Precis som de flesta andra svenskar var jag inte så van vid döden innan jag började läsa till sjuksköterska. Det var först under min utbildning som jag såg en död person för första gången.
Mitt första jobb när jag blev färdig sjuksköterska var på hematologen. Dvs där man behandlar olika blodsjukdomar och jag träffade ofta patienter med leukemi, myelom och lymfom. Jag brukade säga att jag blev vän med döden på den avdelningen då en del av patienterna dog hos oss. Att ringa anhöriga och säga att nu var det dags att komma in när livet höll på att ta slut, göra vad jag kunde så att de sista timmarna i livet blev så bra som möjligt. Ta hand om den som dött efteråt; tvätta, ta bort alla slangar och maskiner, byta kläder, göra fin. Informera anhöriga om vad som händer efter döden.
Min vänskap med döden fick sig en rejäl törn när jag började jobba på barnsjukhuset men även där tar ju livet tyvärr slut ibland. Barn som dör är det hemskaste som finns men jag har varit med om det också och jag vet vad som händer efteråt.
Men jag har aldrig varit med om att en hund dör, jag vet inte vad som händer efter att en hund har dött.
När Lina blev dålig gick det ju fort men jag hann ändå fundera på hur och vad vi skulle göra nu. Skulle jag behöva ta beslut om att avliva och i så fall var skulle hon få dö, hemma eller hos veterinären? Tanken på att hon kunde bidra till forskningen på DCM låg hela tiden med i bakhuvudet.
Nu fick jag ju inte bestämma själv och Lina dog på golvet i vardagsrummet. Jag var så lugn när hon dog och jag sa verkligen till henne att hon fick dö och inte behövde vara rädd. Jag pussade, pratade och klappade på henne hela tiden, både när hon höll på att dö och en liten kort stund efter.
Efteråt visste jag inte vad jag skulle göra. Jag var ensam hemma och husse var på jobbet. Vi har bestämt sedan länge att jag inte ska ringa honom om det händer hundarna något så att ringa nu och berätta att Lina just dött när han skulle flyga passagerare var det inte tal om. Han skulle inte få reda på det förrän 6,5 h senare när han kom hem.
Jag ställde mig upp och tog en bild på Lina där hon låg, det är bilden här till höger. Om man klickar på den blir den lite större men jag gissar att alla inte vill titta. Det är i alla fall därför jag vet nästan exakt vilken tid Lina dog, bilden togs bara någon minut senare.
Jag ringde veterinären i Helsingborg och frågade mitt i all gråt som forsade ur mig vad jag skulle göra nu. Hon som svarade var så snäll, hon sa att de kunde ta hand om Lina men att hon inte tyckte att jag skulle köra själv. Jag sa som det var, jag var ensam. Hon frågade var jag bodde och tipsade om veterinären på andra sidan motorvägen. Dit skulle det bara ta mig några minuter att köra.
Jag rullade över Lina på en filt men det var precis omöjligt för mig att lyfta henne, hennes kropp blev så tung nu när hon var helt slapp i alla musklerna. Jag ringde Emelie och pratade med henne, berättade att Lina var död och fick prata med någon en liten stund innan jag var tvungen att göra något.
Jag tog på mig jackan och sprang till det hus på gatan där en annan hundägare bor. Han var hemma jag lyckades få ur mig att min hund var död och att jag inte orkade lyfta henne. Det räckte, han följde med mig direkt.
Han hjälpte mig att vira in Lina i filten, bar ut henne till bilen, han körde oss till veterinären och han bar in henne (hennes huvud hängde så onaturligt ur hans famn jag ville rätta till det även om jag visste att det inte skulle hjälpa) men framför allt så visste han vad vi skulle göra och hur det hela gick till. Det kändes jättetryggt att det var just han av alla människor.
Sköterskan som tog emot oss frågade om jag ville att Lina skulle kremeras. Det ville jag. En obduktion dagen efter att Torkel Falk ställt DCM-diagnos och sagt att det bara var en tidsfråga innan hon skulle få hjärtsvikt, nej. Och Linas hjärta kunde inte bidra till forskningen nu när hon dött där hemma.
Lina fick behålla fleecefilten om sig som hon har invirad i, jag tyckte om tanken att hon skulle ligga lite bekvämare i en filt hemifrån även om jag vet att det inte spelade någon roll för henne längre. Det var för min skull, jag kunde inte låta bli att tänka på att det var en stor frysbox vi la henne på…
Jag lämnade mitt telefonnummer till sköterskan så de hör av sig sen när det är klart. Jag vet inte hur lång tid det tar och jag frågade inte.
Under tiden som jag suttit här vid datorn och skrivit detta inlägg så har klockan passerat tiden då Lina dog för exakt en vecka sedan. Nu vet jag vad som händer när en hund dör.
