Att välja valp

Jaha, du vill ha dobermannvalp. Grattis till ett nytt liv med fart!

Men vilken kennel ska jag köpa valpen ifrån? Vilken kennel är bäst? Ja, det är bra frågor och svaret du får på de frågorna varierar otroligt mycket beroende på vem du frågar.

De som svarar ”min uppfödare” är självklart trevligt då det betyder att de är nöjda och glada med sin uppfödare. ELLER så tycker de att hunden de har hemma är den bästa som finns för att det är just deras älskade hund och då blir man partisk i farten. Inte något negativt men kanske något man ska tänka på när man får tipset. Dvs det är kanske inte är en så tung merit att som uppfödare att få valpköparen att tycka att den egna hunden är bäst i världen, det tycker vi ju nämligen alla.

Samtidigt är det ju bara roligt om man i sin uppfödare hittar en god vän. Bara det räcker långt det också när man ska köpa hund nummer två eller tre. En del vill ha uppfödaren i grannkommunen, en del bryr sig inte om var de bor. Oavsett så är det inte uppfödaren du ska dela ditt liv med eller köper hem, det är valpen.

Jag tycker att du ska klura på vad du vill göra med hunden. Även om det är din första hund/dobermann så har man väl oftast en målbild av vad hundlivet innebär och vad man vill ha ut av det. Ser du framför dig att du vill gå långa skogspromenader och ha med en trogen kompis på joggingrundorna? Ser du priser och rosetter och bling-bling i utställningsringen när du tänker på din kommande hund? Eller är det prispallen på brukshundklubben du siktar på? VM och den absoluta toppen där du är beredd på att lägga flera timmar på träning, träning, träning och tävling? Kanske allt jag nämnt? Se då till att hitta valp efter hundar som uppfyller det du siktar på.

Har du möjlighet att hälsa på mamma och pappa hund till den blivande valpen och du möts av en glad hund som springer rakt fram till dig och ger dig en puss över hela ansiktet när du kommer och hälsar på första gången? Springer hunden och hämtar en leksak och hoppas på att du ska se den och börja leka eller kampa? Ställer den sig nära dig och vill bli klappad och kliad så fort ni satt er vid köksbordet för att prata om de kommande valparna? Ja, då är det troligtvis en lika glad, social och leksugen hund du har att se fram emot i din valp.

Möts du av en lite reserverad hund som måste hålla koll på dig och nosa av dig en stund innan den vill komma fram till dig? Behövs det en godbit eller muta för att få hunden att komma fram till dig över huvudtaget? Jag har hört om uppfödare som sagt att så där är hunden bara med främlingar, med oss är den jättetrevlig, mysig och älskar oss alla i familjen men tror samtidigt att eventuella valpar kommer att bli glada, sociala och framåt? I think not. Är någon av föräldradjuren skottberörda eller rädda för något men uppfödaren förklarar bort det och skyller på att det har med enstaka händelse att göra och att hunden egentligen inte alls är (skott)rädd eller har dåliga nerver? I think not.

Har uppfödaren inte tävlat med hunden (eller kanske inte någon annan hund heller) av vilken anledning det nu må vara men är säker på att detta är en blivande brukshund som lämpar sig för vilken hundsport du än må välja? Fråga då varför uppfödaren tror det? Kanske ska tävlingskarriären ska börja veckan efter att valpkullen flyttat hemifrån? Uppfödare är inte heller mer än människor, de tycker också att deras hund är bäst men det räcker ju tyvärr inte alltid i praktiken.

Och nej, man måste inte tävla med sin hund men några saker får du faktiskt en fingervisning på om hundarna har en massa meriter i bagaget och det är uppfödaren själv som tävlat med dem. Chansen att du får en uppfödare som kan hjälpa dig med din egen träning är större. Chansen att din uppfödare faktiskt vet vilka hundens brister är (ja, alla hundar har dem) då uppfödaren ägnat mycket tid åt att testa hunden i praktiken.

Är det en utställningsstjärna du letar efter blir det nog lite lättare, det är svårt som uppfödare att bortförklara varför det inte gått bra på utställning men att hunden egentligen är vinnarmaterial.

Det finns alltid någon som säger att arbetstitlar inte nedärvs och att det beror på hur bra förare hunden har. Sant, men vem vill du ha hjälp av med din valp, den duktiga hundföraren eller den som säger att det får du ta reda på själv när du har en fråga eller ger dig tips som de inte vet själva om de funkar eller ej?

Och en uppfödare som tävlat mycket och länge, ägnar de sin avel åt att ta fram bättre tävlingshundar till sig själva eller kör de på på samma dåliga hundar och lägger tiden/pengarna på att försöka bli bättre själva? Samma gäller ju utställning, den som ställt mycket och vunnit mycket har nog större chans att sälja dig vad du är ute efter.

nemo3

Vilken valp ska jag välja? När du kommer hem till uppfödaren och träffar valparna bör du mötas av en yster skara som är runda, fina och rena.

Är valparna glada att se dig och att äntligen få besök eller springer de in under köksbordet och gömmer sig när de ser dina ben komma gående? Valparna kanske precis har varit vakna, lekt massor och länge och är trötta och inte orkar springa och möta dig just då? Inga problem, då sover de en stund och är lika glada och pigga igen nästa gång du går ut ur rummet och kommer in igen. Kampar de med saker? Vad händer när du plockar upp valpen, blir den liten rädd, pussar den dig eller blir den nästan lite arg för att den vill bestämma själv?

Hur valpen är med sina syskon i valphagen är kanske inte samma som den beter sig när den är ensam med bara dig i ett annat rum eller annan plats? Kan du träffa valparna lite mer en och en får du kanske reda på mer om just den valpen. Är alla valparna lika glada och pigga är hela kullen jämn och fin, ett bra tecken. Då kanske det inte heller spelar så stor roll egentligen vilken valp du väljer?

Vad säger uppfödaren om valparna? Kanske är det inte den som du för dagen tycker är sötast som passar dig bäst? Be om deras åsikt.

En del säger att man ska ta den bråkigaste och påhittigaste valpen av gänget, för det blir bäst hund. Då kan du fråga dig för vem det blir bäst hund och vad de personerna vanligtvis tränar eller tävlar med sina hundar? Om världsmästaren väljer sin valp så kanske inte det är samma valp som du vill ha?

Lyssna på magen! Så, nu har jag skrivit om de saker jag tycker att du bör fundera över. Det finns säkert andra som tycker annorlunda.

Kom ihåg att magkänslan säger kanske en sak men hjärtat en annan när man ska köpa hund, vilket inte alltid är så lätt men försök lyssna på magen! Ditt hjärta kommer nämligen att smälta oavsett vilken valp du väljer.

Sen är det så att alla som har dobermann tycker att dobermann är bäst. Själv bryr jag mig inte ett skit om vilken kennel din hund kommer ifrån och så resonerar nog alla jag träffar och/eller tränar med. Om någon uppfödare påstår annorlunda så ligger nog snarare det problemet hos dem själva.

Ett tillägg! Hälsan så klart. Ja, jag tar det för så självklart själv att jag faktiskt glömde bort det. Klart hundarna som ska paras är friska, lite äldre och ordentligt testade. Klart de har kollat hjärtat ordentligt med både ultraljud och 24h-EKG. Klart de har bra höfter och är ok i kroppen. Men det är ju minimikrav?

Nyårsrakterna och aveln?

Jag sitter framför datorn och är inloggad på facebook nu och ser att några av mina hundvänner delat en status som Stockholms Kennelklubb postat;
2jan141

Läser några av kommentarerna och många skriver om att det tränas för lite. Den kommentar som  är mest ”gillad” (just nu) handlar t ex precis om det. (Jag tycker också att han har rätt)
2jan142
Både inlägget och kommentaren i sig är rätt vanliga just nu bland hundägare. Just det här inlägget från Kennelklubben är dock mer intressant än andra av en anledning.

Smällarupproret har många tusen medlemmar, det här inlägget har fått tusentals delningar och tusentals gilla, fler lär det bli. Hundar som dött! Förbjud raketer, detta måste få ett stopp osv. Jag håller med, det är hemskt men ändå saknar jag en stor sak i debatten: kennlarna, uppfödarna, aveln.

Det är Stockholms kennelklubb som postat detta men nämner inget om att det avlas  på (skott)rädda hundar. Alla som fördjupat sig lite i ämnet har ju lärt sig att ingen egenskap nedärvs så starkt som just rädslor.

”Nu kräver vi krafttag från alla inblandade med ansvar för pyrotekniken…” Varför och hur försvann fokus från uppfödarnas ansvar, varför är det ingen som tar upp det? Är inte de ansvariga? Vilka krafttag mot dem planeras från kennelklubbens sida?

Om att man köper valp efter skotträdd hund, förstår man inte kopplingen till varför man tvingas ta in på hotell då? Om inte annat kan man kanske skicka räkningen till uppfödaren…

SKK gynnar dobermannaveln?

I dag läste jag följade text på SKKs hemsida. Texten i sin helhet går att läsa på SKKs hemsida här.

Förbud för kastrerade hanhundar att delta på utställning

23 aug 2013
Efter den 1 januari 2017 får kastrerade hanhundar inte delta på hundutställningar. Här kan du läsa mer om bakgrunden till Svenska Kennelklubbens beslut.

Under senare år har det blivit allt vanligare att kastrera både hanhundar och tikar utan veterinärmedicinska skäl. Orsakerna bakom varierar, vissa hundägare hoppas att hunden ska bli mindre stressad av löptikar eller mer lätthanterlig i andra situationer, för andra väcks tanken av en annan hundägare som gjort samma sak eller av att en veterinär ställer frågan. Det har också blivit vanligare att hunddagis slentrianmässigt ställer krav på att hanhunden är kastrerad, oavsett om det behövs eller inte.

Svenska Kennelklubben menar att det är oroande om ett stort antal hundar kastreras i tidig ålder, utan medicinsk eller annan indikation, och på så vis utesluts från avelsarbetet.  Vid en hundutställning bedöms hundens utseende och mentalitet, men en kastrering skapar en hormonell balansstörning som kan påverka hunden på flera sätt. Om hunden har kastrerats före könsmognad är det svårt att göra en riktig bedömning av exteriör eller beteende som resultatet av avel.

Ändring 1 januari 2017

I dag får kirurgiskt kastrerade hanhundar delta på hundutställningar om de har intyg. Medicinskt/kemiskt kastrerade hanhundar får däremot inte delta. Dessa regler gäller fram till och med sista december 2016, men sedan blir det alltså ändring. Svenska Kennelklubbens Centralstyrelse beslutade vid mötet i juni att införa ett utställningsförbud för hanhundar som kastrerats med motiveringen att man vill garantera den kynologiska kvaliteten på avkommebedömningarna.

Ett definitivt beslut

Svenska Kennelklubbens förhoppning är att ett utställningsförbud för kastrerade hundar ska leda till en minskning av okynneskastreringarna. En valpköpare eller hundägare som vet att dörren till utställningsvärlden stängs om hunden kastreras tänker sig kanske för två gånger innan beslutet fattas. Om det finns ett behov av att förändra mentaliteten eller någon annan egenskap hos en viss hundras bör detta ske genom ett välplanerat avelsarbete, inte genom kastration. Det är också att betrakta som en mycket negativ utveckling om den svenska traditionen att utbilda och träna hund ersätts av kirurgiska ingrepp som ett försök att göra hunden mer hanterbar.

Först och främst gör det mig lite irriterad att SKK i sin text försöker få det till att hanhundsägare skulle kastrera sina hundar för nöjes skull. ”Okynneskastreringar”? Finns det någon som har kastrerat sin hane lite på infall och utan tanke bakom? Om så är fallet, hur stort problem är det?

Och what’s up med ”Av att en veterinär ställer frågan”? Jag skulle bara gå och vaccinera hunden och så frågade veterinären (som ju slänger ur sig sådana frågor för sitt eget nöjes skull) om hunden var kastrerad och då kom jag på att ja det kan vi ju också göra när vi ändå är här… Vad menar de?

Hur kommer detta att gynna dobermannaveln? SKK menar att eftersom hundens utseende och mentalitet bedöms vid utställning så går det inte att göra rätt bedömning av hundens kvaliteter om den är kastrerad. Jag är ledsen men det är väl precis det som är problemet med det jag kallar ”utställningsavel”. Det matadoravlas på unga utställningsvinnare så det stänker om det. Finns det någon som i en dobermannring sett stora bevis på bra mentalitet? Eller ska vi var så glada att hunden kan hanteras av en domare och låta sig hanteras att det räcker?

Är det inte att säga emot sig själv också när man skriver ”Om det finns ett behov av att förändra mentaliteten eller någon annan egenskap hos en viss hundras bör detta ske genom ett välplanerat avelsarbete, inte genom kastration.” Vd menar SKK, att man ska fortsätta avla på de skithundarna på lång sikt istället för att för evigt ta dem ur avel genom att kastrera?

Och vilket tycker jag är mest ansvarsfullt; den dobermannägare som väljer att kastrera sin hanhund när problem uppstår för att, oavsett orsak, ge den ett bättre liv genom att kastrera eller den hanhundsägare som vill kunna ställa ut sin hane till varje pris på bekostnad av att man kanske inte kan hantera den eller har problem med den?

Blir det ett problem för att det bara är en individ i en kull som duger till avel och den råkar vara kastrerad, då påstår jag att det inte var värt att avla på just den hanen ändå. Rätta mig gärna om jag har fel.

Kanske ser jag inte helheten och låser fast vid just dobermann. Men det lilla jag sett av uställning på de andra bruksraserna så skulle jag då inte vilja ha varken den malle, rottweiler eller schäfer som går bra på utställning. Tvärtom brukar det väl vara så att de hundar som är avlade för arbete inom de raserna inte ens inte ens behöver bry sig om att dyka upp på utställning?

Själv bryr jag inte mig inte om huruvida kastrerade hundar får eller bör ställas ut eller ej, men att påstå att det är för att skydda aveln har jag svårt att förstå.

Nu och då, det blir bättre?

När jag skrev mitt första inlägg om avel (2007) på bloggen fick jag respons direkt från Linas uppfödare. Hon försökte tysta mig så gott hon kunde. Först genom att låtsas vara ledsen och hänvisa till att hennes kennel ”hängdes ut”, när inte det fungerade bytte hon metod och det blev mer hot och skrämsel.

År 2009 skrev jag nog de flesta inläggen om avel. Det var nog då jag började använda mig av ordet bajsavel (dvs skitavel).

När jag tittar tillbaka så var det inga revolutionerande saker jag skrev, det rörde sig dessutom om väldigt få inlägg. Jag hade egentligen bara fått upp ögonen för RAS och insåg att uppfödare sa en sak på sina hemsidor och gjorde något helt annat i praktiken.

På hemsidorna var det så fint om hur de födde upp dobermann som var allaroundhundar, de satsade på mentalitet och hälsa. Det var en perfekt kombination där valparna förväntades bli perfekta familjehundar och träningsmaterial. De hade friskhetsintyg och satsade självklart på kvalitet framför kvantitet. Givetvis var föräldradjuren mentalt stabila och tillgängliga med god exteriör. Problemet var bara att alla skrev det på sina hemsidor.

Verkligheten var en helt annan. En del uppfödare talade givetvis sanning men det var rent omöjligt att veta vilka. På hemsidorna skrev man ju bara om de valpar som lyckats på tävling eller gjort bra ifrån sig. De hundar som dog unga, hade problem, blev sjuka nämndes inte alls.

Avelstiken gick bra på utställning och visade sig vara ”mycket lovande i tävlingsträningen”, man fick tro på uppfödarens ord om att hon skulle bli något stort i framtiden. Att hon än i dag aldrig tävlat har väl de flesta glömt, hennes valpar går ju i dag i avel och nu är det på dem man riktar fokus. Att hon bet folk hon mötte på trottoaren på morgonpromenaden nämndes inte alls. Avelshanen som hade helt pajjade bakben fick flera valpkullar, han hade bra utställningsmeriter. Tiken som var rädd för sin egen skugga parades flertalet gånger. Valpköparen kunde bara läsa hur nära släkt avelstiken var med den senaste IDC-vinnaren.

Samtidigt växte min egen blogg och genom den fick jag kontakt med fler valpköpare. Plötsligt  kände jag mig inte ensam om att bli hotad till tystnad av sin uppfödare. På my.opera, där jag först började blogga, började uppåt 70 andra dobermannägare också skriva blogg. Dobermannbloggarna blev större, snyggare och fler än kennlarnas hemsidor och de flesta bloggare skrev uppriktigt och ärligt om problem i träningen, sjukdomar, avlivade hundar och framför allt; orsaken till varför hundarna dog eller togs bort.

Skvallervägen fick jag höra vad en del uppfödare sa om mig och det jag skrev om avel. (Dvs citerade RAS som svenska dobermannklubben stod bakom). Några uppfödare gick så långt att de bloggade om mig, drev med och försökte göra sig lustiga över det jag skrev. Flera uppfödare har varnat sina valpköpare för mig.

Den enda gången en uppfödare faktiskt våga säga något högt så jag hörde var på ett möte där en uppfödare utbrast att man måste få stopp på de här bloggarna som bara skriver om bajsavel. Det är då man vet att man är stor, när bloggen tas upp på medlemsmöten i svenska dobermannklubben och uppfödare försöker skrämma folk från att prata med mig.

För bloggen är stor nu. En av Sveriges tre-fyra största och mest vällästa hundbloggar. Det är den största rasbloggen, följaktligen även den största dobermannbloggen och den får nya läsare hela tiden. Chansen (eller risken beroende på hur man ser på saken) att en nyfiken dobermannspekulant hamnar på min blogg är större än att personen hittar till de olika kennlarnas hemsidor.

Samtidigt har det hänt något i dobermann-Sverige på den sista tiden. Det är inte längre ”fult” att skriva om hälsa. Det är inte längre fult att fråga efter dödsorsaker (även om några fortfarande gör sitt bästa för att mörka så gott de kan), det är inte längre bara uppfödarna som är pålästa eller har åsikter. Krav på lite äldre och testade avelsdjur är inte längre något konstigt.

Jag känner inte längre ett behov av att försöka göra folk upmärksamma på det jag upplever vara problem inom rasen, svenska dobermannklubben gör ett så bra jobb redan med många uppfödare i spetsen. Facebookgruppen Dobermann-Sverige får några nya medlemmar varje vecka, där skrivs det flitigt och det märks tydligt vilka uppfödare som vågar och vill ta debatten och vilka som fortsätter gömma sig på egna hemsidor och bloggar där de aldrigt behöver bli ifrågasatta och allt fortfarande är perfekt.

Själv har jag istället ägnat året åt att blogga om bra kullar och uppfödare. Det känns jättekul!

Det som känns trist är att en snabb titt på lite olika kennelsidor fortfarande gör mig besviken. En av de kullar som är aktuella just nu står det till exempel ingenstans att mormorhunden dog av DCM och att flera av hennes avkommor gått samma öde till mötes. Inte helt oväntat är avelstiken inte testad för DCM. Kenneln är inget undantag, många kör på som vanligt. Min gissning är att valparna hamnar hos förstagångare.

Jag upplever också att det blivit en tydligare uppdelning mellan uppfödare som har bra hundar (mentalt, friska, testade, tävlade) och de som bara är vackra ord på en hemsida. Jag tror och hoppas att valpköparna börjar lägga märke till just den skillnaden mellan kennlarna.

Så visst har vi en bra bit kvar men jag upplever att gruppen dobermannägare/uppfödare som arbetar åt samma håll blir större och större och det är det som räknas.

Fedor del Nasi

Ingen har väl undgått att den välkända avelshanen Fedor del Nasi dött.

Jag kunde egentligen inte bry mig mindre om just hans död, mitt intresse för honom är litet, men det märks ändå att han dött. I gruppen ”Dobermann DCM” på facebook t ex så har frågan om vad han dog av fått 154 svar i dagsläget. Några tycker att man inte ska ställa den frågan så nära hans död och det har blivit tjafs. (Uppdaterat; admin på sidan tog bort tråden som fick ännu fler svar och var väldigt intressant. Tyvärr får jag säga men jag är inte förvånad.)

Om jag inte är helt ute och cyklar så har Fedor lämnat 300 kullar efter sig. Skulle man räkna hur många avkommor han lämnar efter sig i form av barn och barnbarn så pratar vi om väldigt många tusen hundar.

Jag blir faktiskt förvånad när en hund som gått i avel efter sin död plötsligt blir en ensak för ägaren. Att låta sin hund gå i avel innebär ett ansvar. När hunden lever kan det inte pratas nog om rosetter och fina titlar, när hunden dör blir det resultat som kanske är viktigast av allt plötsligt respektlöst att prata om. Sorry, men det inte är så det funkar och är man inte medveten om det så tycker jag att man kan låta bli att låta hunden gå i avel.

I Fedors fall är det ju dessutom medveten valpfabrik vi pratar om så hans död berör ju väldigt många kennlar och hundägare. Det är ju på nivån att hans eventuella obduktionsprotokoll borde ju skickas ut med nästa nummer av dobermanntidningen som bilaga.

Men varför är det så sabla känsligt? Jag förstår att sorgen efter en hund är stor, själv tycker ju att Iris är världens bästa hund och bara tanken på att förlora någon av mina hundar gör att mitt hjärta nästan stannar. Den hemska dagen det händer så kommer jag däremot inte ha några som helst problem med att berätta av vad.

Vad är det som gör att hundägare vars hundar gått i avel blir så himla hemlighetsfulla?

Jag kollade även på det youtubeklipp som någon knåpat ihop till hans minne. Blev väldigt förvånad när jag såg klippet. Nu vet jag inte vem det är som gjort det men vad tänker ni på när ni ser det?

Näbbarna och klorna eller vettig debatt?

För tillfället är det mycket prat om avel i cyberrymden (ett finare sätt för att säga att nu känns det stökigt på vissa håll).

Just nu har jag svårt att se om detta i sin förlängning ska leda till vettig debatt, dvs att frågor tas upp till ytan och reds ut och att så många som möjligt förhoppningsvis kanske tänker till och tycker till eller att det bara blir pannkaka av alltihop och man inte lyssnar på vad den andra sidan har att säga egentligen utan bara tar fram näbbarna och klorna direkt.

Just nu tycks det vara näbbarna och klorna som dominerar. Samtidigt så vet jag också att många som har vettiga åsikter och kan mycket sitter där hemma framför sin dator men låter bli att delta i det hela just p g a de där näbbarna och klorna. Det är synd tycker jag.

Internet, forum och bloggar är ju nämligen ett utmärkt sätt att lyfta fram åsikter och tankar och klokheter. Någon skrev på facebook i dag att ”man kanske skulle starta en blogg” (i sammanhanget helt oviktigt vem) men jag önskar ändå ibland att ALLA startade en! Pang bom rakt på, ut med skiten! Våga stå för, skriv ner vad du tänker, varför du tänker så osv.

Fatta så mycket svar vi skulle kunna få och frågor vi skulle kunna ställa till varandra! Kanske skulle åsikter inte bli så känsliga saker då? Kanske skulle det bli mindre dramatiskt när någon stod för sin åsikt eller ens vågade ha en?

För det är nämligen plättlätt att sitta och gapa i slutna sällskap men inte lika lätt att plutta ner sina ärliga tankar i text utan att två dagar senare radera det man skrivit för att man plötsligt får mothugg eller någon annan tycker på annat sätt.

Själv välkomnar jag att folk säger vad det tycker bara man gör det på ett ok sätt. Att man står för vem man är till att börja med. Att man håller sig till saken.

För länge sedan, närmare bestämt 2008, skrev jag ett inlägg där jag sa att jag inte ger kenneltips. Inlägget går att läsa här. Där har jag faktiskt ändrat på mig kan jag säga. Lite då och då så hör ju folk nämligen av sig och vill ha tips om valpköp och där har jag faktiskt börjat säga lite mer vad jag tycker nu. (Givetvis med hänsyn till stamtavlor, hälsa och meriter och inte vem som har kenneln.)

Däremot vill (i ärlighetens namn är det mer korrekt att använda ordet vågar) jag fortfarande inte blogga om valpkullar som jag tycker är bra respektive mindre bra för där VET jag att många genast hade kallat det för häxjakt och personangrepp och det hade slutat med att jag fick ett alldeles eget häxbrev hur noga jag än hade varit med att hålla mig till fakta.

Försäljning av bilar, kylskåp och allt annat i världen går det nämligen att tycka till om och sätta betyg på, men avel där får man inte ha en åsikt eller tycka till utan att först bevisa att man är god nog att ha en åsikt. Vilket genast resulterar i följdfrågan; vem är god nog? Vem är det man ska fråga fint om man har tillåtelse att få ha en offentlig åsikt om avel?

Tankar om bajsavel poppar upp igen

Nu sitter jag här hemma och klurar på det här med avel igen. Bajsig sådan. Jag satt och läste gamla inlägg på förra bloggen och kunde konstatera att det nu snart är ett år sedan som jag skrev ett långt inlägg om dobermannavel och RAS.

Just RAS är ju något som man skulle kunna tänka sig att varje seriös dobermannuppfödare gör sitt bästa för att följa men tyvärr är det allt för få som verkar bry sig. Att para lite äldre, friska hundar med några arbetsmeriter tycks vara omöjligt för vissa.

Verkar nästan som en del tror att  DCM ska försvinna av sig självt för när jag kollade vilka kennlar som testat avelsdjuren eller åtminstone väntat tills de fyller 4 år innan de går i avel så är det inte särskilt många. Det är som att bara för att Dr Meurs där borta i USA inte kunde ge oss dobermannägare facit i hand så skiter man i det och fortsätter med massaveln på samma unga hanar med linjer efter sista IDC-vinnaren.

Vi får en liten påminnelse då och då när nya hundar trillat döda ner men mer än så är det inte. Samtidigt lider jag så fruktansvärt med de hundägare som förlorar sina bästa vänner på det här sättet! Läste på dobbeforum att ännu en hund dött nu i påsk. Det skär i hjärtat på mig. Ingen förtjänar det!

Har även fått höra att en del uppfödare tycker att det är roligt att klanka ner på det att jag kallar det bajsavel (istället för att kalla det skitavel). Jag bryr mig inte. Om de hade ägnat sig åt att meritera sina hundar först och avla sen istället så hade vi antagligen haft hundar som lever längre.

Det är för övrigt en sak jag inte fattar och aldrig lyckas hitta svar på; Varför är det så bråttom att avla? Varför kan man inte vänta med att avla på en hund? Varför måste det ske när den är 2 år? Vad är det som är så himla tokigt med att vänta något år eller två?

Det går att avla på tikar som fyllt 3 eller 4 år också. Hanhunden blir ju bara bättre och mer välmeriterade med åren är det väl tänkt, går det inte att vänta tills de är 4-5 år?

Joggingskor i torktumlaren och DCM

I dag var jag i Södertälje och lyssnade på den av Dobermannklubben anordnade föresläsningen där Jens Häggström från SLU pratade om hjärtsjukdomar och DCM.

Häggström pratade om hjärtsjukdomar hos olika raser i allmänhet och visade väldigt mycket bilder och filmsnuttar på hur ultraljud såg ut vid olika typer av hjärtsjukdom. Det var en väldigt bred föreläsning och jag skriver ner det jag uppfattade nu när jag ändå kommer ihåg det lite skapligt.

Han började med att visa oss statistik från Agria; mellan åren 1995 och 2000 dog 350 000 svenska hundar. Av dessa dog 8% av hjärtsjukdom, dvs ungefär var tionde hund. Statistiken från 1995 till 2006 visar även en trend av att hjärt-kärlsjukdomarna ökar. Tyvärr.

Därefter pratade han lite om valpar och hjärtdiagnoser. När det gäller valpar som har blåsljud på hjärtat så är den vanligaste anledningen helt enkelt att hjärtat inte vuxit klart. Det växer bort och några procent har det. Vi fick även höra lite om de vanligaste medfödda felen på hjärtat hos hundar. När Häggström sedan kom in på Dilaterad kardiomyopati så började han med att berätta att ett DCM-hjärta låter som joggingskor i torktumlaren när man lyssnar på det på grund av de arytmier som uppkommit. Man behöver inte vara medicinskt skolad för att förstå att det är obra!

Han berättade om de differentialdiagnoser (dvs sjukdomar som ger uppkomst till liknande eller samma symtom) som är viktiga. Tumörer i lungorna, hjärtat eller mjälten, lunginflammation, hjärtmuskelinflammation, sjukdom på hjärtklaffarna, hjärtinfarkter (oftast tysta och små sådana) grav diabetes och vätska i hjärtsäcken.

Häggström pratade om de kriterier som är framtagna och som en hund ska uppfylla för att man ska säga att den har DCM. Det vanligaste var ett onormalt ultraljud men man kan även mäta hjärtat, kolla förekomst av arytmier och förmaksflimmer, ser hur hjärtat rör på sig mm.

Även om ett ultraljud kan utesluta differentialdiagnoser så bör man göra ett 24-timmarsövervak också. Dvs ett Holter där man räknar extraslagen under ett dygn. Häggström sa att antalet extraslag per dygn säger rätt mycket om prognosen. Han tyckte även att det är bra att obducera avelsdjuren just med hänsyn till DCM.

Han tyckte även att det var bra att vänta med att avla. (Precis som RAS föreslår, högre ålder på avelsdjuren!)

När Häggström kom in på gener och DCM då tror jag att alla i lokalen spetsade sina öron lite extra. I alla fall gjorde jag det! Det som han kunde säga säkert var nämligen att DCM är genetiskt, punkt slut.
Sen är då frågan var och och hur många gener det finns? Den gen som Dr Kate Meurs i USA har hittat (och dit många dobermannägare nu skickat prover) är nämligen en annan gen och sitter på ett annat ställe i arvsmassan än den mutation som forskare här i Europa upptäckt inom ramen för något som heter lupa-projektet.

– – –

Det är alltså för tidigt att säga något om betydelsen av den gen Dr Meurs hittat. Det jag personligen kan ställa mig lite skeptisk eller frågande till är de rekommendationer som medföljer svaret på testet då hennes gen uppenbarligen inte är den enda.

Den stora frågan är ju nämligen om man ska ta hänsyn till det eller inte i aveln. Spontant låter det som en riktigt dum idé att para två positiva homozygota hundar men vi vet ju inte. Är den gen som Dr Meurs hittat den som är sjukdomsutlösande? Finns det fler gener och i så fall hur många? Finns det andra faktorer som spelar in?

Själv känner jag att oavsett om nu Dr Meurs gen skulle visa sig sakna betydelse så är det i alla fall ett steg på vägen, då kan vi fastställa det och gå vidare. Time will tell. Det verkar som vi får acceptera att sväva runt lite i okunskap ett tag till.

En riktigt positiv effekt som jag verkligen inte tycker att man ska glömma bort eller underskatta är den stora uppslutning på dobermannägare som är villiga att skicka in prover. Finnarna är ju ett lysande exempel på samarbete t ex. Ska vi få bukt med sjukdomar inom rasen så är det såna här saker som krävs.

Tänk om det är sant?

Jag är med i facebookgruppen ”Save the Dobermann breed! Your help is needed now!!” varifrån jag fick ett mail i dag om att en Dr. Kate Meurs på Washington State University College of Veterinary Medicine, hittat genen som ger DCM. Och nu skickade Emelie just länken till forumet på Doberman Review och en tråd där det påstås samma sak.

Nu tar jag detta med en stor nypa salt men kan ändå inte låta bli att drömma mig bort lite och vad det skulle få för följder om det vore sant. Ett blodprov som svarar på om hunden har DCM-genen eller inte!

Fatta så lätt det skulle vara att avla bort? Helt underbart.

Jag håller tummarna i smyg för att det är på riktigt även om jag fortfarande vill ha mer konkreta bevis på att det stämmer.

Tillägg; som jag ser det så finns det en liten (eller rätt stor nackdel faktiskt) så här i början med ett sånt här test. Att unga, obeprövade och omeriterade avelsdjur tar ett blodprov och visar sig vara fria och därmed går rätt ut i avel ännu tidigare med ursäkten att de minsann är DCM-fria. Att uppfödare väntar ännu kortare tid på att avla på sina hundar nu.

Sen tror jag att det sitter en stor mängd rätt så skitnödiga uppfödare därute nu som innerst inne vet att deras hane mycket väl kan vara genbärare men låtit hunden gå i massavel ändå. Som vet hur tikens föräldrar dog knall fall men ändå låter sin tik bli avelstik. Jag kan därför tänka mig att en del uppfödare/hanhundsägare nu börjar se ”faror och problem” med testet.

Skrek någon högt och blev orolig när vi det plötsligt gick att testa hundarna och få ”vWD-fri”?

Hanhundsägare och avel

För några dagar sedan läste jag ett inlägg på vovve som handlade om hanhundsägare och avel som fick mig att började fundera lite. Vad har en hanhundsägare för ansvar i aveln och uppfödningen?

Jag utgår alltså från att det är tikägaren som är uppfödaren i detta sammanhanget och att hanen bor hos en annan person eller kennel.

Hur ofta är det ok att hanhunden paras? Jag förväntar mig att en tik inte får en ny kull valpar innan föregående valpkull utvärderats och röntgats. Kan man ställa samma krav på en hanhund?

Jag vet ju att många letar valp genom att bestämma sig för vilken uppfödare de tycker är trevligast eller klickar bäst med. Är ni som letar kennel på det sättet lika intresserade av att komma bra överens med hanhundsägaren?

Är det någon som har tät kontakt med ägaren till hanhunden? Själv tränar jag ju för Ronnie som hade pappa Sumo och honom träffar jag oftast av alla, Catrin som har mamma Jamaika några gånger per år och uppfödar-Eva har jag inte sett sedan förra sommaren då vi var där på kennelläger. Vi håller kontakt via facebook och lite mail istället. En antagligen rätt ovanlig ordning.

Jag tycker att det är väldigt kul att ha kontakt med båda föräldradjurens respektive ägare. Det är roligt att rota lite i vem Iris är mest lik till sättet och utseendet och sånt. Samtidigt så skulle jag inte kunna tänka mig att ha det ”kravet” på Ronnie att han skulle intressera sig för Iris liv eller leverne.

Rätt många hanhundsägare har ju låtit sin hane para rätt många tikar och många valpar har det blivit. I Linas fall t ex så har ju han som ägde Linas pappa låtit sina två hanar (Dante och Valdo) para så många tikar att de tillsammans lämnat efter sig närmare 200 valpar i Sverige. Det är ju fler valpar än de flesta dobermannuppfödare hinner med att få.

Många frågetecken i detta inlägg men så har jag inte riktigt klart för mig vad jag tycker själv. Vad tycker ni att man kan förvänta sig eller kräva av hanhundsägaren?