I går skrev jag om hur Iris inte var någon skojig Nemo-vän. Hon är fortfarande min bästa vän dock.
Jag har gått omkring och varit lite ledsen i några dagar men inte gråtit så särskilt mycket. Men så kom plötsligt alla tårarna på en gång, strax före midnatt. Lina sov redan nere i soffan, Iris och husse låg och sov i sängen samtidigt som allt det ledsna ville ut på en gång.
I vanliga fall hade jag väckt husse men han skulle upp och jobba jättetidigt på morgonen och jag vet inte hur ni vill ha det när ni flyger men jag vill att piloten som ska flyga mig ska ha sovit, inte suttit uppe och tröstat flickvännen och fått för lite sömn. Så jag väckte inte honom.
Istället satt jag och försökte gråta så tyst som möjligt inne i badrummet väl medveten om att Lina ofta märker när jag är ledsen och blir ledsen/orolig hon också. Då kanske hon skulle väcka husse till slut. Det gick inte, jag var tvungen att gå ut.
Så jag reste mig från badrumsgolvet, tog mina nycklar från bänken och i samma ögonblick som jag nuddade dem hörde jag hur Iris reste sig i sängen, hoppade ner på golvet och följde efter mig ner för trappan och ut till hallen. Där stod hon helt lugnt och tittade på mig när jag satte på mig skorna och verkade tro att hon skulle följa med. Efter några sekunders tvekan satte jag på henne reflexhalsbandet, öppnade dörren och så gick vi ut.
Ute var det mörkt och tyst. Jag började bara gå längs gatan och Iris föll in där hon trivs bäst om hon får gå lös, ungefär 5 meter framför mig. Jag sa inget, jag tänkte inget, jag bara gick.
Desto längre vi kom ju klarare kändes skallen. Gråten tog slut och jag började fokusera på Iris som gick där tyst framför mig. Plötsligt kom jag på hur idiotiskt det var att gå med henne lös nu. Det kryllar ju av vilt även dagtid och vi bor inte på landets mest upplysta plats direkt. Gatlyktorna står glest och bakom husen tar ängar och fält vid. Iris skulle försvinna in i mörkret på några sekunder om något skulle hända.
Samtidigt gick hon där framför mig så lugnt och så tyst, det var så skönt att bara titta på vad hon gjorde när hon gick och nosade att jag bara fortsatte gå ändå. Vid varje tvärgata stannade hon till och kollade in på gatan och jag bad en stilla bön att inget rådjur skulle stå där som en surprise runt knuten varje gång.
När vi hade gått en stund vände vi tillbaka och började gå hemåt igen. Plötsligt såg jag en igelkott som gick utanför ett staket på högra gräskanten längs vägen framför oss. (Det finns inga trottoarer här, vi har en grus/gräskant på var sida om vägen framför husen). Jag kom ihåg hur husse berättat att båda hundarna kastat sig efter en igelkott när det var ute på sista kissrundan för inte så många dagar sedan och att han hade haft ett fasligt sjå att få dem att sluta skälla på kotten och försöka bita den. Helvete.
Ändå fortsatte jag bara att vara tyst. Jag tittade på Iris och igelkotten och hoppades att den skulle hinna försvinna innan hon såg den. Vi närmade oss och kotten bara knatade på längs högerkanten, han såg till och med ut att ha bråttom. Iris travade på längs vänstra gräskanten och jag tänkte bara ”Nu ser hon den, nu. Nu ser hon den!” men när vi var i jämnhöjd med kotten, som knatade på med bestämda steg på sin sida, gick Iris fortfarande på sin och nosade. Precis när vi passerade slutade hon nosa, tittade på kotten på andra sidan vägen – och fortsatte trava framåt!
Jag fattade ingenting, kunde hon ha tittat upp och inte sett den?! Näe, omöjligt. Likväl gick vi vidare och jag tittade förvånat på Iris som gick på som ingenting och bakåt på igelkotten som pinnade på där bakom oss.
När vi kom till sista tvärgatan innan vi var hemma igen stannade Iris i korsningen i några sekunder och tittade upp längs gatan innan hon gick vidare. Jag tittade också upp längs gatan när jag kom dit och även jag stannade till. För där kom det någon gående mitt på vägen. Var det ett rådjur? Nej. Djuret stannade också och tittade på mig. Var det en hund som var lös, det såg ut som små hundöron, nääää. Det måste vara en katt? Ser katter så stora ut på tomma, mörka villagator? Tydligen.
Katten började gå mot mig igen, började gå fort och jag vågade inte stå kvar om vi nu fått en nyfiken katt att få för sig att följa efter oss. Iris vände sig om jag började gå med snabba steg mot henne för att vi skulle hinna en bit innan eventuell katt dök upp bakom oss. Samtidigt konstaterade jag igen att Iris måste ha sett den hon också, den gick ju mitt i vägen när jag såg den?
Tittade bakåt för att se om den kom gåendes och där kom den, fast det var ingen katt. Nu när jag såg den från sidan så såg jag direkt vad det var, det var en räv. Räven stannade till och tittade efter oss. Såg ut som att den funderade på vilket håll den skulle ta. Jag tittade bara på hans fina yviga svans med vita svanstipp. Efter några sekunder valde räven att gå i motsatt riktning och travade lugnt bortåt, fortfarande mitt på vägen.
Framför mig gick Iris som ingenting och vi hade nu bara några meter kvar till vår uppfart. För första gången sa jag något till Iris när hon valde att börja nosa längs staketet istället för att svänga upp mot grinden. Det var nästan konstigt att höra min egen röst prata med henne efter en så lång promenad.
Vi smög in, jag borstade tänderna och kröp ner i sängen. Konstaterade nöjd att husse sov gott. Iris hoppade upp i sängen, snurrade några varv innan hon la sig som en kanelbulle intill mig. Jag la armen om henne och somnade.
Iris är bäst!! Vanligtvis har hon rätt mycket jakt i sig va?!
( min förra kommentar hamnade fel…) :(
Ja, Iris är min bästa och både på pappret och i praktiken har hon väldigt mycket jakt i sig! Jag fattar fortfarande inte vad som hände med igelkotten där…
Och jag förstod att den hamnade lite fel, jag tar bort den.
Magiskt! :-)
Ja faktiskt.
:heart: fina Iris och matte.
Himla fint skrivet. En hund är en bra tröst när man är sorgsen!
Kram till dig!
Tack gulliga du!
Bästa Iris <3 Och bästa dig!!
Vilket fint inlägg. Jag tror stenhårt på att hunden kan känna av- och anpassa sig till- hur människan mår. Hon förstod säkert att du var ledsen och valde att hålla sig vid din sida. Kan det vara så?
När jag fick ryggskott förra året och var tvungen att ta ut lillgrabben i sin värsta tonår på kisspromenad. Jag kunde knappt gå, och grabben såg det direkt och gick i slakt koppel SLICKAD vid min sida under hela promenaden. Så när som på en liten kiss-avstickare. Det var så jäkla underligt hur han bara fattade att han måste vara försiktig och anpassade sig! <3
Fantastiska djur! Fina Iris! <3