I dag fick jag ett mail. Ett mail från någon jag aldrig pratat med, aldrig träffat och inte vet vem det är.
Någon vars hund dog i går och som letat efter svar på vad det var som hände så plötsligt. Svaret blev; troligtvis DCM.
Denne någon hade sedan i sitt sökande efter mer fakta om DCM hittat bland annat till min blogg och där hade ett namn känts bekant. Don Dante Zamolxis. Linas pappa.
Dvs ännu ett halvsyskon till Lina är nu död. Jag råkade faktiskt läsa mailet när jag stod vid frukten på Ica och stod någonstans i närheten av bananerna när tårarna började rinna där i butiken.
Köpte med mig ett tiopack ben och väl hemma gav jag Lina och Iris alla benen på en gång. Satt sedan i soffan och tittade på hundarna när de förnöjt tuggade på ett ben här och ett ben där.
Är det din tur i morgon Lina? Om det är din tur så hoppas jag att du inte får ont. Jag hoppas att du inte ens hinner förstå vad det är som är på väg att hända. Du som är lite rädd för allt, bli inte rädd, jag lovar att jag ska hålla om dig allt vad jag orkar och viska i ditt öra hur mycket jag älskar dig tills du inte kan höra mig mer. Hör du det Lina, jag älskar dig.
Under de sex år som gått sedan jag fick höra den vidriga nyheten att Linas kullbror Falco trillade död ner har jag känt så här varje gång nyheten om att ännu ett hel- eller halvsyskon dött och jag fått reda på det. Borde jag inte ha vant mig nu? Tydligen inte.
Samtidigt som jag är så otroligt tacksam för att jag fått ha Lina hos mig så länge så känner jag nästan skuld över att jag råkade få hund en som levde längre än alla de andra. Det känns orättvist på något sätt.
Men det går inte att sitta och gråta i soffan. Lina slutar tugga på sitt ben och kommer fram till mig och lägger huvudet i mitt knä som hon alltid gör när hon märker att jag är ledsen. Hon blir lite stressad av det och om jag inte försäkrar henne om att allt är bra och torkar mina tårar och blir ”som vanligt” igen så börjar hon vanka av och an och bygger på mer stress.
Så jag torkar tårarna, övertalar Lina om att allt är som det ska. Klappar om och låter så glad jag bara kan innan jag svarar på mailet och beklagar sorgen till någon jag aldrig träffat men känner så starkt med just nu.
Hoppas att det inte är din tur i morgon Lina. Och är du säker på att du hörde att matte älskar dig!?
Ditt inlägg rörde mig till tårar. Blir så frustrerad över att DCM finns och att det avlas på – och att helt oskyldiga valpköpare får sina hjärtan krossade och förlorar sina bästa vänner och livskamrater. Jag hoppas innerligt att Lina aldrig blir drabbad och att ni får flera händelserika och kärleksfulla år tillsammans. Kram!
Nej vad sorligt, jag blev så ledsen när jag läste ditt inlägg. Vet faktiskt ingenting om den skukdomen men din oro får mig att förstå att den är ärflig. Hoppas att du får ha din Lina hos dig länge, länge:-)
Så otroligt sorgligt! Mina tårar flödar för alla som drabbas av sjukdom av något slag. Jag säger som du, ”hörde du att matte älskar dig!?” :heart:
Väldigt fint skrivet. Bra att det kommer ut mer info om denna fasansfulla sjukdom, så att alla ni som inte vet om era hundar är drabbade slipper bli lika panikslagna och maktlösa när man är mitt uppe i ens bästa väns sista andetag i livet som jag blev. Jag saknar min vän så otroligt mycket och hoppas vi åter möts en dag <3. Återigen, tack för en fin blogg! Må min Kiara vila i frid.
Jag hoppas att man i framtiden hittar ett botemedel eller sätt att gentesta för sjukdomen.
Ingen ska behöva gå igenom vad du gjorde! Jag är så ledsen för din skull:heart:
Först läste jag inlägget och lipade. Sen läste jag om inlägget efter en stund och lipade lite till. Jag är så förtjust i Lina och hennes utstående öron. :heart:
Fy fan, DCM är min mardröm verkligen. Jag hoppas att jag slipper uppleva den.
*torkar tårar ur ögonen*
Nu blir jag orolig, googlade på DCM och fann att min snart 8-åriga dobbis båda föräldrar samt ett kullsyskon verkar ha dött i DCM! :(
Kan inte så mycket om sjukdomen(däremot hästsjukdomar), men den verkar ju hemsk! Känns som att gå och vänta på en tickande bomb nu… :(
Linnéa, ju äldre de är desto mindre är chansen att de drabbas. Även om de kan drabbas när som helst så är det vanligt att hanar dör knall fall tidigt och de flesta drabbas i åldern 5-7 år.
Men trots att Lina nu är 8,5 år så blir jag fortfarande orolig varje gång det händer att jag får reda på att en släkting till henne dött.
Vi får hålla tummarna att våra hundar hänger med länge till och att deras ålder är en fördel i det här fallet!
Aha!
Ja vi får verkligen hoppas att våra äldre damer får håller sig pigga och krya i många år till!
Tack för svar och för en så inspirerande och bra blogg!
Tycker man har försökt förbereda sig på att ens älskade vän ska dö ,, tänker på det mycket och har även varit med om de.
Tycker dock inte att det hjälper att ”vänja sig vid tanken” som en del säger. Det är bara hemskt hjärtkrossande!
Jag har ägnat år åt att försöka ”vänja mig vid tanken”. Det går ju uppenbarligen så där.
Däremot har jag själv märkt att jag ofta tänker ”Om hon dör nu så dör hon lycklig” och jag tänker ofta på Linas hela hundliv utifrån perspektivet ”har hon ett bra liv nu och kan inte ha haft det bättre om hon skulle dö?” Så det verkar ändå som att det gjort lite skillnad hur jag tänker kring hennes liv.
Tårarna rinner. Fint skrivet!
Får hoppas din fina Lina blir kvar länge än!
Förstår precis hur du känner dig Madeleine. Vår Nova (Tierras Temple of Love) har tre helsyskon som dött i DCM under 2012 – endast 5 år gamla. Redan 2010 då vi fick reda på att Novas pappa ramlat ihop och dött kollade vi upp Nova med ultraljud och holter – u.a. då, men nu vet vi ju inte….
Ska boka tid hos Jens Häggström här framöver för en ny koll, men det kostar ju en hel del. Känns ändå bäst att veta, kanske att det går att stoppa utvecklingen med medicin om sjukdomen upptäcks redan i det prekliniska stadiet.. Så klart hoppas vi ju på att Novas hjärta fortfarande är u.a, men den hemska sjukdomen bara kommer närmare och närmare… och jag kämpar med hur jag ska hantera tankarna.
Det är jobbigt när kullsykonen dör. :-(( Jag minns att jag låg och lyssnade så att Lina andades natten efter jag fick det första dödsbeskedet när hon var 3 år.
Men vet man om att hunden ligger i riskzonen så tror jag man omedvetet tänker på det på ett helt annat sätt. Tror man är rätt snabb på att upptäcka ev sjukdomstecken t ex..
Samtidigt går det inte att gå runt och vara orolig hela tiden.
Håller tummarna stenhårt för att Novas hjärta är ua och dunkar på lika fint som det ska!
Min älskade Saga ”TIerras time goes by”,skulle tro kullsyskon, gick bort för mig i december. Vi hade diagnostiserat henne och hon hade dcm. Eftersom jag är djursjukvårdare så visste jag vad det innebar. Det var mkt ångest och sorgen var total. Man märkte i princip aldrig att Saga var sjuk så därför hoppades jag att med mediciner få ha kvar henne länge till. Men så plötsligt en dag när husse varit på promenad med Saga och kommer hem så ropar han på mig och säger att Saga är så trött. Instinktivt så vet jag….. jag hinner fram och tar henne i min famn, jag känner att hennes hjärta är på väg att stanna. Jag stryker henne över kinden och dem mjuka öronen,pratar med henne försöker att stötta henne över till den andra sidan. Sen bara dör hon och mitt hjärta krossas….. I all sorg så är jag så tacksam att jag var där hos henne och fick hålla henne. Jag har haft sån ångest över vad som skulle kunna hänt, hjärtsvikt eller att behöva ta beslutet.Jag skriver detta för det känns skönt att få berätta och hoppas att alla tar reda på hur dcm fungerar och hur stort problemet är.
Åh så fruktansvärt. Lilla Saga. Så ledsen jag blir för er skull.
Jag förstår att du är tacksam att du slapp ta beslutet och att du var där när det hände. Jag tror jag hade känt likadant.
:heart:
Hej,
Jag vet exakt hur det är att leva med DCM hotet över sig, varenda eviga dag. Både som hundägare och uppfödare. Mina ögon fylls också av tårar varenda gång jag läser om någon hund som dött eller fått diagnosen för jag vet hur smärtsamt det är. Det jag känner idag är att även om ens hund inte ska gå i avel så bör man testa. Dels för att man faktiskt på många sätt kan anpassa sig efter omständigheterna om man fått besked om att ens hund har DCM i ett tidigare skede. All forskning pekar i dagsläget dessutom på att både livskvalitet och livslängd går att påverka i positiv riktning om medicinering sätts in.
Att bara skylla på dålig avel håller inte idag för detta är ett mycket större problem.
Jag gör som du Madde, jag ser till att mina hundars liv är bra och vi försöker leva efter mottot lev som om det var sista dagen i ditt liv varje dag. DCM är brutal men jag skulle kunna skriva om en massa sjukdomar som är betydligt värre ur hundens synvinkel, i vissa sjukdomsstadier kan DCM vara jobbigt för hunden men oftast har både de och de plötsliga dödsfallen ett snabbt förlopp.
Kan låta krasst, men det är så jag försöker tänka.
En annan tanke är att jag hoppas att många i framtiden ändå vågar bli ägare till världens mest underbara ras. En stor kräsenhet grundad på kunskap bland valpköpare kommer att hjälpa aveln jättemycket.
Som sagt… trots allt finns det ingen annan ras. Har börjat leta och om allt vill sig väl så kanske kan det bli en liten dobbistjej i maj