra nu. Skulle jag behöva ta beslut om att avliva och i så fall var skulle hon få dö, hemma eller hos veterinären? Tanken på att hon kunde bidra till forskningen på DCM låg hela tiden med i bakhuvudet.
Nu fick jag ju inte bestämma själv och Lina dog på golvet i vardagsrummet. Jag var så lugn när hon dog och jag sa verkligen till henne att hon fick dö och inte behövde vara rädd. Jag pussade, pratade och klappade på henne hela tiden, både när hon höll på att dö och en liten kort stund efter.
Efteråt visste jag inte vad jag skulle göra. Jag var ensam hemma och husse var på jobbet. Vi har bestämt sedan länge att jag inte ska ringa honom om det händer hundarna något så att ringa nu och berätta att Lina just dött när han skulle flyga passagerare var det inte tal om. Han skulle inte få reda på det förrän 6,5 h senare när han kom hem.
Jag ställde mig upp och tog en bild på Lina där hon låg, det är bilden här till höger. Om man klickar på den blir den lite större men jag gissar att alla inte vill titta. Det är i alla fall därför jag vet nästan exakt vilken tid Lina dog, bilden togs bara någon minut senare.
Jag ringde veterinären i Helsingborg och frågade mitt i all gråt som forsade ur mig vad jag skulle göra nu. Hon som svarade var så snäll, hon sa att de kunde ta hand om Lina men att hon inte tyckte att jag skulle köra själv. Jag sa som det var, jag var ensam. Hon frågade var jag bodde och tipsade om veterinären på andra sidan motorvägen. Dit skulle det bara ta mig några minuter att köra.
Jag rullade över Lina på en filt men det var precis omöjligt för mig att lyfta henne, hennes kropp blev så tung nu när hon var helt slapp i alla musklerna. Jag ringde Emelie och pratade med henne, berättade att Lina var död och fick prata med någon en liten stund innan jag var tvungen att göra något.
Jag tog på mig jackan och sprang till det hus på gatan där en annan hundägare bor. Han var hemma jag lyckades få ur mig att min hund var död och att jag inte orkade lyfta henne. Det räckte, han följde med mig direkt.
Han hjälpte mig att vira in Lina i filten, bar ut henne till bilen, han körde oss till veterinären och han bar in henne (hennes huvud hängde så onaturligt ur hans famn jag ville rätta till det även om jag visste att det inte skulle hjälpa) men framför allt så visste han vad vi skulle göra och hur det hela gick till. Det kändes jättetryggt att det var just han av alla människor.
Sköterskan som tog emot oss frågade om jag ville att Lina skulle kremeras. Det ville jag. En obduktion dagen efter att Torkel Falk ställt DCM-diagnos och sagt att det bara var en tidsfråga innan hon skulle få hjärtsvikt, nej. Och Linas hjärta kunde inte bidra till forskningen nu när hon dött där hemma.
Lina fick behålla fleecefilten om sig som hon har invirad i, jag tyckte om tanken att hon skulle ligga lite bekvämare i en filt hemifrån även om jag vet att det inte spelade någon roll för henne längre. Det var för min skull, jag kunde inte låta bli att tänka på att det var en stor frysbox vi la henne på…
Jag lämnade mitt telefonnummer till sköterskan så de hör av sig sen när det är klart. Jag vet inte hur lång tid det tar och jag frågade inte.
Under tiden som jag suttit här vid datorn och skrivit detta inlägg så har klockan passerat tiden då Lina dog för exakt en vecka sedan. Nu vet jag vad som händer när en hund dör.
Det är fruktansvärt! Sitter själv med dessa tankar.. Hur blir det efteråt? Jag har heller inte förlorat någon hund tidigare. Men vi är snart där :(
Massa styrkekramar till dig!
Hoppas att det tar lång tid innan ni är där!
Tack så mycket!
Hon är fin Lina där hon ligger…. :heart: Du kommer att få besked om askan efter en vecka eller två. Vi har kvar Kaizas aska här hemma, har aldrig kunnat ta steget att sprida den eftersom vi inte vill skiljas från henne en gång till. Jag bär alltid med mig en liten bit av Kaiza i mitt halsband. Hon känns liksom lite mer närvarande så. Både Kaiza och Zack fick sluta sina dagar hemma. Zack i sin älskade trädgård där han också fick sin grav och Kaiza här hemma framför kaminen. Det gör så fruktansvärt ont att förlora sina fyrbenta vänner och det gör ont länge. Jag ska inte säga att det går över, för det gör det inte helt och hållet, men det mattas av lite med tiden och blir tillslut mer vemodigt än sorgset. Tänker på dig…
Husse vill också ha Linas aska här hemma, vi vill ha ett foto och ljus bredvid så vi kan tända ljus när vi saknar henne som mest. Ha henne lite hos oss tills vi känner oss redo att kanske göra något med askan, vi får se hur lång tid det tar.
Tack Linda.
=( Det hugger i hjärtat av att läsa din text, finns skrivet och vitkigt att skriva om! Två gånger har jag varit i det läget med mina egna hundar men de gångerna har sista farvälet skett hos veterinär efter snabbt insjuknande. Med första hunden tog det ungefär ett dygn innan vi kunde lämna henne till kremering och jag skickade med henne lite småsaker för det kändes bättre. Med andra hunden blev det inte så, men det kändes inte som att det behövdes på samma sätt. Nånstans känns det ju som att hundens personlighet följer med även när man bestämmer hur man ska hantera det som blir kvar och vad de behöver ”ha med sig”. Båda två kremerades i egna urnor och står på en hylla i sovrummet för det känns inte som att vi ”landat” ännu och jag vill inte begrava dem nånstans och sen flytta. I sorgen finns det ju inget rätt eller fel, vi behöver väl alla behandla det som hänt på olika sätt. Skickar många kramar och varma tankar, att förlora en vän är fruktansvärt. =(
Tack Kicki, det är skönt att höra andras berättelser och att det faktiskt är ok att göra vad som känns bäst för en själv.
Det ser ut som hon sover fridfullt…så vacker! Det är lika tungt och sorgligt varje gång man måste ta farväl! Men minnena har man kvar! Vila i frid Lina
Usch, tårarna bara rinner…tack för att du delar med dig!
Tårarna trycker fram ur ögonen! Fint att hon fick somna in hemma! Tog bort vår hund för snart ett år sen och den dagen är fortfarande lika färsk i minnet! Hur vi åkte till Helsingborg för att säga hejdå, han var nämligen inlagd sen innan! Han hade sitt huvud i mina armar och efter första sprutan blev han lite tung, efter andra blev han helt slapp! Det är det tuffaste beslutet att avgöra! Nu kom det av sig själv för er? och det är lika hemskt det! Det är väl den stora nackdelen med djur, tyvärr! :cry:
Den 25 juli i år är det 3 år sedan jag fick ta bort min första hund. En vecka efter hon somnat in hos veterinären fick jag hämta hennes aska. Hennes urna står fortfarande här på en hylla med ett foto av henne, kan inte förmå mej att begrava urnan. Brukar tända ett ljus bredvid den på födelsedagar och dagen hon somnade in. Jag är så ledsen för er skull! Vet hur otroligt ont det gör. Hon kommer för alltid leva i erat minne och i era hjärtan. Och hon har nog koll på er ifrån hundhimlen! Många kramar!
Så fint ändå. Jag hade också velat ha en filt om min hund. Något som påminner om hemma.
Hon såg fridfull ut <3
Vad glad jag är att du fick så fin hjälp och stöd av människorna runt dig och sköterskan i Helsingborg. Och hon ser verkligen fridfull ut på bilden, tänk vilken gåva du gav henne, att få somna in trygg hos sin älskade matte. Tårarna rinner igen hos mig, men tack för att du berättar. :rose:
Mitt hjärta gråter…tack för att du skriver så fint och verkligt. Min gosse dog också hemma, precis likadant som din Lina, förutom att han dog på natten i min famn. Satt och klappade honom tills det var dags att åka till Din Veterinär när dom öppnade. Det jobbigaste jag varit med om… :cry:
Känner så med dig Madeleine! En känslofylld bild på Lina :heart:
Jag har tyvärr varit med om att vara tvungen att ta det svåraste beslut som finns, ”nu är det dags”. 4 hundar, 4 katter och ett antal smådjur har fått somna in i min famn, min häst klarade jag inte av att vara hos vid det tillfället, min veterinär hjälpte mig.
Min första egna hund kremerades men jag klarade inte av att hantera urnan, efter det har jag lämnat dem för jag vet att deras själ alltid kommer att vandra vid min sida och för mig är kroppen ”bara” ett skal.
Jag bävar för nästa gång jag ställs inför den svåra uppgift som tyvärr kommer med det underbara att få vara djurägare!
:heart: Tack snälla för att du delar med dig av din erfarenhet och en stor stor kram till dig i din sorg! :heart:
Vila i frid fina Lina! :rose:
Min Dobermanntik dog för två år sedan. Vi visste inte att hon hade DCM, hon visade inga tecken på att något var galet utan föll bara ihop i bilen efter en skogstur. Hon var nyss fyllda 8 år och jag la också en filt runt henne.
Sorgen blev till saknad som blev till längtan och när det blev tal om en ny hund så fanns det i mitt hjärta egentligen bara en ras, men jag vågade inte skaffa en till Dobermann. Jag har bara känt 3 andra Dobermannägare i min närhet och nu är även deras hundar döda i samma sjukdom.
Din hund verkar ha haft ett fint liv och ett värdigt avslut tillsammans med dig..
Så sorgligt och så hemskt Sofia :( Och vad tråkigt att du inte vågade skaffa dobermann igen även om jag delvis förstår dig.
Mycket fint skrivet det högg till i hjärtat och tårarna sved bakom ögonlocken :rose:
Madde, jag är så ledsen för din skull… :cry:
Du skriver så fint om Lina och jag vet att hon inte kunde haft ett bättre liv än hemma hos er.
Samtidigt är det jobbigt att läsa, det tar mig tillbaka till den dag jag miste Buller i samma fruktansvärda sjukdom. Jag önskar så att jag hade fått vara hemma hos honom när han dog, istället för att komma hem och hitta honom död på golvet. Inte för att det skulle varit lättare egentligen, men han hade inte behövt dö ensam med bara Aimee hos sig…
Jag vet hur jobbigt du har det nu och det är tur att du har Iris.
Sköt om er så gott det går. Kram <3
Kram!
Vi begravde Kazino anonymt ute på kaninlandet. Varje gång jag åker förbi borta på vägen tänker jag på att han ligger i den kalla jorden. Det känns som om det kommer att ta lång tid innan jag kan gå förbi där.
:heart: Kazino. Vi får ta och hälla lite av Linas aska där så slipper han vara själv där i jorden.
Tårarna bara rinner när jag läser detta, så jobbigt att förlora sin älskade vän!!! Hur tar Iris det att inte ha sin vän vid sin sida?
Men åh. Tårarna rinner, mitt hjärta blöder för dig och Lina. Att en hund dör är jobbigt nog, vilken oerhörd tur att du hade en sådan underbar o god granne som kunde hjälpa dig. All styrka till dig !
Jag fasar för den dagen jag kommer behöva avgöra Zorros livsöde. Hoppas och tror att den dagen är långt framför oss (han fyller 5).
Tack för att du delar med dig och berättar för oss andra, det ger en i alla fall en chans att förbereda sig på hur det kan se ut. Att få hålla om o klappa sin älskade vän måste ju ändå vara det bästa sättet att få ta avsked. Även om man i detta läge nog hade önskat att situationen varit lite annorlunda.
Kramar till dig o din familj :rose:
Det skär i mitt hjärta när jag läser texten.. Vill inte tänka på när det är dags för mina fina pojke fast det är 8 år innan han blir 10 år. Det är en bit kvar men ändå kan det hända mycket på 8 år. Tänker absolut på er!
Hur tar Iris det, letar hon efter Lina?
Du skriver så vackert, och samtidigt ärligt. Detta river upp alla mina ”sår” efter mina två änglahundar. De somnade in tillsammans och kremerades tillsammans för tre år sedan den 16.2. Två dagar efter alla hjärtans dag. Bloggade faktiskt om dem igår.
Trodde att det skulle bli lättare med tiden men nej, tårarna kommer smygande med jämna mellanrum ännu också. Såsom nu. :cry:
Vila i frid fina Lina! :heart:
Tårarna bara rinner när jag läser dina inlägg. Vila i frid! :heart:
Kanske satt Lina på flygplansvingen på flyget som husse körde och åkte med till himlen?
Jag beklagar att du har mist din fina vän.
Kram!
Hej. Jag har inte tittat in på din sida förräns nu idag efter jag läste om att din Lina hade dött. Jag är en bölig jävel när det kommer till min dobermannkille. Och såklart när jag läser dina fina texter om hur du har reagerat, gjort och tänkt börjar jag att storböla här i soffan.
Men jag har lovat mig själv att vår dobermannkille skall få allt av oss, varje dag skall vi skänka honom som om det var den sista. Den träning och motion han skall ha skall han få. Han är lite dominant så det är inte någon ide att släppa honom med andra hundar, så när jag är själv med honom i hägnet så har jag intalat mig att då för väl jag leka med honom som om jag var hans hundkompis. Så där springer jag med bollar och pinnar, jag jagar honom, han jagar mig. Runt runt, allt för att den dagen han ej finns där så skall inte känslan fö finnas, att vi hade kunnat gjort något på ett annorlunda och bättre sätt.
Och du verkar ha gett din Lina allt!
Vet du Lukas, jag blir så varm i hjärtat när jag läser din kommentar. Inte för att du reagerar på Linas död utan för att du verkar ha en så fantastisk inställning till din hund. Att du ställer upp på honom på hans villkor, för hans skull.
En sak som gör mig väldigt lugn med Linas död är faktiskt det att om jag fått välja igen så hade jag inte gjort annorlunda. Jag ångrar inget och det är en otrolig lättnad i sorgen.
Stor tack till dig!