Magnus föräldrar passade Lina idag. Vet inte vad jag skulle göra utan deras hjälp, den är ovärdelig!
På väg hem gick vi genom centrum. Jag såg en liten hund, som stog still med sin matte, på några meters avstånd. Jag försöker att få alla Linas hundmöten att bli så bra och lugna som möjligt, så att hon slutar hetsa upp sig så fort hon går i koppel och ser en hund. Så jag sa "sitt" åt Lina, satte mig ner brevid henne och pratade lugnt och fint med henne. Klappade henne och sa typ "Titta vovven Lina, lugn och fiiin." Lina ville inte lugna sig. Hon bara korvade sig mer och mer i kopplet. Skällde mer och mer!
Jag börjar ana oråd och tittar upp mot den lilla hunden. Den är på väg rakt mot oss! Tillsammans med sin matte, en kvinna i 35-årsåldern som även hade barn och barnvagn med sig. Om det var ett eller två barn hon kom gående med kan jag ärligt talat inte svara på, men jag tror att det var två. Hur som helst så börjar den lille hunden att skälla samtidigt som den, matte och barn kommer rakt mot mig och Lina.
Så, där sitter jag med en dobermann som skäller som bara en dobermann kan, samtidigt som en småbarnsförälder passerar så nära mig och Lina hon kan. Jag höll inte i Linas koppel, jag höll i hennes halsband för att hon inte skulle nå ekipaget. Jag var så förvånad att jag inte kom mig för att göra annat än att skratta uppgivet och säga "Du kunde inte ha gått lite närmare?" (Det finns nämligen alternativa vägar här, vi befann oss inte i en trång gång!)
Så vad svarar denna mamma med hund, barn och barnvagn? Jo, "Det är väl inte mitt problem att du inte kan hålla i din hund?" Ska återigen inte svära på att detta var ordagrant vad hon sa, kan lika gärna ha varit "Det är väl inte mitt problem att du inte har pli på din hund?" men jag är 100% säker på att hon började med orden "Det är väl inte mitt problem…"
Som vanligt när man blir så tagen på sängen som jag faktiskt blev så kommer man ju på en himla massa smarta svar när det redan är för sent, men idag var jag så nära att bara knyta Lina i närmaste stolpe, springa ikapp henne och ställa några frågor på hur hon tänkte när hon sa så! Tänkte hon över huvud taget? Varför? Hur lite bryr man sig om sitt barn och sin lille hund när man anser att det är mitt problem? Fattar hon inte hur snabbt en ilsken dobermann kan bli rätt stora problem om det vill sig riktigt illa?
Lina är inte farlig, hon bryr sig inte om barn särskilt mycket. Hade hon slitit sig och sprungit fram till den lille hunden så hade det säkert gått som det brukar när hon är lös, hon hade skällt ett par gånger men slutat skälla i samma ögonblick som hon kommit fram till den andra hunden och fått nosa på den och sedan gjort någon form av lekinvit eller ska-vi-springa-tillsammans-invit och sen hade hon kommit tillbaka till mig. Men visste kvinnan det? Nej!
Jag fattar banne mig inte ett dugg. Däremot vet jag att vi mötte åtta andra hundar på vägen hem. Lina skällde på en av dem, hunden vi mötte mindre än en minut efter den första hunden. De andra sju hundarna passerade vi med avstånd mellan 5-50 meter. Lina morrade inte, skällde inte. Så jag hoppas att träningen går åt rätt håll trots allt.
Så här knäpp ser hon ut när hon skäller. Bilderna tagna vid ett tidigare tillfälle. Jag tycker hon ser läskig ut och ändå är bilderna tagna när hon skällde utan att vara arg.
Anonymous writes:
Oj, med henne måste du ju gå trygg mörka kvällar iaf! Min vovve vet nog knappt hur man gör när man skäller :)
Och dumma människor finns det tyvärr överallt.
Hej!
Ja, vi går rätt ofta på mörka stigar i skogen. Jag blir modigare med henne med mig.
Men jag vill inte kalla kvinnan dum, jag är bara så nyfiken på varför hon tog sitt barn och sin hund och siktade in sig på en dobermann som verkade arg. Men det lär jag ju aldrig få veta.
Dessutom har jag fått höra att det hela bara var mitt fel, så kanske är det jag som är lite dum?
Anonymous writes:
jag älskar din blogg och gillar dina träningsmetoder. har också problem med en vovve som skäller ut andra. DOCK, det verkade som det var du som hade problem med din hund och inte mamman med sin? du kunde ju varit vänlig och satt Lina någon annan stans, så att mamman (som gick med både BARN, BARNVAGN OCH HUND) kunde få komma förbi?
sen undrar jag om du inte stressar upp Lina mer genom att uppmärksamma varje hundmöte såhär? varför itne bara ignorera och gå vidare, berömma vid rätt beteende, vara en stark, självsäker ledare i mötet med andra?
bara lite tankar från mig, keep on writing!
He,he! Om du kan svara på följande så har du löst mitt problem; Du är mitt på ett torg. Du ser en hund vars matte står still med ryggen vänd mot dig vid en telefonkiosk. Vilket håll kommer hon att gå om och när hon börjar gå?
Hade jag vetat att hon skulle gå rakt mot mig med sin lilla skällande hund hade jag självklart inte valt att sätta mig där! Då hade jag backat rakt bakåt och gått en annan väg. Så visst hade jag kunnat sätta mig ner fem meter åt vänster eller höger eller vilket håll som helst, men jag visste inte att jag satt precis där hon skulle gå. Jag är varken telepatisk eller så ovänlig som du tycks tro.
Att ignorera låter ju fint i teorin men en dobermann som hänger i kopplet och står på bakbenen är svårt att ignorera i praktiken. När vi möter hundar så där nära och bland folk så tänker jag på min omvärld i första hand och Lina i andra. Då vill jag bara kunna hålla henne.