Efter att ha skrivit inlägget Dobermannavel och RAS så var tanken att resten av sommarens inlägg skulle handla om träning och glada simturer. Istället fick jag i går ett sms från Emelie som var hos veterinären, ”Expo har DCM” och plötsligt var DCM allt jag kunde tänka på.
Nu har jag förvisso redan tänkt rätt mycket på DCM redan tidigare. Jag har sedan jag köpte Lina varit rädd att hon skulle drabbas eftersom både hennes pappa, kullbor och kullsyster dött av det. (Jag vet att ingen riktigt vet vad Don Dante dog av men eftersom hans barn där knall-fall av att hjärtat lägger av och de måste ha fått sina gener från föräldrarna så…) För varje år som går så känns det som att risken att Lina ska drabbas blir mindre och jag har sakta men säkert börjat hoppas att hon kanske är fri från det.
För så kan det vara, Lina kan vara fri från DCM! Den senaste forskningen på DCM visar nämligen att det nedärvs autosomalt dominant och det funkar så här i praktiken;
Nedan paras en tik som bär på en gen med DCM och en FRI gen med en hane som är helt FRI. (Det räcker med en gen för att hunden ska bli sjuk så röd = DCM helt enkelt.) 
När valparna sedan föds kommer hälften av avkommorna ha fått genen och riskerar inte bara att dö tidigt utan kommer även att lämna den vidare till 50% av sin valpar.
Om någon av valparna paras med en helt fri hund ja! För vad händer om en av valparna paras med en hund som också är bärare av genen? 
Jo, plötsligt är det inte ”bara” 50% av valparna som drabbas utan snarare 75% och statistiskt sett så kommer en av valparna dessutom att bli dubbelbärare eller vad man nu ska kalla det av genen.
Skulle den hunden sen råka bli den som blir utvald att föra släktens gener vidare då är vi uppe i 100% DCM-valpar oavsett om den hunden paras med en annan hund som är bärare av genen…
…eller en hund som är helt fri från genen! Det hjälper alltså inte förrän i generation nummer två att para in nytt blod och då är det ändå 50% chans att de valparna också får det! 
För den som inte räknat ut vad som händer om två hundar med varsin dubbel uppsättning DCM-gener paras så visar jag även det här nedan. Alla de valparna kommer att med 100% säkerhet ge sina valpar 100% DCM. Visst är det härligt? 
Så vad vet vi då? Jo, att de flesta hanhundar insjuknar när de är mellan 7 och 8 år gamla och i motsats till tikarna dör de oftare unga och väldigt plötsligt. Och man kan upptäcka sjukdomen med hjälp av EKG och Holter innan hundarna visar kliniska symtom. Är det då värt att vänta några år och kanske undersöka hjärtat innan man avlar på en hund?
Eller ska varje uppfödare sitta hemma och säga ”Mina hundar är inte sjuka, de är 3 år och har aldrig visat några symtom” eller ”Varför vänta, jag vinner alltid på trisslotter och spel, varför skulle jag inte lyckas nu med när jag chansar?”
Nu kanske ni kanske tänker att det är lätt för mig att sitta här och klaga och tycka för jag är inte uppfödare och de flesta uppfödare gör minsann så gott de kan. Bullshit! säger jag. Om det är så lätt för mig att lära mig och hitta information så borde det vara ännu lättare för uppfödare som ska vara insatta i rasen. Det verkar sedan flera år vara allmänt vedertaget bland veterinärer och experter på området att det är förändrad avel som gäller för att bli av med problemet och då särskilt avel på unga hanar.
Men nu är det ju så att man lär så länge man lever och jag påstår att alla uppfödare har gjort och gör sina misstag. Men det är historia nu. Det är hur nästa parning ser ut och när den görs som är avgörande för rasens framtid. Vad som hände för 1,10 eller 100 år sedan kan vi inte göra så mycket åt nu och vitsen med att sitta och älta om det i evighet hjälper faktiskt inte ett skit.
Däremot; alla som kör på som vanligt kan ju höra av sig till Emelie som nu sitter där hemma med sin 3,5 år gamla hund som just har fått sin dom och försöka förklara det där med tur i spel och att det bara är alla andra kennlar, linjer och hundar som drabbas, inte mina.
