Det hela började med att jag rastade hundarna vid 22-tiden på kvällen. Iris kissar på kommando så när hon bara gick runt och nosade och aldrig satte sig sa jag till slut till henne att gå och kissa. Iris svarade med att bara titta konstigt på mig, hon såg helt oförstående ut. Så vi gick en liten bit till och ännu en gång upprepade jag kommandot men nej. Jag tänkte för mig själv att det var konstigt men vad kan man göra? Vi gick in och la oss.
Bebisen ammade och jag kunde konstatera att Iris inte gått och lagt sig på sitt vanliga ställe i sängen. Udda då hon alltid går och lägger sig på samma ställe.
När bebisen vaknade första gången under natten och var hungrig märkte jag nästa konstiga grej, att Iris inte låg ner utan som hunden gör på ligg-kommando. Där låg hon mitt i natten som en sfinx och inte på sidan eller som en kanelbulle som hon ALLTID gör. Konstigt.
När jag vaknade nästa gång låg hon på sidan och sov, skönt! Bebisen ammade igen och när jag skulle krypa ner under täcket stack jag in en fot under stället där Iris hade sina bakben utsträckta. Iris pep och ryckte till, lyfte på huvudet och tittade på mig. Nu var det inte roligt längre, vad hade hänt med Iris?!
Sally vaknade tidigt nästa morgon och ville gå ut, jag sa åt Iris att följa med, hon hade ju inte kissat kvällen innan. När vi gick till hallen pep Iris plötsligt till igen fast ingen nuddade henne och hon gick normalt. Va fan, nu var jag ordentligt orolig och släppte inte Iris med blicken när vi var ute. Båda hundarna kissade och vi gick in.
Jag plockade upp telefonen och ringde Albano och sa som det var, min hund verkar må bra men uppför sig inte normalt och har pipit till två gånger. Jag matade bebis och åt frukost. Iris var taggad på frukost och helt som vanligt plötsligt. Trots det fick hundarna hoppa över frukosten och vi satte oss i bilen och åkte in.
Väl framme hoppade pigg och ivrig Iris ut ur bilen och var inget annat än sitt vanliga jag. Ändå ville jag träffa veterinären. Vi satt i väntrummet och jag tittade på Iris och undrade varför jag inte bara taggade ner och åkte hem, hon mådde ju bra. Låg och morrade på andra hundar och var sitt vanliga ocharmiga jag. Var faktiskt glad att jag hade bebis med mig, de andra hundägarna kanske kunde känna sig lugnade av att den äckliga dobermannen som låg och morrade på deras lilla fluff i alla fall inte åt bebisar till frukost, hon såg ju välbehållen och nöjd ut när de låg bredvid varandra på golvet.
När det var vår tur kände veterinären igenom Iris så himla noga! Hon böjde och bände så mycket att jag satt och var förvånad över att Iris faktiskt lät sig hanteras så mycket, hon hatar ju okända som pillar på henne. Lyssnade på hjärta och lungor både länge och noga. Vi passade även på att ta blodprov på henne då jag ändå hade tänkt att göra en seniorkontroll på hunden nu när hon blivit nio år. Allt var normalt och personalen på Albano kommenterade bara hur pigg och fin hon var för att vara så gammal, precis som jag också upplever henne egentligen. Kärnfrisk.
Jag kände mig lite töntig och några tusenlappar fattigare när vi åkte hemåt. Varför var jag så hönsig?
Väl hemma satte jag mig i soffan och började fundera. Det tog inte lång tid innan jag satt och letade på bloggen om när Lina blev sjuk. Hur jag på måndag morgon råkade höra att hon andades lite fortare än vanligt och åkte in direkt. Hur veterinären konstaterade att hon aldrig träffat en hund som varit så hjärtsjuk utan symtom (ja annat än andningen då). Hur vi på tisdagen fick träffa Torkel som konstaterade diagnosen och satte in fler mediciner. Och hur Lina på onsdagen segnade ner på golvet och dog i mina armar. Nio år gammal.
Jag gav mig själv en klapp på huvudet och tänkte att det är ok att vara lite nojig ibland men att utgången denna gång inte blev den samma. Så otroligt skönt. När veterinären ringde någon h senare bara för att berätta att Iris alla blodprov var perfekta så tackade jag bara så mycket och var tacksam.
