En blogg som handlar om hund, hundträning och hundliv!
Jag vet att november inte är den skojigaste månaden på året. Regn, mörker och själv längtar jag bara efter att det ska bli december så jag får julpynta (nej, inte en dag innan)!
Men november har sina ljusglimtar, när alla är inne och deppar över mörkret är världen vår! Barn och hund har mer plats att springa och sparka runt på. Den lilla badstranden i närheten är folktom och vi kan stanna där och leka oftare osv.
I dag har jag gjort ännu en GoPro-film! Denna gång hur det faktiskt såg ut den större delen av tiden som vi åkte skidor då Iris sprang lös för det mesta.
Jag är så glad att jag tränade så mycket med Iris när hon var liten, både inkallningar och hur långt avstånd som är ok att hålla från matte när man är lös. Nu sitter det i ryggmärgen på min hund som älskar att springa och älskar att jaga!
Iris sprang ut i full fart framåt för att sedan vända tillbaka till oss, ut igen och sen sprang hon så som en jojo fram och tillbaka i spåren. Alltid koll bakåt, aldrig för långt framför. Inte en enda gång på hela veckan försvann hon utom synhåll för oss och de enda gånger vi ropade på henne var när vi fick möte (vilket vi inte fick en enda gång på den 10 km långa rundan då vi filmade).
(Det enda som stör mig lite är att man själv måste välja hd-kvaliet på youtubeklippet, varför visas den inte i hd per automatik?)
Igår blåste det som fasen och vi utnyttjade än en gång stranden för att rasta hundarna istället för att plåga oss runt med hundarna på koppelpromenad. Otroligt nog var vi inte ensamma på stranden, vi mötte faktiskt flera hundar men när vi inte såg några fick Anna och Iris springa lösa som de ville.
Iris spanade i horisonten efter sjöfåglar och Anna hängde på dit Iris sprang och skällde för att liva upp stämningen lite extra. När jag ser att hon mållåser på något kallar jag in henne, bra träning.
(Iris har rosa halsband, Anna har gult och det blåser som fasen)
Husse och Lina var också med men husse gick med henne i koppel hela rundan. Lina var väldigt nöjd med det, rullade sig i sanden, de kampade med kopplet, Lina nosade på tången.
En annan sak som Iris gillar förutom att spana efter flygfän är att springa upp och ner för höga kanter. Hon passade på att dra några repor upp och ner på stranden med Anna hack i häl.
Det handlar inte ens om att stanna där uppe, bara att röja upp och ner.
I dag gjorde en massa dimma att husse fick landa på Arlanda istället för på Bromma flygplats. När det var dags att ta sig vidare från Arlanda uppstod ett nytt problem; en hund.
Husse ringde och sa att han inte kunde lyfta för att en hund var lös inne på området. Lille hunden hur hamnade den där?
Flera fordon åkte tydligen runt och letade länge efter hunden, husse trodde att hunden varit rädd och gömt sig någonstans. När de fick lov att lyfta från en annan bana och taxade förbi den banan där hunden setts till spanade husse noga ut genom sitt fönster för att försöka se hunden, han ville inte köra på den och kände sig lite orolig. Husse kände sig mer som en husse till rymningsbenägen hund än pilot just då.
Svenska dagbladet skrev om hunden i dag, historien fick ett lyckligt slut, mycket bra!
Hela artikeln går att läsa på SvDs hemsida Hund stoppade trafiken på Arlanda
I går skrev jag om hur Iris inte var någon skojig Nemo-vän. Hon är fortfarande min bästa vän dock.
Jag har gått omkring och varit lite ledsen i några dagar men inte gråtit så särskilt mycket. Men så kom plötsligt alla tårarna på en gång, strax före midnatt. Lina sov redan nere i soffan, Iris och husse låg och sov i sängen samtidigt som allt det ledsna ville ut på en gång.
I vanliga fall hade jag väckt husse men han skulle upp och jobba jättetidigt på morgonen och jag vet inte hur ni vill ha det när ni flyger men jag vill att piloten som ska flyga mig ska ha sovit, inte suttit uppe och tröstat flickvännen och fått för lite sömn. Så jag väckte inte honom.
Istället satt jag och försökte gråta så tyst som möjligt inne i badrummet väl medveten om att Lina ofta märker när jag är ledsen och blir ledsen/orolig hon också. Då kanske hon skulle väcka husse till slut. Det gick inte, jag var tvungen att gå ut.
Så jag reste mig från badrumsgolvet, tog mina nycklar från bänken och i samma ögonblick som jag nuddade dem hörde jag hur Iris reste sig i sängen, hoppade ner på golvet och följde efter mig ner för trappan och ut till hallen. Där stod hon helt lugnt och tittade på mig när jag satte på mig skorna och verkade tro att hon skulle följa med. Efter några sekunders tvekan satte jag på henne reflexhalsbandet, öppnade dörren och så gick vi ut.
Ute var det mörkt och tyst. Jag började bara gå längs gatan och Iris föll in där hon trivs bäst om hon får gå lös, ungefär 5 meter framför mig. Jag sa inget, jag tänkte inget, jag bara gick.
Desto längre vi kom ju klarare kändes skallen. Gråten tog slut och jag började fokusera på Iris som gick där tyst framför mig. Plötsligt kom jag på hur idiotiskt det var att gå med henne lös nu. Det kryllar ju av vilt även dagtid och vi bor inte på landets mest upplysta plats direkt. Gatlyktorna står glest och bakom husen tar ängar och fält vid. Iris skulle försvinna in i mörkret på några sekunder om något skulle hända.
Samtidigt gick hon där framför mig så lugnt och så tyst, det var så skönt att bara titta på vad hon gjorde när hon gick och nosade att jag bara fortsatte gå ändå. Vid varje tvärgata stannade hon till och kollade in på gatan och jag bad en stilla bön att inget rådjur skulle stå där som en surprise runt knuten varje gång.
När vi hade gått en stund vände vi tillbaka och började gå hemåt igen. Plötsligt såg jag en igelkott som gick utanför ett staket på högra gräskanten längs vägen framför oss. (Det finns inga trottoarer här, vi har en grus/gräskant på var sida om vägen framför husen). Jag kom ihåg hur husse berättat att båda hundarna kastat sig efter en igelkott när det var ute på sista kissrundan för inte så många dagar sedan och att han hade haft ett fasligt sjå att få dem att sluta skälla på kotten och försöka bita den. Helvete.
Ändå fortsatte jag bara att vara tyst. Jag tittade på Iris och igelkotten och hoppades att den skulle hinna försvinna innan hon såg den. Vi närmade oss och kotten bara knatade på längs högerkanten, han såg till och med ut att ha bråttom. Iris travade på längs vänstra gräskanten och jag tänkte bara ”Nu ser hon den, nu. Nu ser hon den!” men när vi var i jämnhöjd med kotten, som knatade på med bestämda steg på sin sida, gick Iris fortfarande på sin och nosade. Precis när vi passerade slutade hon nosa, tittade på kotten på andra sidan vägen – och fortsatte trava framåt!
Jag fattade ingenting, kunde hon ha tittat upp och inte sett den?! Näe, omöjligt. Likväl gick vi vidare och jag tittade förvånat på Iris som gick på som ingenting och bakåt på igelkotten som pinnade på där bakom oss.
När vi kom till sista tvärgatan innan vi var hemma igen stannade Iris i korsningen i några sekunder och tittade upp längs gatan innan hon gick vidare. Jag tittade också upp längs gatan när jag kom dit och även jag stannade till. För där kom det någon gående mitt på vägen. Var det ett rådjur? Nej. Djuret stannade också och tittade på mig. Var det en hund som var lös, det såg ut som små hundöron, nääää. Det måste vara en katt? Ser katter så stora ut på tomma, mörka villagator? Tydligen.
Katten började gå mot mig igen, började gå fort och jag vågade inte stå kvar om vi nu fått en nyfiken katt att få för sig att följa efter oss. Iris vände sig om jag började gå med snabba steg mot henne för att vi skulle hinna en bit innan eventuell katt dök upp bakom oss. Samtidigt konstaterade jag igen att Iris måste ha sett den hon också, den gick ju mitt i vägen när jag såg den?
Tittade bakåt för att se om den kom gåendes och där kom den, fast det var ingen katt. Nu när jag såg den från sidan så såg jag direkt vad det var, det var en räv. Räven stannade till och tittade efter oss. Såg ut som att den funderade på vilket håll den skulle ta. Jag tittade bara på hans fina yviga svans med vita svanstipp. Efter några sekunder valde räven att gå i motsatt riktning och travade lugnt bortåt, fortfarande mitt på vägen.
Framför mig gick Iris som ingenting och vi hade nu bara några meter kvar till vår uppfart. För första gången sa jag något till Iris när hon valde att börja nosa längs staketet istället för att svänga upp mot grinden. Det var nästan konstigt att höra min egen röst prata med henne efter en så lång promenad.
Vi smög in, jag borstade tänderna och kröp ner i sängen. Konstaterade nöjd att husse sov gott. Iris hoppade upp i sängen, snurrade några varv innan hon la sig som en kanelbulle intill mig. Jag la armen om henne och somnade.
Upptäckte att jag hade lite film i min lur från nu i februari på Iris när hon var ute och knatade på Gärdet i Stockholm och på promenaden hem på Lidingö.
Jag vet inte om en lydig hund är en lyckligare hund men det är i Iris fall en lös hund. Filmen passar rätt bra nu när koppellagen träder i kraft. (1 mars-20 aug).
Jag kom hem i morse efter att ha jobbat natt. Sov någon timme eller två och segade sen upp mig ur sängen.
Hade kunnat snooza i evighet men när väckarklockan ringer så blir Iris lika glad varje gång – NU SKA VI GÅ UPP HURRA! Vill man vila lite till så får man säga åt henne att lägga sig ner igen. Lydig hund som hon är så gör hon det, och studsar sedan upp 9 min senare när klockan ringer igen. NY DAG HURRA! Hon är effektiv, även om hon lägger sig fort igen så får man dåligt samvete efter några snooz och kan inte låta bli att piggna till när hon är så glad.
Följdaktligen var jag ledig hela dagen med hundarna i solskenet men hjärnan var väl inte riktigt på topp. Därför tränade vi bara lite lydnad och sen lekte vi och slappade resten av dagen.
Det största äventyret i dag blev en promenad. Vi gick mot stora ängen där alla kaninerna, rådjuren och fasanerna brukar hålla till. Väl på ängen såg vi inga vilda djur men en bit bort gick en man med liten vit hund som sprang lös.
Vad passar väl bättre än att släppa sin egen hund då bara för att kolla om hon fortfarande är en fena på inkallningar? Kopplade loss Iris och sa åt henne att sätta fart och det gjorde hon!
Lina då? Henne vågar jag inte släppa där, rädd att hon hade dragit som en avlöning! Istället kopplade jag ihop mina två koppel så Lina fick längre snöre att gå i och sen körde vi lite klassisk koppelkamp under tiden som Iris rusade runt.
Däremot vågade jag sätta Lina ner bredvid Iris för att ta en gruppbild. Båda flickorna spanar mot det höga gräset där alla vilda djuren säkert låg och tryckte så jag vågade inte stå med ryggen mot särskilt länge.
Mitt älskade monster Iris var precis lika duktig på att vara lös som hon alltid är. Syns inte så bra på den här soliga bilden men jag tror att Iris tuggade öra för evigt kommer att ha vita hårlösa fläckar nu…
