Vi tog bussen till rasthagen efter en lång, varm dag då flickorna inte hade fått göra så mycket. Jag väntade tills det var lite svalare ute och därför lyckades vi kliva på en rusningsfull buss. I vanliga fall går jag ju längst bak i bussen med mina vovvar men nu var det knappt att vi kom innanför dörrarna så fullt det var! Snälla busschauffören sa att det gick bra ändå.
Så med ryggen mot framrutan försökte jag få hundarna att sitta ner men bägge ville ligga. Iris la sig till och med på sidan och försökte använda en flickas sko som kudde men någon måtta får det ju vara! Då fick hon sitta upp istället. Det var så mycket folk på bussen också att det blev tvunget att använda framdörren för avstigning också. Så varje gång vi stannade var den någon som skulle förbi samtidigt som jag fick hålla koll så ingen tass eller svans klämdes i dörrarna. Plötsligt böjde sig chauffören ner över sin dörr och sträckte ner en hand och klappade Iris på huvudet, sen sa hon att hundarna fick högsta betyg som var så duktiga och lugna. Det var kul att höra.
När vi kom fram så var rasthagen tom. Eftersom jag hade med mig kameran passade jag på att lägga hundarna precis innanför grinden och gick sedan en bit bort. Tanken var att jag skulle ropa dem till mig och ta några fina springbilder men det visade sig ju att Iris reagerar något snabbare än Lina!
Så går det när man drottningligger med frambenen i kors och inte ligger startklar som Iris.
Efter att bägge var uppe på benen så började det springas vilt med betoning på vilt. Iris verkade endast vara ute efter att tjuvnypas och Lina fick värja sig för glatta livet. Undrar om det är någon form av pms som Iris fått? Hon är inte dum eller så, bara skitjobbig.
En stund senare hade det värsta springet lämnat benen och de ägnade sig åt att göra lugnare saker tillsammans.
När vi hade gått ett varv så kom det en annan hund, en liten vit av typ jrt. Sist vi såg den ville båda hundarna leka med den och det var den inte så sugen på så jag bestämde mig för att inte gå ikapp eller vänta in hunden och dess matte. Följdaktligen sa jag åt hundarna att de inte fick springa dit heller.
Den lille vite vovven fick bli bra störningsträning istället. Iris (som alltid med svansen på topp) och Lina tittade efter den noga men Lina lämnade inte ens min sida och när Iris började skutta en bit åt hundens håll så kallade jag på henne och hon vände så fint. Hon gjorde samma sak igen och då lät jag henne springa en längre bit innan jag kallade på henne, bara för att njuta av ögonblicket då jag lyckas kalla in min hund på längre avstånd.
Efter det verkade även Iris fatta att det inte skulle bli något hälsa av och brydde sig inte mer om den lille. Vi lunkade vidare i vår egen lilla värld.
Jag fotade flickorna, Lina rullade sig i gräset, Iris försökte få Lina att leka med henne när hon rullade sig i gräset. Iris sprang lite fram och tillbaka och Lina och jag tittade på henne och skakade på huvudet som de mogna och gamla typer vi är. Rätt mysigt hade vi det.
Eftersom Lina gick med mig hela tiden så bestämde jag mig för att försöka ta några bilder bara på henne. Räckte med att jag satte Lina ner så kom Iris springades och undrade vad vi höll på med. Störde Lina, klättrade på mig och var i vägen som bara Iris kan.
Det enda som hjälpte var att sätta henne vid sidan av Lina och ta bilder på dem bägge.
På bilden nedan får man en uppfattning om hur stor den där rasthagen verkligen är. Jag gissar som två fotbollsplaner. Staketet går en bit in i skogen så allt ni ser på bilden är rasthage.
Innan vi gick roade jag mig med att ta bild på oss alla tre. Satte kameran på en bänk och satte på självutlösaren. Det var första dagen på några veckor som jag inte hade shorts eller kjol på mig och det var tur att jeansen var så trasiga så det blev lite svalare. Det verkar vara ökensommar i evighet här!