Blöta spår

I går åkte Iris och jag ut med Nemo och hans husse för att spåra. Denna gång inte på asfalt utan äng med inslag av väldigt blött och lerigt.
20jan15
Nemos husse Fabian la ett spår till Iris och jag la ett till Nemo.

Spåren fick inte ligga mer än en kort stunds hundprat innan jag tog ut Iris ur bilen. Fabian förklarade att spåret började framför bilen. Det var bara att kliva över grusvägen och ut på ängen och se vad som hände.

Nu fick vi revanch efter asfalten och Iris spårade jättefint! Hon stannade och åt kaninbajs längs vägen men både en och två och tre föremål hittade hon ändå. Fabian hade korsat grusvägen på slutet och Iris började vela strax innan vägen men plockade upp spåret fint på andra sidan vägen igen.

Jätteroligt!

Nemo spår gav oss några framtida saker att klura på då Nemo höll på med lite allt möjligt. Han tappar/kliver av spåret ibland men hittar alltid tillbaka. Motivationen måste upp! Stundtals går han hur bra som helst och det är han som syns på bilderna till höger.

Min spårmotivation är hög just nu, något kul får man försöka ha när vi aldrig får någon snö.

Äng eller skog?

I dag har Iris och jag varit och spårat. Det var länge sedan sist och vi var på ett nytt ställe. Det var den söta röda vovven här till vänster vars husse frågade om vi ville spåra i dag. Klart vi ville!

När Iris ska spåra så brukar jag låta henne gå mot spåret i sele och lina redan på stigen/vägen dit. Det är för att jag vill se om hon vet vad vi ska göra och sätter igång och spårar av sig självt. Dessutom blir det ofta en nittiograders vinkel från ett ställe där flera båda människor och hundar gått och om hon då prioriterar spåret ändå.

I själva spåret har Iris en tendens att göra annat. Även om hon vet var spåret går så kan hon plötsligt få för sig att kolla eller göra annat, typ vem har gått och kissat här ute i förrgår? När jag sen säger till henne att nu spårar vi, då fortsätter hon att spåra och går rätt. Samma sak när Iris hittat en apport, då kan hon först kolla av allt runt omkring först, innan hon sen väljer att spåra vidare.

Därför hade jag lagt inte bara proffspinnar i dag utan bytt ut dem mot en snusdosa godis, en litet tygdjur och en kamptrasa som slut. Tror bara jag la en proffspinne faktiskt. Dvs fyra grejer.

Den lilla röda sötnosen fick gå ett ängsspår och jag la ett skogsspår till Iris. Fast var det skog verkligen? Min persoliga och sörmländska definition på skog är inte detta:

Frågan var bara om det var skog med äng i eller äng med träd på? Jag vet inte.

Själva spåret gick bra. Iris snurrade lite men klarade ett par stigövergångar. Jag försökte vara helt tyst och sa inte så mycket eller tjatade på henne att göra rätt (med undantag när hon började ha kaninbajsbuffé, då sa jag faktiskt till henne).

Ska försöka lägga roligare saker i spåret ett tag nu, lattja mer och låta henne (förhoppningsvis) själv inse att det är roligare att spåra och bara fokusera på det. Kanske och med lite tur blir vi även av med kaninbajsätarproblemet!

Harspår vid verket

Skåne är platt och kryllar av ängar och fält. Rätt bra spårmark för den som vill spåra på sånt underlag. När jag har varit ute och sprungit har jag många gånger tänkt att här skulle man kunna lägga ett spår och i går gjorde jag slag i saken.

Åkte till den numera nedlagda kärnkraftverket och la ett spår på en av ängarna där i närheten. Den stora kraftledningen mitt på fältet visade sig var ett väldigt bra riktmärke att använda mig av när jag la spåret.

Själva spåret tror jag blev 600 meter med tre vinklar och fyra apporter plus bollen i slutet.

Till att börja med var Iris taggad till tusen när det var dags att spåra, full fart och överallt. Det var först när hon hittade den första apporten som hon lugnade sig en aning och fokuserade lite mer på uppgiften.

Sen minns inte om det var före eller efter apport nummer två som en skitstor hare sprang upp bara några meter från Iris, då släppte Iris spåret helt kan jag säga!

Otroligt nog så räckte det att jag sa åt henne att sluta glo efter haren så fick jag faktiskt henne att börja spåra igen. Däremot körde hon spår och harspaning samtidigt efter det, märktes tydligt.

När hon hade hittat den fjärde apporten fick jag säga till henne att leta efter bollen för att hon skulle släppa spanandet efter haren. Visade sig att samma(?) hare satt bara några meter ifrån henne just då och sprang upp utan att Iris såg den precis när hon hittade bollen.

Visst det går att vara ledsen över haren och den minskade fokusen på spåret men jag tyckte att det var en så otroligt bra störning att jag är mest glad över att det hände. Hoppas att han hjälper oss med störning fler gånger!

I vanliga fall brukar jag ta av selen och låta Iris gå lös med sin boll efter att vi spårat. Det vågade jag däremot inte göra denna gång. Hon fick gå med spårlinan hängade i halsbandet. Iris var lika glad ändå!

Spår och glädje

I dag har jag spenderat dagen tillsammans med Kira-gänget igen. I dag spårade vi på fälten i närheten av deras hus mellan hästahagarna och Söderåsen. Ljuvligt vackert!

Att träna hund ska vara kul och det är verkligen kul att träna med Kira och co. Mycket glädje och ta tillvara på den fart, fläkt och arbetsvilja hundarna har. Det är inte bara musik som ska byggas utav glädje, hundträning ska vara precis likadant. Vi är helt eniga i att det är så man bygger upp bästa relationen med sin hund.

Först var det Kira som skulle gå sitt spår med husse Christian.

Lilla Kira visade skolexempel på fint spårupptag, nosen i backen och rätt ut.



Rätt bra spårmark, ligger rätt fint, är rätt kul att lägga spår där!


Kira har en likadan boll som Iris har och den låg som spårslut. Kira gillar också sin gröna!

Kira skuttar i hopp om att husse ska kasta iväg bollen. Ljuvliga studs-hund!

Sen var det Iris tur att gå sitt spår. Jag hängde kameran runt Christians hals och fick på så sätt en massa bilder på oss också, jättekul!



Iris levererar liten blå apport. En av IKEAs små mjukisdjur ”söt barnslig” för fem kronor.


Samma-lika spårslut som Kira; gröna bollen. Så fort hon hittade den släppte jag linan och så firade vi ordentligt!


Tack för en underbar dag gänget på prärien!

Fika, spår och kurs

I går var hela vår flock och hälsade på Gizmos flock. Efter att husse Christian och jag varit ute på ängarna och lagt varsitt spår till Kira respektive Iris så satt vi inne hos dem och fikade en bra stund. Vi hann prata mycket hund…

Lilla Kira blir större och större för varje gång jag ser henne men riktigt stor kommer hon aldrig att bli. Husse och matte tror att hon kommer att sluta på 63 cm i mankhöjd.

Kira påminner väldigt mycket om Iris när Iris var i samma ålder, fast Kira har lite mer skinn på nosen än vad Iris hade i den åldern tror jag.

Efter allt det goda fikat var det dags för spåren. Iris har inte gått så många spår på äng så hon spenderar väldigt mycket tid till att nosa, snurra runt och beta gräs istället för att spåra. Men några pinnar hittade hon trots allt. (Kan man kalla spår plocke pinn?)

När det var färdigspårat tränade vi lite lydnad. Christian kommenderade Iris och mig genom lydnadsklass ett och vi var jättedåliga, men det var bra ändå för vi behöver mer träning.

Jag har lyckats hitta en kurs som vi ska gå Iris och jag! Anmälde mig samma dag som jag fick nys om den, hoppas att vi kommer med. Det går som sagt inte att gå runt på tomten och träna för sig själva längre.