Beslutsångest

Idag tog jag för första gången med mig Asta till Gärdet i Stockholm. Tanken var väl att besöka en ny plats, nosa på och vänja sig med hundar som springer överallt och öva på smått och gott.

Är det något som jag haft och har problem med så är det att bestämma mig för vilken inkallningsfras jag vill ha. Med Anna hade jag Anna hit och det passade ypperligt. Hit är nämligen inte ett ord jag till vardags använder så mycket. Tanken var att köra samma med Asta. Däremot hade jag inte väntat mig hur svårt det skulle bli för mig att lära om och vilket huvudbry det faktiskt blev och är. Jag snubblar på orden och säger ofta fel namn…

Madeleine har ju kört Iris här vilket blev ett alternativ för mig och jag trodde faktiskt efter att jag i fredags när vi följde med Elaine ut till Sjöhaga Hundcenter hade bestämt mig för att använda just här.

Men så är jag lite tveksam till just här ändå. Jag använder det ordet mer i vardagen och vill ha en inkallningsfras som verkligen betyder det de betyder när det väl gäller. Jag kunde till exempelvis säga här till Anna när jag enbart ville att hon skulle hänga på, alltså ingen där och då femöringsinkallning.

Kanske är det jag som är struligaste matten i stan och att det är svårt att lära gamla hundar att sitta, men detta är verkligen jätteirriterande!

Som det blivit nu ropar jag för mestadels endast Asta för att i alla fall kunna träna och befästa något. Hur det ser ut kan ni se här och med lite fågelstörning här. Inkallningarna är från idag på Gärdet. Jag är jättenöjd med hur hon skötte sig! Trodde inte alls att det skulle gå så bra som det gjorde med fågeln (och då även inkallningarna med hundarna, fotgängarna och skidåkarna som jag inte filmade). 

Tror inte att jag saboterar något genom att inte ha bestämt mig än, men det vore ju himla skönt att faktiskt ha det spikat. Vad har ni för inkallning och vad tror ni om mitt strulande? Hit eller här?

Att lämna sin valp ensam…

Idag har jag tvättstuga och det innebär att Asta måste lämnas till och från. Nyss såg det ut såhär:

Det här måste ju vara ett av världens tråkigaste klipp att titta på. Så om jag sammanfattar är hon ensam drygt 8 minuter. Hon ser när jag går, somnar om och sover tills jag kommer tillbaka.

Det här känns rätt lovande och måste väl vara lite av ett gott tecken? Speciellt om jag tänker tillbaka på Anna… Hur har era valpar betett sig när de lämnats ensam kontra när de är lite äldre? Anna var svår, riktigt svår. Hon behövde tid att förstå och mycket rutin långt in i vuxen ålder.

Herr brun och fröken svart

Idag mötte Asta och jag (Emelie) upp Elaine och hennes Avicii. Fröken svart och herr brun är kusiner. De har samma farfar, Donak von der Sonnenleite.

Vi möttes upp på Fridhemsplan där vovvarna fick nosa på varandra och vi tog ett litet varv innan vi gick till Västermalmsgallerian. Asta passade på att lägga en liten valpkiss där inne som jag fick torka upp med en tidning jag praktiskt nog plockat på mig precis innan.

18114aa1

Vovvarna skötte sig finfint medan vi tvåbenta drack kaffe och snicksnackade.

Vi hamnade  efter fikan uppe i Kronobergsparken. Det var inte så lekvänligt i hundrastgårdarna, men det hindrade inte vovvarna från att försöka. Vilket bara resulterade i att Asta gjorde en kullerbytta i den enda lerpöl som fanns i hagen…

18114aa3

Från att Asta de första minutrarna tyckte att han var lite märklig till att sedan slå knut på sig själv och bli en virvelvind. Man får sig ett par skratt om dagen med den här lilla valpen!

Lilla stadsvalpen trampar på

I tisdags bestämde jag mig (Emelie) för att ta med Asta in till stan. Vi hoppade på tunnelbanan och åkte till Hötorget där vi gick Kungsgatan ner mot Stureplan.

Som vanligt när jag går med hund på Kungsgatan brukar jag svänga förbi den lilla hund- och hästaffären som ligger där. Precis som när Anna var bebis fick Asta titta och nosa på den stora svarta plasthästen de har utanför som brukar visa hästmode.

Asta fick ett jättefint halsband med tillhörande koppel från Hurtta i julklapp av Madeleine. Däremot var den där lilla biten resår i början på kopplet lite obekvämt i stan när Asta fladdrade fram. Så vi köpte ett nytt litet stadskoppel innan vi promenerade vidare.

Just det där fladdrandet gör hon mycket! Titta lite här och lite där, springa, hoppa, busa och tvärnita… Ni kan se ett litet exempel här!

Här är en karta över vart vi strosade och nosade.

astastad20151

Det ser inte mycket eller speciellt ut, men för små valpben är det en rätt bra utflykt. Det händer miljoner med saker och det låter och så mycket folk det är!

astastantrampisVi tog ett varv i Gallerian (krysset på kartan) där hon ibland fick för sig att börja göra lekinviter mot utvalda människor. Hon är en liten clown! Efter att ha gått ut för kisspaus gick vi in igen. Valde ut ett fik där jag beställde en kaffe medan Asta efter en stund somnade bredvid mig på min jacka.

Hon vilade ett tag innan vi trampade vidare. Det hade blivit mörkt ute och det kändes alldeles lagom att åka hem igen.

I torsdags var det dags igen. Jag skulle in och träffa husse innan han åkte iväg så vi hoppade på tunnelbanan och likt förra gången hoppade vi av i Hötorget, men gick åt ett annat håll (även om vi hamnade vid Gallerian). Vi promenerade sedan över Sergels torg och upp mot Centralstationen.

Tänk att en liten valp är så intressant och hjärtevärmande! Var och varannan ville hälsa på den glada lilla valpen när vi gick runt därinne.

Efter att vi tvåbenta stoppat lite i magen och vinkat varandra hej då promenerade Asta och jag iväg i blåsten och hoppade på blåbussen hem till min pappa. Första gången hon träffade honom och var i hans lägenhet. Det var kärlek vid första ögonkastet för bådas del.

Nu när vi varit i stan ett par gånger och på en hel del nya platser kan jag konstatera att jag hitills har en cool liten tjej som trampar på och verkar gilla läget av att vara lite här och lite där. Hon är nyfiken på det mesta och då även hundar och människor inkluderat. Skulle något vara lite ovant eller märkligt kanske hon stannar och tittar innan hon trampar vidare eller så kan man väldigt lätt övertala henne.

Ett A-barn i Stockholm

I onsdagskväll var det dags för Asta och mig (Emelie) att ta oss från Skåne hem till Stockholm.

7jan2015astaVi tog kvällståget och skulle ha varit framme på Centralen strax före midnatt, men eftersom det som oftast alltid strular med SJ vart vi en timme försenade. Jätteroligt med en icke rumsren valp… Vilket visserligen gick bra. Inget kiss på tåget, hon var inte brydd och kunde sova och somna om efter att hon vaknat och varit vaken.

Lilla gumman fick gå med sina egna små ben varvat med att åka arm på Centralen och perrongen. En tunnelbanetur senare var vi hemma.

Hon trampade in i min lägenhet som om hon alltid hade bott där. Lekte, åt mat, drack vatten och hon sov hela natten utan olyckor.

Under torsdagen vart vi upphämtade och det var dags för ytterligare en tur. I bilen och bort till en annan lägenhet där hon likt i min trampade runt glad och orädd. Innan vi var framme gjorde vi ett stopp på en djuraffär där vi handlade mat. Där hälsade hon på personalen och upptäckte på egna ben. 9 kilo väger hon nu.

Natten i ytterligare en ny lägenhet gick bra. Hon hittade en kompis som ni kan se här och idag vart det en utflykt.

Först behövde vi åka hem till mig för att hämta en sak, sedan in till Fridhemsplan för att parkera och göra lite ärenden. Asta trampade på själv bland allt det nya. Så mycket folk, hundar, bilar och stadsljud gjorde faktiskt mig lite orolig, men hon trampade på och var nyfiken på det mestar. Hon fick besöka ett parkeringsgarage, SEB, Åhlens och ett litet stopp på Arken Zoo innan vi gick tillbaka till bilen.

Även om lilla gumman är rätt galen vid mat, är lite kinkig med att gå ute under sämre väder och gärna skäller när hon inte kommer dit hon vill så känns hon just nu lite som ett A-barn (vilket jag visserligen vet har en tendens till att skifta rätt rejält under det första levnadsåret haha).

Mycket nytt på kort tid, men samtidigt känns det som något gynnsamt. För vad som än händer är det något/någon som består och alltid är där, nämligen jag.

Ett nytt år med en hjärtevalp

Då sitter jag (Emelie) här igen med en bästis som jag inte trodde att jag ville ha, men som redan stulit mitt hjärta. Lilla Asta, en bit av min älskade Anna.

1jan152

När Anna dog ville jag inte ha hund mer och kände så under flera månader.

Jag vart tillfrågad att ta ett par omplaceringar och även om det lockade kändes det aldrig helt bra. Det enda jag kunde tänka och fundera på var om någon av Annas syskon skulle paras, komma så nära min hjärtehund jag kunde. För jag ville bara ha Anna, min bästa vän. Den lilla dobermanntiken med det stora hjärtat.

När Yasemin, ägaren till Annas syster utannonserade att Amira parats skrev jag en kommentar om att jag hade älskat att ha en valp efter henne, men att det kändes för tidigt.

Det jag inte visste var att hon hållit en valp åt sidan om det var så att jag skulle ändra mig och jag visste inte själv att jag ville ha Asta. Det var inte förrän någon vecka efter att Madeleine berättat att hon bestämt sig för att ta en valp, som jag skickade ett PM och frågade om alla valparna var tingade (och då fick veta att det i tankarna fanns en till mig redan från början). Några dagar senare när jag var tvungen att bestämma mig tackade jag ja och allt kändes rätt.

Madeleine och jag ordnade för att åka ner och hälsa på, men tyvärr kom jag aldrig iväg. Vilket resulterade i att jag inte fick välja min valp utan uppfödaren, vilket i sig inte gjorde något för båda flickorna gul och röd tilltalade mig på flera olika sätt.

Dagen då flickorna skulle chipmärkas hörde uppfödaren av sig och berättade att de beslutat för att ge mig lilla rosa, valpen som de själva hade tänkt att spara.

När vi satt i bilen ner mot Tyskland för att hämta flickorna blev jag ledsen. Hur skulle det bli att träffa Annas syster? Hur mycket skulle hon påminna om henne? Så när Ginni kom ut genom dörren förvånades jag över de uteblivna fuktiga ögonen. Hon påminde om Anna, men det var ju inte Anna…

Det var istället när jag för första gången såg och lyfte upp min tjocka valp, lilla rosa. Hon träffade mig rätt i hjärtat. Så rätt allt kändes, en till bästa vän.

1jan151Asta och Sally

Madeleine har alltså inte skaffat två utan vi har skaffat ystra systrar tillsammans och det här ska bli så roligt! Inte bara för att de är systrar och för att en av mina bästa vänner har en, utan för att de även är en bit av en fantastisk liten tik som har en så stor plats i mitt hjärta. Små hjärtevalpar.

Små pirayor!

Två små söta systrar upptäcker nu saker tillsammans och är så sockersöta som man bara kan vara när man är liten och allt är nytt.
30dec143
När de inte är på upptäcksfärd eller leker med varandra så sover de sött tillsammans.
30dec144
Gärna på varandra ska de ligga också.
30dec20141
Nedan lilla sötnosen Asta som ligger och funderar på livet.
30dec20142

Sen busar de med varandra också. Brottas. Bits. Rivs. Ibland är de som små pirayor!
30dec145
30dec146
30dec147
Full rulle, precis som det ska vara!
30dec148

Vi ska hämta er nu!

Efter att ha firat jul här hemma kom så äntligen dagen då det var dags att åka tillbaka till Tyskland och hämta hem den bästa julklappen. När vi kom fram var det fyra valpar kvar av kullens nio.
28dec141
Det var full fart på de tre flickorna och den siste lille killen!
28dec142
28dec143
Vår valp, lilla fröken orange, hade utvecklats till en liten piraya sedan vi såg henne senast. Efter mycket om och men har vi nu bestämt oss för att kalla henne Sally.
28dec144

Nu hämtade vi ju inte bara en utan två valpar och när valparna varit ute tillsammans en sista gång var det bara de två blivande svenskorna som var ute tillsammans.
28dec146
De två fröknarna som vi tog med i bilen hem till Sverige, Sally och Asta.
28dec145

Innan vi åkte fick flickorna många kramar och pussar av uppfödaren.
28dec147