Efter en period med för konstig snö och isbildning för att riktigt kunna hitta på något vettigt med hundarna såg jag till min stora glädje att halva appellplanen var både snö- och isfri och kände genast ett sug i magen efter att få träna där!
Innan vi gick in på planen gick vi in i rastgården. Den var nämligen tom när vi kom men som vanligt så hann det inte gå så himla lång tid innan en annan voff dök upp, en dalmatiner. Lina ville leka och springa men Iris uppskattade inte riktigt att vovven ville nosa henne i rumpan så hon tyckte bara att han var kul när han sprang, sen var han bara jobbig enligt henne. Jag tyckte att hon skulle låta bli honom helt så jag gick som vanligt och försökte styra och kalla in så att det blev varken spring eller irritation mellan dem. Bra träning.
Efter det kom ytterligare en hund. En valp runt halvåret vars matte jag träffat en gång tidigare under märkliga omständigheter. Utan att gå in på hela den storyn så var det en tant som sa åt henne att mina hundar bet valpar och då blev hon ju inte särskilt sugen på att stanna med sin hund. När jag såg att det var hon som kom så ville jag ju därför se till att mina hundar skötte sig ännu bättre. Så då övade jag ännu mer! Hur mycket dalmatinern och valpen än kubba runt så skulle Iris låta bli att springa efter.
Och de sprang kan jag lova! Kors och tvärs och hit och dit! De hittade ett roligt hål som de bara skulle dyka ner och gräva i. Spelade ingen roll hur mycket deras ägare ropade på dem och lockade. Samtidigt som jag bröt Iris efter några meter de gångerna som vovvarna sprang förbi så nära att hon inte kunde stå emot att springa efter.
Allt blev lite märkligt då jag gick runt och var aningens irriterad över att jag inte fick det att funka 100% som jag ville och de samtidigt blev missnöjda över att deras hundar hade en icke-inkallning nära 100%. Spelade ingen roll att jag mumlade om att jag tränat som en tok, jag hörde allt lite frustration i rösten över att deras hund borde lyssnat i alla fall EN gång när de ropade på den.
När jag såg att fler hundbilar parkerade utanför rasthagen och kände att jag inte ville ha fler kockar i soppan så vi lämnade hagen och gick över till klubbens blöta gräs.
För ovanlighetens skulle så hade någon annan tänkt att träna samtidigt. Christoffer och hans schäfer. Lina och Iris gick plötsligt i drag och med svansarna i spända bågar över ryggen. Hmmmm… Den delen av planen som är isfri är inte så stor men vi bestämde att det gick utmärkt att samsas om den ytan.
Jag släpade dit ett hinder och övade hopp med Iris. När man övar på hoppet måste hunden vara lös och har matte bara med sig bollen som belöning så vill ju Iris gärna ta sin belöning och springa runt lite med den. Samtidigt som en luddig schäfer som hon inte träffat förut tränade bara några meter bort.
Men den härliga grejjen är att om man har en hund som klarar störningen av två hundar som kommer rusandes i full fart förbi i nära nog 100% av fallen, då ska det mycket till innan samma hund bryr sig ett smack om schäfer som bara går med sin husse en bit bort. Eller att det kommer en till schäfer som ska träna på gräset gåendes i koppel med sin matte under tiden. Då går det till och med utmärkt att kasta bollen några meter upp i luften som belöning och låta henne springa med den också. För fokus var på mig och när hon tittade mot de andra hundarna så räckte det att säga hennes namn så var fokus tillbaka på mig.
Jag bytte hund och tränade lite med Lina också (som stått i pinnen och grävt bara ett litet hål under tiden). Tränar jag med Lina så tränar jag med Iris samtidigt dock. Lina på moment och Iris på att liga ner och ta det lugnt under tiden som Lina tränar. Därför fick Lina inte lika mycket träning men hon skötte sig lika bra.
Snacka om att suget efter den kommande träningssäsongen vaknade! Jag vet inte vilket som var bäst, att båda hundarna var duktiga i träningen, duktiga med de andra hundarna i närheten eller känslan av att vara i närheten av andra duktiga hundar men ljuuuvligt var det!
Iris och Lina, inte världens bästa men duger bra åt mig!