Dobermann – Sida 5 – Livet med dobermann

24 maj, 201126 maj, 2011

Kitty och varuhusmysteriet

I dag har jag tömt de sista flyttkartongerna.

Mest böcker och plötsligt stod jag med en av mina gamla Kittyböcker i handen. Bara genom att titta på omslaget så visste jag att detta var en bok som jag valt med flit.

Det är kul att hitta de här spåren av min kärlek för rasen dobermann som verkligen suttit i sedan barnsben. Givetvis var jag tvungen att leta igenom boken tills jag kom till stället där omslagsbilden äger rum.

Rätt underhållande text var det och inte helt enkelt att klura ut om det var mest bra eller mest dålig reklam för rasen?

Jag kan inte låta bli att undra om Carolyn Keene verkligen skrivit detta herself eller om någon frilansat och bara massproducerat böcker i hennes namn?

Nedan delar jag med mig av en snutt ur mästerverket ”Kitty och varuhusmysteriet” när Kitty möter en dobermann…

I samma ögonblick hörde hon ett ljud bakom sig, som fick henne att stelna till och stå som paralyserad. Det var en hund som morrade! Hon snodde runt och möttes av ursinniga skall.

En stor hund med dolsk uppsyn stod i dunklet framför henne, beredd att anfalla.

Kitty svalde hårt.
– Så ja! sa hon lågt. Fin vovve!
Hon kunde bara hoppas att hon lät lugnare än hon kände sig.

Långsamt drog hon sig bakåt, medan hon undrade om hon hade en chans att komma undan hunden. Om hon bara kunde ta sig till hissarna bakom montern med läppstift…

Men hunden var alldeles för väldresserad. Med en ilsken morrning tog den ett jätteskutt rakt mot Kitty!

Kitty vände och sprang, men hunden var dubbelt så snabb som hon. Den kom genast ikapp henne och högg tag i hennes ena byxben. Tyget rämnade, och hon kände hundens heta andedräkt mot huden.

Hon slungade ficklampan emot den i ett försök att skrämma den. Ficklampan träffade hunden i pannan med en smäll och studsade iväg över golvet, men hunden blinkade inte ens.

Kitty försökte desperat slita sig loss från de rakknivsvassa tänderna, men det resulterade bara i att hon förlorade balansen och föll ner på knä. I nästa ögonblick landade hunden på hennes rygg och slog omkull henne.

Nu var det klippt! Kitty stirrade upp i hundens morrande, dreglande gap och visste att hennes sista stund var kommen.

21 maj, 201121 maj, 2011

Lördag med sök och uppletande

Lycka är skog och öppna bagageluckor! I dag har vi träffats och tränat med ett härligt dobermanngäng! Sök, korvgrillning och uppletande.

Vi började med sök. Gizmo fick leta rätt på fyra typer som gömt sig i skogen. Vi andra nybörjare körde med lite mer synretningar men gjorde det svårare för varje skick. Iris tyckte att det var kul och då tycker ju matte per automatik också att det är roligt.

Lilla valp-Kira körde sitt första sökpass. Nedan får hon hjälp av husse med att se figgen där ute. När hon väl sett att det stod någon så var det full fart ut! Roligt!

Sanna och Enzo visade upp ett så fint samspel. Jag önskar att alla kunde höra Sanna när hon så lugnt och fint säger ”sidan” och Enzo genast faller in oavsett vilken hastighet han kommer farandes i. Föredömligt!

Vi hade även ett födelsedagsbarn på plats i dag! Hunden Castor som fyllde ett år! Han hade precis så mycket spring i benen som man kan förvänta sig av en ettårig dobermannkille. Dagen till ära bjöd han på spexshow till allas glädje utom kanske möjligen mattes!

Iris fick köra både sök och uppletande. I det sistnämnda så var hon kass så det får vi öva mer på. Sen hjälpte gänget mig med att göra några tandvisningar med Iris. Tre gånger fick hon visa sina fina tänder, den tredje och sista gången så reste hon sig från sittande till stående och tog ett steg bakåt.

Lina var också med men fick hjälpa till att valla uppletanderutan och gå ett litet spår som jag la till henne. Lina spårade lugnt och fint och lite damigt. Roligt när man hinner med att låta båda hundarna få göra något vettigt på en dag.

Vår vän Gizmo i uppletanderutan efter att ha hittat en gul snörgrej med knutar…

..som även Enzo hämtade in lika fint en stund senare! Duktiga dobermannkillar!

Sötaste lilla Kira fick en egen ruta och körde sitt första uppletande. Otroligt roligt att se att genomtänkt valpträning lönar sig så fint; när Kira hittade så visste hon att det skulle löna sig att springa till husse med saken! Letade noga gjorde hon också. På bilden har hon en handske i munnen.

3 maj, 20114 maj, 2011

Näbbarna och klorna eller vettig debatt?

För tillfället är det mycket prat om avel i cyberrymden (ett finare sätt för att säga att nu känns det stökigt på vissa håll).

Just nu har jag svårt att se om detta i sin förlängning ska leda till vettig debatt, dvs att frågor tas upp till ytan och reds ut och att så många som möjligt förhoppningsvis kanske tänker till och tycker till eller att det bara blir pannkaka av alltihop och man inte lyssnar på vad den andra sidan har att säga egentligen utan bara tar fram näbbarna och klorna direkt.

Just nu tycks det vara näbbarna och klorna som dominerar. Samtidigt så vet jag också att många som har vettiga åsikter och kan mycket sitter där hemma framför sin dator men låter bli att delta i det hela just p g a de där näbbarna och klorna. Det är synd tycker jag.

Internet, forum och bloggar är ju nämligen ett utmärkt sätt att lyfta fram åsikter och tankar och klokheter. Någon skrev på facebook i dag att ”man kanske skulle starta en blogg” (i sammanhanget helt oviktigt vem) men jag önskar ändå ibland att ALLA startade en! Pang bom rakt på, ut med skiten! Våga stå för, skriv ner vad du tänker, varför du tänker så osv.

Fatta så mycket svar vi skulle kunna få och frågor vi skulle kunna ställa till varandra! Kanske skulle åsikter inte bli så känsliga saker då? Kanske skulle det bli mindre dramatiskt när någon stod för sin åsikt eller ens vågade ha en?

För det är nämligen plättlätt att sitta och gapa i slutna sällskap men inte lika lätt att plutta ner sina ärliga tankar i text utan att två dagar senare radera det man skrivit för att man plötsligt får mothugg eller någon annan tycker på annat sätt.

Själv välkomnar jag att folk säger vad det tycker bara man gör det på ett ok sätt. Att man står för vem man är till att börja med. Att man håller sig till saken.

För länge sedan, närmare bestämt 2008, skrev jag ett inlägg där jag sa att jag inte ger kenneltips. Inlägget går att läsa här. Där har jag faktiskt ändrat på mig kan jag säga. Lite då och då så hör ju folk nämligen av sig och vill ha tips om valpköp och där har jag faktiskt börjat säga lite mer vad jag tycker nu. (Givetvis med hänsyn till stamtavlor, hälsa och meriter och inte vem som har kenneln.)

Däremot vill (i ärlighetens namn är det mer korrekt att använda ordet vågar) jag fortfarande inte blogga om valpkullar som jag tycker är bra respektive mindre bra för där VET jag att många genast hade kallat det för häxjakt och personangrepp och det hade slutat med att jag fick ett alldeles eget häxbrev hur noga jag än hade varit med att hålla mig till fakta.

Försäljning av bilar, kylskåp och allt annat i världen går det nämligen att tycka till om och sätta betyg på, men avel där får man inte ha en åsikt eller tycka till utan att först bevisa att man är god nog att ha en åsikt. Vilket genast resulterar i följdfrågan; vem är god nog? Vem är det man ska fråga fint om man har tillåtelse att få ha en offentlig åsikt om avel?

22 mars, 201112 februari, 2015

Två små DCM-hjärtan på Ultuna?

I dag åkte Emelie och jag med våra vovvar Expo och Lina till Ultuna. Där har de fått sina hjärtan kollade. Lina för att hon snart ska fylla sju år och har två kullsyskon som hastigt dött knall fall och att pappa Don Dante gjorde det samma. Expo för att han i somras fick en luddig DCM-diagnos.

Ovan; Expo på ultraljudsbordet. Emelie tittar lika intensivt på skärmen som Jens och Melissa.

Först blev vovvarna lite rakade på bägge sidorna. Sedan lyssnade Melissa på deras hjärtan.

Expo var sedan först upp på undersökningsbordet och det gjordes ett ultraljud på längden och tvären och alla håll och kanter. När det var klart fick hunden ligga kvar på bordet och kopplas upp mot en liten EKG-apparat och tre minuter printades ut på papper.

(Det hela kändes lite lejonet Aslan i Narnia ni vet, rakad på stenbordet…)

När det var klart var det Linas tur. Hon tyckte att det var lite läskigt att ligga på bordet.

Jens såg att Lina har några extraslag på hjärtat lite då och då men att det var snälla extraslag. Annars tror jag minsann att det såg ut som att Linas hjärta skötte sig fint och såg bra ut där inne. Skönt!

Efter det var det dags att koppla upp vovvarna på långtids-EKG, s k Holter. Vovvarna fick elektroder på de rakade partierna och sen tejpades det noga fast och lindades in.

Expos fästplattor på bröstet är på plats och elektroderna sitter där de ska.

Lina lindas in. Hon tyckte att bordet var läskigt men hon stod still så fint och snällt för hon fick frolic av Jens…

När båda hundarna var inpacketerade i rött så var det dags att åka hem. Med oss fick vi varsitt papper där vi ska fylla i vad våra hundar gör under de 24 h som de ska ha grejjerna på sig.

Än så länge står det bara typ kvällspromenad och mat på Linas men i morgon ska vi ut och röra på oss lite mera. Jättespännade att få veta vad som händer när hon springer och tar i lite mer sen.

Lina verkar inte störas av sitt lilla röda linne heller. Däremot tittar folk lite konstigt på henne när hon kommer gående. Jag låtsas som att det ska vara så och att jag bara hakat på trenden med kläder på hundar jag!

Då jag inte är så bra på det här med hjärtundersökning på hund så kanske jag har skrivit fel någonstans i min bloggtext. Jag ska fråga Melissa om eventuella ändringar eller uppdateringar som är lämpliga att göras. Det kan hända att min text ändrar sig lite med andra ord.

14 februari, 201111 augusti, 2011

Iris springer fort och är bäst!

Tänker inte skriva lika mycket text som i går då filmen sammanfattar det mesta. I dag samlade jag nämligen mod och filmade när jag åkte efter Iris. Det blev 11 km skidåkning i underbart väder och om ni orkar se hela filmen så förstår att jag är lite extra stolt över min Iris i dag! Inkallning säger jag bara.

20 januari, 201125 februari, 2014

Den tyska vakthunden gick till attack

Usch och fy! Som hundägare blir jag ju jätteledsen att två små skolflickor blivit påhoppade av en dum hund! Oavsett ras så får inte såna saker hända! Jag hoppas verkligen att de klarade sig utan bestående skador och att de vågar gå till och från skolan även i fortsättningen när de ser en hund.

Som dobermannägare vet jag att om en dobermann hoppat på det där småtjejjerna i aggressivitet, då hade de inte fått gå hem från Astrid Lindgrens Barnsjukhus efter lite omplåstring. Jag tror inte heller att den man som lyckades brotta ner hunden hade klarat sig utan bitskador. Jag gissar på att flickorna triggat igång jakten hos hunden och som slet sig och bet.

Jag jobbar på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och de barn som jag mött som blivit hundbitna har inte gått hem efter lite omplåstring. Det har behövts många plåster.

Sen kan jag ju bara beklaga att Aftonbladet gjort sitt bästa för att få det att låta som en actionrulle av dålig kvaltitet med sitt den tyska vakthunden gick till attack, den rasande hunden osv. Att de inte ens vet vad rasen heter…

Utan att ha en susning om vilken hund det var så gissar jag att det inte var gräddan av svensk dobermannavel i koppel som var ute och gick med sin matte. Plus att polisen i artikeln uppger att hunden var sjuk på något sätt. Jag kan ändå inte låta bli att tänka på vilka mentalt kassa hundar som går i avel i Sverige i dag! Tyvärr vet jag ju hundar som bitit folk så att de fått uppsöka vård och som nu är avelsdjur. Och ingen pratar om det för det är hemligt. Och säger man något eller ställer frågor då pekar man ut uppfödaren och smutskastar kenneln.

För ett tag sedan sa en uppfödare högt i en större samling dobermannmänniskor att Jag är så trött på bloggare som bara klagar på bajsavel! Det var svårt för mig att inte ta åt sig då det var jag som myntade begreppet i min blogg… Det är meningen att jag också ska vara tyst så de kan sälja alla sina valpar utan frågor från valpköparna.

Till sist kan jag säga att hade mina hundar bitit och jag hade tagit beslutet att avliva, då hade jag inte lämnat ifrån mig min hund till polisen. Jag hade åkt själv.

(Artikeln ovan är inte i orginal utan är ett ihopklipp av mig, klicka här för att läsa den i sin helhet.)

5 december, 20104 maj, 2011

Joggingskor i torktumlaren och DCM

I dag var jag i Södertälje och lyssnade på den av Dobermannklubben anordnade föresläsningen där Jens Häggström från SLU pratade om hjärtsjukdomar och DCM.

Häggström pratade om hjärtsjukdomar hos olika raser i allmänhet och visade väldigt mycket bilder och filmsnuttar på hur ultraljud såg ut vid olika typer av hjärtsjukdom. Det var en väldigt bred föreläsning och jag skriver ner det jag uppfattade nu när jag ändå kommer ihåg det lite skapligt.

Han började med att visa oss statistik från Agria; mellan åren 1995 och 2000 dog 350 000 svenska hundar. Av dessa dog 8% av hjärtsjukdom, dvs ungefär var tionde hund. Statistiken från 1995 till 2006 visar även en trend av att hjärt-kärlsjukdomarna ökar. Tyvärr.

Därefter pratade han lite om valpar och hjärtdiagnoser. När det gäller valpar som har blåsljud på hjärtat så är den vanligaste anledningen helt enkelt att hjärtat inte vuxit klart. Det växer bort och några procent har det. Vi fick även höra lite om de vanligaste medfödda felen på hjärtat hos hundar. När Häggström sedan kom in på Dilaterad kardiomyopati så började han med att berätta att ett DCM-hjärta låter som joggingskor i torktumlaren när man lyssnar på det på grund av de arytmier som uppkommit. Man behöver inte vara medicinskt skolad för att förstå att det är obra!

Han berättade om de differentialdiagnoser (dvs sjukdomar som ger uppkomst till liknande eller samma symtom) som är viktiga. Tumörer i lungorna, hjärtat eller mjälten, lunginflammation, hjärtmuskelinflammation, sjukdom på hjärtklaffarna, hjärtinfarkter (oftast tysta och små sådana) grav diabetes och vätska i hjärtsäcken.

Häggström pratade om de kriterier som är framtagna och som en hund ska uppfylla för att man ska säga att den har DCM. Det vanligaste var ett onormalt ultraljud men man kan även mäta hjärtat, kolla förekomst av arytmier och förmaksflimmer, ser hur hjärtat rör på sig mm.

Även om ett ultraljud kan utesluta differentialdiagnoser så bör man göra ett 24-timmarsövervak också. Dvs ett Holter där man räknar extraslagen under ett dygn. Häggström sa att antalet extraslag per dygn säger rätt mycket om prognosen. Han tyckte även att det är bra att obducera avelsdjuren just med hänsyn till DCM.

Han tyckte även att det var bra att vänta med att avla. (Precis som RAS föreslår, högre ålder på avelsdjuren!)

När Häggström kom in på gener och DCM då tror jag att alla i lokalen spetsade sina öron lite extra. I alla fall gjorde jag det! Det som han kunde säga säkert var nämligen att DCM är genetiskt, punkt slut.
Sen är då frågan var och och hur många gener det finns? Den gen som Dr Kate Meurs i USA har hittat (och dit många dobermannägare nu skickat prover) är nämligen en annan gen och sitter på ett annat ställe i arvsmassan än den mutation som forskare här i Europa upptäckt inom ramen för något som heter lupa-projektet.

– – –

Det är alltså för tidigt att säga något om betydelsen av den gen Dr Meurs hittat. Det jag personligen kan ställa mig lite skeptisk eller frågande till är de rekommendationer som medföljer svaret på testet då hennes gen uppenbarligen inte är den enda.

Den stora frågan är ju nämligen om man ska ta hänsyn till det eller inte i aveln. Spontant låter det som en riktigt dum idé att para två positiva homozygota hundar men vi vet ju inte. Är den gen som Dr Meurs hittat den som är sjukdomsutlösande? Finns det fler gener och i så fall hur många? Finns det andra faktorer som spelar in?

Själv känner jag att oavsett om nu Dr Meurs gen skulle visa sig sakna betydelse så är det i alla fall ett steg på vägen, då kan vi fastställa det och gå vidare. Time will tell. Det verkar som vi får acceptera att sväva runt lite i okunskap ett tag till.

En riktigt positiv effekt som jag verkligen inte tycker att man ska glömma bort eller underskatta är den stora uppslutning på dobermannägare som är villiga att skicka in prover. Finnarna är ju ett lysande exempel på samarbete t ex. Ska vi få bukt med sjukdomar inom rasen så är det såna här saker som krävs.

24 november, 201026 februari, 2014

3 doberman, 3 schäfrar, 3 irländska settrar och snö

Mer snö, mer blåst, mer promenader tillsammans med Emelie och lilla Anna! I dag åkte vi till rastgården.

Första vovvarna att hålla oss sällskap var två schäfrar, en tik och en hane. Schäferhanen hade rätt gott självförtroende och trodde att han hade fri tillgång till tjejjernas söta rumpor. My ass att du har sa Iris och skällde ut honom! På bilden ovan ser man hur Iris i rosa halsband talar om vad som gäller.

Efter det gick vi en stund för oss själva. Anna och Iris leker rätt mycket ihop och vi hade det rätt mysigt tills Lina såg ett rådjur utanför staketet och fick ett muppryck och kände sig tvungen att springa planlöst hit och dit ett tag. Det var bara att kalla in Iris och sen berömma när även Lina behagade komma tillbaka.

Intressant var att Lina gick med bakåtslickade öron och dikt an mitt högra knä i flera minuter efter det. Hon VISSTE att matte inte gillade!

När några nya bilar parkerade utanför hagen la sig Lina självmant ner och höll span på vem det var som skulle komma in. Hunden som inte vill ligga ner när det är blött på marken och vi tränar lydnad! Jag är grundlurad!

Det var de tre trevliga settrarna som kom, dem gillar jag! Tre svarta och tre lurviga rödbruna hann gå något varv innan kille med schäfertik dök upp.

Iris skällde ut hunden flera gånger så jag försökte hålla dem särade genom att kalla lite på Iris varje gång de hamnade i närheten av varandra. Schäfern använde i sin tur lilla Anna som pipleksak (även om den inte fick ut några ljud ur henne). Enda gången jag sett en hund leka så brutalt med en annan hund är när Lina och Iris lekt och krokodilat med varandra här hemma.

Tyvärr lyckades jag inte få bild på alla dogsen, det saknas en setter på bilden ovan.

3 november, 201027 februari, 2014

Lina och Iris, bärare av DCM-gen?

I dag började jag med att ta tag i Lina och och Iris kommande provtagning för att skicka till Dr Meurs i USA. Dvs för att ta reda på om de är anlagsbärare för hjärtsjukdomen DCM som drabbar Dobermann rätt hårt.

Det finns två sätt att testa hunden på för oss som bor i Sverige. Antingen tar man ett blodprov eller så kan man skicka efter ett litet ”Swab-kit” (alltså en odlingspinne som man rullar runt i hundens mun) som man sedan skickar till USA.

Allt detta finns det information om på nedanstånde hemsida och det är bara att klicka på bilden för att komma vidare till hemsidan.

Där finns även den lista där hittills testade hundar vars ägare gett sitt medgivande till att resultatet visas med. Just nu är listan fylld med övervägande amerikanska hundar men redan nu har några danska och norsk-reggade hundar dykt upp.

Jag kommer att testa båda mina hundar och deras resultat kommer att vara synliga för alla.

Fick gå till biblioteket i dag för att skriva ut de formulär som man behöver för varje hund då jag inte har någon skrivare. När jag satt där vid datorn så insåg jag plötsligt att båda mina hundar kan vara genbärare. Fy!

Eftersom Linas pappa Don Danté Zamolxis trillade ner död när han var 6 år gammal och två av Linas kullsyskon dog när de var 3 respektive 5 år gamla så har jag ju vant mig vid tanken på att Lina också är drabbad och vetat om detta i flera år. Pappa Dante hade ju t ex redan dött när jag köpte Lina även om jag då inte insåg vad det innebar i praktiken.

Men nu vet jag ju bättre… Med bättre menar jag att vi nu vet att över hälften av alla dobermann har genen. Så rent statistiskt kan det mycket väl vara så att även Iris är drabbad. Vill jag verkligen få två så dåliga besked? Tanken på att lägga ner alltihop direkt infann sig kan jag säga.

Fast hur ska vi då få bukt med sjukdomen? Om ingen testar? Jag har hört de som sagt att man tänker vänta tills man vet om det verkligen stämmer, tills provet kommer till Europa, att man inte litar på resultatet. Men enda sättet att ta reda på det är ju att testa så många hundar som möjligt och se om det stämmer. Ge forskarna så mycket som möjligt att gå på. Vår hundkompis Expo som har fått diagnosen DCM kommer ju också att skicka i väg ett prov och jag vet att matte Emelie kommer att låta resultatet bli offentligt på den där listan.

Det kostar i dagsläget ca 330-400 kronor i svenska kronor att testa sin hund. (60 dollar per hund om man inte skickar in fem eller fler samtdigt då det kostar 51 dollar per hund).

Just nu är jag lite osäker på hur man ska skicka de respektive proverna. Räcker det med ett vanligt kuvert?

29 september, 20104 maj, 2011

Tänk om det är sant?

Jag är med i facebookgruppen ”Save the Dobermann breed! Your help is needed now!!” varifrån jag fick ett mail i dag om att en Dr. Kate Meurs på Washington State University College of Veterinary Medicine, hittat genen som ger DCM. Och nu skickade Emelie just länken till forumet på Doberman Review och en tråd där det påstås samma sak.

Nu tar jag detta med en stor nypa salt men kan ändå inte låta bli att drömma mig bort lite och vad det skulle få för följder om det vore sant. Ett blodprov som svarar på om hunden har DCM-genen eller inte!

Fatta så lätt det skulle vara att avla bort? Helt underbart.

Jag håller tummarna i smyg för att det är på riktigt även om jag fortfarande vill ha mer konkreta bevis på att det stämmer.

Tillägg; som jag ser det så finns det en liten (eller rätt stor nackdel faktiskt) så här i början med ett sånt här test. Att unga, obeprövade och omeriterade avelsdjur tar ett blodprov och visar sig vara fria och därmed går rätt ut i avel ännu tidigare med ursäkten att de minsann är DCM-fria. Att uppfödare väntar ännu kortare tid på att avla på sina hundar nu.

Sen tror jag att det sitter en stor mängd rätt så skitnödiga uppfödare därute nu som innerst inne vet att deras hane mycket väl kan vara genbärare men låtit hunden gå i massavel ändå. Som vet hur tikens föräldrar dog knall fall men ändå låter sin tik bli avelstik. Jag kan därför tänka mig att en del uppfödare/hanhundsägare nu börjar se ”faror och problem” med testet.

Skrek någon högt och blev orolig när vi det plötsligt gick att testa hundarna och få ”vWD-fri”?

Anna-Clara om Hunden ska flytta, igen.29 september, 2023
Ja djuren brukar vänja sig fort och märker av hur vi människor mår och agerar där efter. Jag har flyttat…
Sara om Hej igen kompis31 december, 2022
Så fint att du bloggar igen. Den är ju en av anledningarna till att man skaffade dobbis (och gjorde att…
Madeleine om Hej igen kompis1 november, 2022
Det fanns inga gamla bilder på kameran på henne. Men jag insåg att själva bloggen är en liten skattkista gällande…
Madeleine om Hej igen kompis1 november, 2022
Tack Bettan!
Bettan om Hej igen kompis28 oktober, 2022
Åh, vad roligt att du är tillbaka!