Sedan vi flyttade hit har vi en trogen vän i vår lilla blonda granne. Nu har hennes lillasyster också blivit tillräckligt stor för att vilja vara med hundarna och kasta boll till Iris.
När vi flyttade hit för två år sedan var hon bara en liten plutt och Iris var inte en plutt men en bångstyrig typ som gärna sprang ner henne utan att tänka sig för.
Nu pussar Iris försiktigt på henne och kommer med bollen till henne, står still när hon blir klappad samt lägger sig lugnt och tittar på när den lilla fröken knatar runt med hennes boll.
Fast helt lugnt och stilla är det ju så klart inte. Iris visar henne gärna alla bus hon kan också, som t ex hur man enklast hoppar ner från soffan via ryggstödet. Och börjar alla tjoa och ha för roligt, ja då ska Iris också vara med och skäller ikapp.
Lilla grannens lillasyster konstaterade i alla fall i går; Iris är snäll.
Nej vad fint :)
Jag satsar på kompisens dotter istället (Hon är ett halvår gammal ungefär, så när hon är lagom stor för att kasta boll – är Plexus gammal nog att inte vara lika vild :P)
Det låter ju bra. :) Hoppas att de kan bli bra kompisar om några år.
De är för söta era grannar! :)