Häromdagen visade jag hur det ser ut när jag försökte kratta löv i trädgården och Iris gärna är med på ett hörn. Det är svårt att få någonting gjort ibland när hon är med.
Här nedan visar jag hur jag löser det problemet och aktiverar min hund på samma gång som jag kan fortsätta kratta löv ostört. En höstig 2 in 1 kan man säga.
Kloklippning
I dag var det kloklippningsdags. Jag började med Lina för Lina är snäll och lätt att klippa klorna på. När hon var yngre var hon inte lika enkel att ha att göra med men nu är det bara puss och gull-gull.
Efter det klippte jag Iris klor. Hon är inte lika lugn men med tanke på att det tog två personer när hon var yngre så har det blivit mycket bättre! Hon får stå upp när jag klipper, annars blir det en brotningsmatch om att hon ska ligga still istället för att lägga energin på att klippa klorna.
Har klippt bort de delar när Iris står still och jag bara klipper, kvar är det andra, när hon korvar sig och jag pratar med henne. Det stökiga.
Nu när jag tittar på ”stöket” så inser jag hur långt vi kommit. Varför filmar man inte när det går dåligt, det är ju mycket roligare att titta på ”efter”-filmer sen då!
Hur går det till när ni klipper klorna på era hundar? Har ni några smarta tips om kloklippning?
The rescue dogs of 9/11
I dag är det på dagen tio år sedan 9/11 och Magnus och jag har precis landat i NY. (Hundarna är hemma i huset med Magnus föräldrar.) Det är första gången jag är här och det känns lite speciellt att komma hit just nu.
Flera hundra hundar deltog i räddningsarbetet efter terrordådet, på bilden till vänster ett av ekipagen, Shirley Hammond och dobermannhunden ”Sunny Boy”. Bilden och mer information om de hundarna som deltog hittar ni här.
Där finns även ett galleri med med bilder på hundarna som deltog i arbetet; The World Trade Center’s Heroic Rescue Dogs.
Det är svårt att inte bli lite tårögd när man läser några av bildtexterna där, många vittnesmål om hur hårt hundarna jobbade och vilken enorm tröst de gav till de räddningsarbetare som var på platsen
Där finns också berättelser om hur några av hundarna tog åt sig av allt det hemska och alla döda människor de hittade. Schäferhunden Worf mådde dåligt efteråt;
”Worf” located the bodies of two missing firefighters on the first day. Overwhelmed, he lay down and curled up on the spot. The dog began shedding profusely, quit eating and refused to play with other dogs. His partner Mike Owens made the decision to retire the 12-year-old German Shepherd from search-and-rescue duty permanently. They are now back at home in Monroe, Ohio, where the entire town takes turns petting and playing with Worf.
Det går även att hitta storyn om blindhunden Dorado som ledde husse ner från den 71:a våningen i det norra tornet efter att det blivit träffat.
Både hundar och förare utsatte sig själva för risk genom att söka efter överlevande, läs om mallen Servus som nästan strök med själv när han letade.
På hemsidan finns även en rätt känd bild på en dobermanntik som pussar en brandman.
Bilden har felaktigt påståtts ha något med 9/11 att göra men mest känd är den ändå för att den påstås visa hur den dräktiga tiken Cinnamon pussar brandmannen Jeff Clark som tack för att han just räddat henne ur ett brinnade hus.
Tyvärr är det också fel även om det klart är en bra story. En härlig bild är det i alla fall och sanningen om den hittar ni här.
Dobermann-vovvarna i andra världskriget
Jag som sett serien Band of Brothers jag vet inte hur många gånger nu är väldigt sugen på att försöka få tag på ett exemplar av den där filmen som tydligen går att beställa och som det finns mer info om här; www.wardogsmovie.com
Dobermann användes rätt flitigt av den amerikanska marinkåren under andra världskriget i Stilla havet. Detta berodde bland annat på att den amerikanska dobermannklubben och privatpersoner (ett exempel här) såg till att förse marinkåren med hundar.
Hundar hade använts tidigare i krig men det var första gången som marinkåren började träna hundar speciellt för sina ändamål; att användas i strid. De tränade hundarna att bli scout dogs och messenger dogs.
De raser som visade sig vara bäst på detta var dobermann och schäfer.
Scout dogs: Hundarnas uppgift var bland annat att tyst markera när den stötte på andra människor i djungeln och de ledde flera hundra patruller genom djungeln. Det påstås att allt från mindre patrull till helt kompani som hade en av dessa hundar med sig klarade sig helt utan skador och hundarna markerade fienden i 100% av fallen. Bakhåll, japanska gömställen och krypskyttar; hundarna upptäckte dem!
Hundarna togs till och med bort från själva striden efter att de upptäckt fienden i vissa fall för att de ansågs så ovärderliga och man inte ville riskera att de kom till skada.
Messenger dogs: Varje hund hade två hundförare och hundarna lärdes att springa mellan sina två förare och att inte springa fram till någon annan människa samt att attackera den som försökte stoppa dem. Hundarna sprang med meddelanden, ammunition och sjukvårsmateriel. En del hundar blev beskjutna och skadades men fortsatte springa vidare ändå och historierna om hur många de räddat när all annan kommunikation låg nere och ingen annan kunde ta sig fram är många.
Övriga soldater såg alltid till att gräva värn åt hundarna och deras förare i närheten av sina egna. När hundarna sov i närheten av dem kunde de sova lugnt då hundarna reagerade direkt om någon fiende försökte närma sig under natten.
Under första världskriget kom marinkårssoldaterna att kallas devil dogs och så kom även deras hundar att kallas under andra värlskriget.
Den mest kända av dessa ”Devildogs” är en dobermann vid namn Kurt. Kurt var den första hunden som dog i striderna på Guam och han gjorde det efter att ha räddat över 250 soldater från att ha gått in i ett japanskt bakhåll. Själv blev han svårt skadad i striderna som följde.
Veterinären Dr. William Putney försökte rädda Kurt och opererade honom men hans liv gick inte att rädda.
Det går att höra Putney berätta om det hela själv i ett tal i filmsnutten nedan (4:40 min i filmen).
Det är alltså hunden Kurt som finns avbildad på det krigsmonumet i brons vid namn ”Always Faithful” som finns i Guam till minne av de hundar som dog där. (Den amerikanska marinkårens motto är Semper Fidelis och betyder översatt från latin alltid trogen eller always faithful.)
På LIFE magazines hemsida finns en samling bilder samlade under rubriken WW2; Dogs of war där nedanstående bild är hämtad. En skadad dobermann får dropp och tas om hand på Guam 1943.
.jpg "Dobermannandhandler")
När kriget var över bestämdes det att hundarna (i första hand dobermann och schäfrar) skulle avlivas då man trodde de blivit för farliga för att ta med tillbaka till USA igen.
Samme man som försökte rädda hunden Kurt, veterinären William Putney, såg till att han fick träna hundarna till att bli ”familjehundar” igen och han lyckades väldigt bra.
Av de över 500 hundarna som återvände till USA var det bara 4 stycken som inte gick att träna till ett vanligt hundliv. Hundarna fick flytta hem till sin matte och husse igen! Många av hundarna fick nya hem hos sina hundförare de tjänstgjort tillsammans med under kriget.
Putney skrev efter kriget en bok; Always Faithful: A Memoir of the Marine Dogs of WWII.
Ännu ett litet DCM-hjärta
Bowie är en brun Dobermann, född 2005-10-25. Han fyller 6 år i år således. Hoppas jag. Jag skriver hoppas, för ingen vet hur länge han blir kvar hos oss. Bowie har diagnosticerats med ett hjärtfel som innebär att vi kan förlora honom om en vecka, en månad eller om vi har tur; ett år. Den ovissheten får vi leva med.
…
I Onsdags började Bowie hosta kraftigt. Hostan höll i sig natten igenom och jag började bli nervös eftersom ljudet var allt för välbekant då min föregående hund också dog i DCM.
Morgonen därpå åkte vi in till Blå stjärnan för undersökning. Till min stora sorg hade Bowie mycket riktigt lungödem och efter röntgen och ultraljud diagnosticerades han av hjärtspecialisten med DCM.
Beskedet var förkrossande och så avgrundsdjupt sorgligt; åter igen skall jag förlora en otroligt älskad hund i förtid.
Denna blogg är tillägnad Bowie och skall vara en kärleksförklaring till en underbar hund och vän under den tid vi har kvar.
Bloggen startades nu den 15 augusti av Bowies husse och ovan är valda delar från det första inlägget med titeln Låt hjärtat vara med.
Det är fruktansvärt redan som det är men att det dessutom är andra hunden på raken, ingen ska ju behöva genomlida det igen!
Ändå läser jag hur en del verkar ha accepterat DCM som en sjukdom vi har inom rasen och som inte går att göra så mycket mer åt än att kolla upp sina hundar med jämna mellanrum. Att det resten av tiden går bra att avla på som vanligt.
Det känns som jag tjatar mig blå om detta med DCM men jag upphör aldrig att förvånas över hur långsamt det går hos en del!
- Man fortsätter med matadoraveln, man fortätter köpa valpar efter matadoraveln.
- Man fortsätter göra en av undersökningarna som krävs för att fastställa diagnosen även om det överallt nu går att läsa sig till att det är BÅDE holter och ultraljud som måste göras för att fastställa diagnos.
- Man fortsätter att testa hundar som knappt fyllt två år och avla på dem fast det klart och tydligt är bevisat att så pass unga djur sällan uppvisar några symptom ännu (och gör de det så dör de väldigt snabbt efter det) och att rekommendationerna är att börja testa från och med att hunden fyllt tre år och vänta med att avla på hundarna tills de är lite äldre.
Jag hör mummel om att vi ska vara snälla mot varandra och hjälpas åt istället för att stjälpa och klaga på uppfödare. Jag har inte nämnt några uppfödare och så många gånger jag har tjatat om det här i min blogg borde alla uppfödare tacka mig för att jag hjälper till att sprida kunskapen som finns.
Det blev halv storm i dobermannklubben när min vän Emelie skrev ett inlägg om avel på hjärtsjuka hundar. Ett jättebra inlägg som går att läsa här. Plötsligt försökte en del skrämma/håna/anmäla Emelie till tystnad och det hela var det minst snälla jag varit med om på länge.
Skulle däremot en av mina egna hundar drabbas och jag skulle behöva vara med om det som Bowies husse nu går igenom för andra gången, då skulle jag nog inte klara av att vara lika snäll längre. Då hade jag nog startat en ren häxjakt på DCM-parningar här på bloggen och hängt ut varenda uppfödare som parar tvååringar.
DCM har nu varit på tapeten i lite mer än ett år och under den tiden är de få som gjort några förändringar i sina parningar. Det är ett halvår sedan som Häggström höll en föreläsning i SDKs regi och det blev klart att avel på äldre testade djur är vad som krävs, få är de som brytt sig.
Jag vägrar hålla med om att alla uppfödare just nu gör så gott de kan! Tills vidare fortsätter jag att läsa Bowie’s blogg och hoppas att han och husse får en bra och lång sista tid tillsammans!
Rasmästerskap 2011 (del 1)
Tre dagars rasmästerskap är över och det har varit tre väldigt trevliga dagar!
Fredag – lydnad
I fredags morse packade vi in oss i bilen och åkte mot Södertälje BK. Vi anlände en dryg timme innan samlingen inför lydnadstävlingen. Tillräckligt med tid för att säga hej till alla snälla som var där och ägna en stund åt at klura på om jag skulle tävla med Iris eller ej.
Vi är fortfarnade lite ur form men jag bestämde mig för att köra ändå, det är kul att delta, särskilt på rasmästerskap! Bestämde mig redan innan att jag skulle jag bryta direkt om jag kände att det blev pannkaka.
Jag hade lite onda aningar att Iris inte skulle ligga kvar på platsen, de bekräftades redan innan tävlingen när husse skulle gå femtiotalet meter med Iris för att ge henne lite vatten och hon vägrade lämna mig. Iris tog spjärn med alla fyra tassarna i marken och vägrade följa med. Inte tusan agerade hon annorlunda på platsliggningen heller. Hann bara gå några steg innan jag kände min lilla skugga bakom mig!
Själva lydnaden sen gick lite bättre men jag vågade inte belöna eller ”bryta” mellan momenten eller vad man nu ska kalla det. När TL sa att momentet var slut så tittade jag bara ner på Iris och sa ett försiktigt bra och gav en försiktig klapp. Några 10or fick vi och det slutade med 133 poäng. Jag trodde faktiskt att vi skulle göra sämre ifrån oss så jag är nöjd ändå.
Min och Emelies lydnad finns på film och bilder finns det från samtliga ekipage i lydnadsklass ett och två men det får bli i morgon.
Lördag – bruks (jag sabbar elitspår)
På lördagen gick Camilla och jag upp i ottan. Värt att nämnas är att vi sov 4 personer och 4 dobermann i samma husbil och det gick finemang.
Dobfancier-Laine bidrog med lite spänning sent på kvällen när vi gått och lagt oss i husbilen för att sova men sen flöt resten av natten tyst och lugn.
Åter till spåret; Eftersom vi kom upp så nära inpå lydnadstävlingen på fredagen så kunde jag inte provgå det spår jag skulle lägga till tävlingen dagen efter. På lördag morgon fick jag reda på att jag skulle lägga ett elitspår och det har jag ju aldrig gjort förut… (börja ana oråd kära läsare).
Jag hade ingen koll på att det fanns en uppmärkt upptagningsruta i ett elitspår. Pga min något begränsade lilla hjärna så (miss)lyckades jag med att släppa den första apporten i den rutan. Jad anade ugglor i mossen och mitt misstag och ringde the boss Madde Dahlgren men när vi väl fick tag på varandra så var spåret redan lagt och jag var dessutom osäker på var apportpinnen låg exakt.
När de tävlande kom ut så visade det sig att det var Maja med hennes duktiga dobermann Selma som blivit lottade att gå mitt spår. Selma gick ut i rutan och jag höll tummarna för att hon inte skulle hitta min dumma apport och ta spåret ut ur rutan så fort som möjligt. Tyvärr gick det inte att lura Selmas nos, hon kollade av mitt spår åt bägge hållen och började sedan bakspåra mot apporten och tog den så fint! Bra Selma, sa matte Maja. Där får vi bryta, sa domarna. Jag ville självdö på den mossiga stenen jag stod på.
När de andra ekipagen gick sina spår fick alltså Maja och Selma vänta. Vänta under tiden som jag brummade tillbaka till klubben och hämtade nya apportpinnar och sen lades ett nytt spår (inte av mig kan ni tänka, jag är bränd i spårläggarbranschen), liggtid och domare. Till råga på allt blev det stekhett och när det var dags för dem att några timmar senare gå sitt spår så gick det inte vägen.
Det andra dobermannekipaget i elit klarade spåret men inte tiden och det vinnade ekipaget i årets rasmästerskap blev därför en schäfer. Jag känner mig högst skyldig och Maja och Selma kommer att få använda mig som dörrmatta i höst och vinter när blir blött och äckligt ute tänkte jag.
Dagen avslutandes med födelsedagsgrillning för dobermannägaren Hille och vi fick även sällskap av våra två tältande grannar. Sen sov vi gott i husbilen, natten till söndagen var vi bara 3 personer och lika många hundar, hur mycket plats som helst ju!
Söndag – IPO
Söndag fick vi lite sovmorgon, tävlingarna började först kl 10 och jag fick inga chanser att förstöra något för någon. Frid och fröjd!
Soligt och fint väder fick vi också och många glada var på plats för att titta på lydnaden och skyddet. Grillen och den lilla kafeterian sålde slut på alla hamburgare och all läsk de hade och det var på håret att vi kunde köpa någon mat under lunchen, det måste ju vara definitionen på en lyckad tävlingsdag?
Jag har aldrig tittat på en IPO-tävling och publikvänligare hundsport får man ju leta efter! Riktigt kul var det och jag både filmade och fotade hela tiden!
Vann och blev årets rasmästare i IPO blev Tommy Andersson och Dobfancier’s Vizir med 284 poäng och två kom publikfavoriten Laine Löfman med sin härliga Dobfancier’s Ruzka (som hunnit fylla 8 år!) med 268 poäng. Trea kom gulliga Emelie Löwstedt och hennes tik Diragos Inflames med 264 poäng.
Det blir en del 2 på det här inläget med alla bilder och film, jag orkar inte mer i dag!
Gordon, inte hopplös!
I dag var hunden Gordon och hans matte Emelie här. De har haft lite bekymmer med träningen och alla tips de fått högt och lågt som inte lett till så mycket mer än mer problem.
Nu är ju inte jag instruktör eller särskilt kunnig på något sätt men jag ville ändå träffa dem för att se om jag kunde komma med något litet tips.
Lite spänd på vem det var som skulle komma hem till oss och stöka och bråka. Tänk om han var en hund med aggressiva tendenser och var elak?! Tänk om han var ett hopplöst fall?
Hem till oss kom en glad krabat som jag genast kunde säga att jag kände igen efter att ha träffat kullbrodern Castor tidigare.
Vi började med att gå en liten promenad med Lina och Gordon då jag ville se hur han skulle reagera på en annan vovve. Under tiden som vi gick ställde jag lite frågor till Emelie. Hur han reagerade på andra hundar, hundmöten osv. Gordon skötte sig fint även om han gärna ville hälsa på Lina men inga konstigheter annars.
Efter det gick vi hem till vår tomt och jag snurrade runt lite hit och lite dit en stund innan det blev någon ordning. Till slut hade jag samlat ihop mig så mycket att det fanns något att knapra på och jordgubbssaft att dricka och ställt fram stolar att sitta på. Nu kunde hundträningen börja.
Jag bad Emelie att göra en liten inkallning och gå lite fot med Gordon. Jag väntade med spänning på att få se monstret i Gordon vakna och börja hyssa men hyssen uteblev i stort sett helt. Lite osäker på vad det var han skulle göra och lite lättdistraherad var han men inte busig eller dum.
Allt jag såg var en superglad dobermannkille. Frågade om jag fick låna kopplet och se om jag kunde framkalla lite hyss. Nope.
Det enda jag märkte var att Gordon väldigt gärna satte sig framför mig men när jag gick in och ställde mig vid sidan av honom så vi hamnade i utgångsposition så blev han lite orolig. Började backa lite, ville gärna snutta lite på min arm. Hoppade något skutt. Det märktes att han blev nervös av att vara där.
Vi pratade om träning, om belöningar, bestraffningar. Vilka tips matte Emelie fått, hur Gordon reagerat på det när de testat, hur hon kände, hur det gått osv.
Under tiden som Emelie berättade om hur Gordon inte var som de andra hundarna på kursen och hoppade och var otålig så nickade jag bara instämmande. Inte för att jag tyckte att det lät bra men för att det var något jag hört så många gånger förut.
Det lät som vilken ung dobermann på kurs som helst. Med ett undantag; Gordon och Emelie har haft oturen att ha instruktörer som verkar ha noll koll på dobermann. Som sagt att han måste kuvas, bestraffas, domineras, sättas på plats och stoppas och som försökt ta i lite med hårdhandskarna för att komma dit.
Det gjorde lite ont i hjärtat på mig men om ni mött den snälla, mjuka, glada, sociala, fina unga hane jag träffade i dag så hade ni också fått ont kan jag säga! Lägg till en jättegullig matte som hanterade sin hund mjukt och positivt och hade fickan full med korv till Gordon när han gjorde rätt.
Jag gick och hämtade en kamptrasa i förrådet och lånade Gordon igen. Efter bara några minuter så kampade han och hoppade efter trasan. Jag puttade undan hans framben, jag belastade med att ta tag i hans huvud/hals, böjde mig ner över honom, bände upp munnen för att få ut trasan, höll trasan retfullt högt ovanför mitt huvud, kollade alla hans stora tänder, drog och slet som ett as för att riktigt få igång honom. Vad jag än gjorde så behöll han sitt goda humör och höll ett bra grepp om trasan. Och vad jag än gjorde så backade han inte och han visade inga som helst tendenser till att tuffa sig.
Detta var icke en problemhund! Det var en hund som hade lite problem för att han inte riktigt vet hur han ska göra. Han har inte fattat riktigt vad man får göra, vad man inte får göra eller vad matte/husse vill att han ska göra. Samtidigt som han har en massa spring i benen och är ung.
Därför började vi med övningen ”fiskekroken”. Emelie fick sätta Gordon ner, gå några få meter, kalla in och med hjälp av godbit styra runt honom till sidan. Gav trasan till matte så att hon fick öva på att belöna med den och efter bara några gånger så både ville och fattade Gordon att han skulle till mattes sida och ta kontakt. Lite snett satte han sig men Emelie fick belöna det med eftersom han tidigare visade lite ovilja att vara just vid sidan av så där.
Sa till Emelie att träna detta hemma tills Gordon kan komma in utan hjälp av belöningshanden. Börja träna på att komma in fint och rakt, öka avståndet, öka tiden som han måste sitta med kontakt innan han får sin belöning och bara belöna positivt. Kan han inte så gör man bara om tills han gör rätt, gör han inte rätt så börjar man om och visar med godis/leksakshanden.
Sen fick Emelie order om att skaffa sig en tennisboll på snöre och så fick hon kamptrasan av mig. Sa att de inte får ge vare sig boll eller kamptrasa till Gordon att ha för sig själv utan att belöningen nu ska sitta fast i matte eller husse i en månads tid. Allt för att Gordon ska lära sig att allt skoj händer hos föraren och inte 100 m längre ner på planen i full fart för sig själv. (Ofta kallat frivarv och ett vanligt förekommande fenomen hos dobermann).
Sist men inte minst så sa jag till Emelie som det var; hur många dobermannägare som har problem med de här bitarna. Att vi är många som har gråtit, slitit, kämpat och trott att ”det måste vara mig det är fel på”. Hur många det är som fått tipset att ta till hårdhandskarna när det egentligen är tvärtom som gäller. Lugnt, mjuk, konsekvent och var tydlig med att visa för hunden vad det är du vill att den ska göra. En dobermann är inte korkad, de fattar direkt bara man har lite tålamod.
En sak kunde jag dock tyvärr inte svara på. Vad Emelie skulle göra när Gordon fular sig som han gör ibland. Om hon skulle ignorera eller säga till (och i så fall hur och på vilket sätt). Hade vi fått Gordon att göra det när han var här så hade jag kunnat se hur han reagerade på en ”bestraffning” för att bryta det hela men nu var han bara ett a-barn hela tiden och då ville jag inte yttra mig.
Jag hade inte tänkt att låta Gordon träffa mina hundar då det egentligen inte fanns något syfte med det. Han kom ju hit för att han hade problem och inga problem löses genom att rusa runt med andra hundar. Men Gordon var ju inget problembarn när han var här, han var ju bara snäll och glad. Det blev det nästan att han fick träffa flickorna som ett sista deperat försök att hitta några fel på honom. Dålig på hundspråk eller att han skulle vara för ”på” osv.
Men inte då, han var supersnäll med Lina och Iris. Han fick skäll av dem båda men återvände med förnyad glädje och gjorde lekinviter och han var varken för på eller brötig på något sätt. Bara glad.
Ovan Gordon och Lina. Nedan Iris och Gordon springer. Gordon hade lödder på hakan!
Att det inte blev några bilder från själva träningen var för att jag var så upptagen av att prata sönder Emelies öron och kolla på Gordon. Hihi…
Allvarligt så vet jag inte om Emelie fick med sig något användbart efter dagen men jag hoppas självklart på det. Om inte annat så hoppas jag verkligen att matte Emelie fattade att hon har en supergullig hund! Därmed inte sagt att de inte har saker att jobba men det är absolut inte några ovanliga eller obotliga olater vi pratar om!
Två snabba typer, Gordon och Iris springer och vädrar tungorna samtidigt!
Vakthund?
Nu börjar det bli semestertider och kvällstidningarna skriver ”så skyddar du dig från tjuven när du är borta”-tips.
Nu ska inte vårt hus stå tomt i sommar men däremot åker ju husse bort några dagar ibland. Jag och hundarna måste vara själva här hemma och då känner jag mig lite rädd för elaka typer och tjyvar.
Fått för mig att Iris är lite extra morrig på kvällarna när vi är själva här i huset. Kanske gör hon det för att övertyga mig om att hon har koll?
Lina är inte lika vaktig så men hjälper mer än gärna till att skälla om Iris skäller.
till vänster; Hundarna framför ytterdörren, som ni ser är det bara Iris som spanar ut över ägorna, Lina undrar när hon ska få en godibit… till höger; Iris innanför grinden.
Förutom att hundarna springer runt och syns och låter på tomten så har vi även en varning för hundar-skylt på grinden och en varning för hund-skylt vid ytterdörren.
Sedan länge är jag övertygad om att det inte går att smyga sig in i vårat hus utan att Iris märker det, hon flyger upp om någon är vid ytterdörren långt innan de ens hinner ringa på.
Jag undrar hur avskräckande hundarna är för eventuellt bus?
Vi ska vara med på RM:et
Förra året ställdes vår medverkan på RM:et in då Lina kvällen före tävlingen hoppade in i en buske efter en katt och lyckades spetsa sig själv på en vass pinne. I år gör jag ett nytt försök men denna gången med Iris.
Vi ska tävla i lydnad på fredagen och på lördagen hade jag tänkt hjälpa till med spårtävlingarna. På söndagen ska vi njuta av att bara vara publik. Ska bli så roligt!
Klicka in dig på Svenska Dobermannklubbens hemsida och nosa rätt på fliken rasmästerskap om du också vill anmäla dig till eller ha mer information om allt det roliga!
Två par kuperade öron 35 000?
För ungefär en vecka sedan såg jag denna annonsen på vovves annonssida. Jag har klippt och klistrat med den i PS för att den skulle få plats här på bloggen men annars är den i sin helhet.
Säljs de för det priset som ett matchande par eller var för sig? Är det styckpris så hoppas jag att de där kuperade små stympade öronen är förgyllda med bladguld!
Kan tänka mig hur mycket jobb man får på köpet om man skulle slå till också.
Annonsen gör mig irriterad men jag har valt att ta bort namn och mailadress i annonsen då det är oviktigt vem som satt ut den.
Är det någon som känner sig köpsugen av denna annons?
