Jag har inte fullt ut bearbetat att Anna lämnat mig. Tänker på och pratar ofta om henne och jag har heller aldrig riktigt fått skriva av mig om vad det var som hände den där söndagsmorgonen i juli förra året. Har man haft en blogg under så många år är man (eller i alla fall jag) van med att få uttrycka tankar och känslor i skrift och i det här fallet vart det aldrig så.
Så för att jag på ett sätt ska få ett avslut har jag nu efter de här månaderna valt att skriva om det.
Det var en helt vanlig söndagsmorgon. Sommarsolen sken och jag skulle jobba. Anna låg kvar i sängen medan jag drack en kopp kaffe och fixade mig lite snabbt. Vi gick som vanligt ut i ottan och tog den dagen rundan genom Rålambshovsparken.
Anna hade varit sjuk länge i sin allergi och medicinerna hade även de tillslut börjat förstöra henne. Bara veckan innan hade jag i samråd med hudspecialisten beslutat att det skulle bli hennes sista sommar. Ville inte att hon skulle bli ännu sämre, vilket hösten och vintern alltid såg till att göra. Hon var tunn, hemskt avmagrad och väldigt gles i pälsen, så gles att hon såg ut att vara grå. Hon såg vanvårdad ut.
På somrarna i parken ser det ut som en soptipp innan de kommit i gång med att städa efter nattens festligheter. Anna som alltid var ett A-barn och lös fick tag på ett spett med kött och aldrig hade hon lyssnat så dåligt som hon gjorde, men det var inte helt utan kamp. Hon ville så gärna lyda och hon ville äta upp. Hon var alltid varit väldigt matglad men det blev extremt av alla mediciner.
Jag blev arg och frustrerad på henne. Inte fysiskt men på rösten och i tankarna en stund efter. Det släppte efter ett tag, hon var ju min lydiga lilla tjej och var som vanligt efter det.
Det gick som inte att vara arg på henne under längre stunder, hon vägde som alltid upp om inte till och med 100 ggr mer än det negativa och det är väl så hela vår relation och vardag har varit. Det som gjorde Anna så svår var också det som gjorde henne så lätt och allt det goda var så gott.
Anna var ju en lyhörd tjej med mycket samspel i sig samtidigt som hon var en mattegris med separationsångest.
Vem som helst kunde träna henne och hon lyssnade på andra och när de kallade in henne. Minns när vi var uppe i Boden och hälsade på Therese. Vi hade bestämt för en tjejkväll ute och hundarna stannade med hennes pojkvän och hans vänner hemma i huset. Anna gillade oftast inte att jag lämnade henne och kunde även trots sällskap av andra vara orolig.
Någon öppnade ytterdörren och Anna sprang ut och Thereses pojkvän var ju såklart jätteorolig och trodde att han skulle behöva sätta efter henne, men så ropade han och Annas lydighet tog över och hon vände tillbaka till honom. Ett exempel på det svåra men så enkla.
Vi promenerade vidare och lekte i solen och allt var som vanligt. Vi hade precis vänt hem efter drygt 1½ timme ute och var nästan hemma när hon plötsligt sprang mot och upp i en trappa. Jag vet faktiskt inte helt säkert vad det var som hände, men precis när jag skulle kalla in henne flög hon omkull. Hon ställde sig upp och skrek de mest hjärtskärande ljud jag någonsin hört. Ena frambenet höll hon upp i luften och jag såg att det inte var bra. Jag började springa mot henne och hon sprang det fortaste hon kunde mot mig, skrikandes.
Så fort hon kom fram tryckte hon sitt huvud i min mage och tystnade. Jag kramade om henne och bad henne att lägga sig ner på gräset vilket hon gjorde. Jag både såg och kunde känna att frambenet var helt av och efter en stund svimmade hon av någon minut, troligen av chock och smärta.
Minns att jag inte kunde få fram en endaste tår utan bara tänkte att Anna behövde hjälp nu och jag behövde lösa mitt pass och nycklarna till jobbet. Hon låg så stilla och snällt att jag först ringde och fixade med jobbet och sedan till Elaine som likt en ängel kastade sig i bilen och hämtade upp oss. Efter att jag lagt på slog det mig vad som hade hänt och tårarna forsade. Kramade om henne och berättade för henne hur duktig hon var som låg så stilla.
Samtidigt som jag tänkte, inte idag, inte nu. För jag visste direkt eftersom att skadan var så allvarlig att det inte skulle bli en sista sommar, det skulle bli vår sista timme.
När Elaine kom med bilen vart Anna så glad över att se henne att hon verkade glömma bort hennes onda ben och kastade sig mot henne. Det gjorde såklart jätteont och hon skrek och var glad på samma gång. Hon hoppade snällt in i bilburen och man hörde henne jämra medan vi skyndade till veterinärkliniken.
Sprang in och medan jag lämnade alla uppgifter kunde jag se hur en kille rullade ut en bår och att Anna snällt blev hanterad och klev ombord och satt stilla. Ingen munkorg behövdes. Fick komma in i rummet där de rullat in Anna och han lyfte ner henne på en filt på golvet och jag satte mig vid henne och hon la sitt huvud i mitt knä. Hon fick smärtstillande eller lugnade och sedan fick hon överdosen.
Efter ett par minuter dog Anna i min famn och allt hade hänt på mindre än en timme. Från en helt vanlig sommarmorgon till att livet vänder upp och ner helt och hållet. Jag förlorade min bästa vän.
När Expo somnade in fick jag tillslut bestämma en tid när jag skulle lämna honom för att inte sitta och klappa en död hund i timmar. Jag hade så svårt att lämna och jag bäddade in honom i en filt innan jag gick. Skulle det bli likadant med Anna? Jag satt en kort stund med henne innan jag sa till Elaine att jag var tvungen att gå. Jag orkade inte se henne ligga där livlös. Min sjuka, men alltid så otroligt glada Anna låg bara där och jag klarade inte av det, så jag lämnade henne bara efter någon minut.
På ett sätt hur ont det än gjorde den dagen och att hon lämnade mig så abrupt var det också skönt. Jag slapp ta beslutet att välja dag och hela den proceduren.
Jag ville inte utsätta henne för den stora operationen med rehabiliteringen efter för att hon sedan skulle få somna in ett par veckor senare och tacksamt var det många som stöttade mig i det beslutet. Djurens välmående ska alltid ligga i första hand, alltid hur ont det än må göra för oss tvåbenta och jag hade så gärna velat få ha henne ett par dagar, ett par veckor till.
Händelsen har förföljt mig jättelänge. Varje gång jag slöt mina ögon under en lång tid spelades det upp om och om i mitt huvud och skriken har nästan varit outhärdliga att behöva minnas.
Hennes sätt att agera den dagen, att det mitt i all sorg stundtals var så vackert, har också varit en bekräftelse på oss och vår relation och hjälper mig på ett sätt att minnas henne mer med den glädje och kärlek hon gav mig. Anna älskade verkligen mig och jag älskade henne.
Anna vom Hexenzauber
2010-07-12 – 2014-07-06
mlie.se drivs inte längre av mig utan av någon annan (bilderna och hemsidelänkarna är gamla).
