Nu är det dags att börja stoppa magarna fulla med julkorv och köttbullar, skälla på Kalle Anka och riva upp paket med tänderna. Hoppas att alla vovvar och människor får en god jul! 
Tasstossa
I dag klarade vi inte att sitta hemma och uggla längre! Iris tass kanske mår bäst av att vara hemma och vila och läka ihop men det går inte att vi blir knäppa på köpet!
Stoppade in hundarna i bilen och åkte till närmaste djuraffär. Frågade om de hade något att skydda tassarna med och köpte ett par Trixie Walkers som ni ser här till vänster. 124 kronor tror jag att jag betalade.
Hem och la om tassen, bomull mellan tårna så hon inte skulle få skavsår, lite mjukt under trampdynan och sen sån där bra vet-flex linda. På med tossan och så gick vi.
På Lina kunde ma inte ana att även hon fått lida över att lillasyster haft tassvila och bara fått vara på tomten. Iris däremot var extra pigg och jag fick lägga rätt mycket tid bara på att få fröken Iris att tagga ner och sluta dra i kopplet. Hon är duktig men glömmer bort att hon är det hela tiden…
Vi gick 4,5 km på 1 h och 20 min. Då går det inte fort!
Tror inte riktigt att den där sockeplasten för hund var riktigt menad att gå promenader med heller. Man ska nog bara ha den på tassen och ligga ner och ta det lugnt. Den blev lite sliten av promenaden även om vi bara gick i löparspåret.
När vi hade gått vår runda var jag ute på tomten en stund och då sprang Iris varv, på varv, på varv med sin lilla tasstossa och busade massa med Lina. Tossan satt kvar i alla fall!
Var rädd att tassen skulle vara blodig när vi gick in igen men det hade klarat sig bra! Jag är rätt säker på att detta kommer att läka ihop fin-fint. Gärna lagom till att det börjar toksnöa så vi kan börja åka skidor och dra pulkor!
Tratt-tromben
I december har jag jobbat jättemycket men nu har jag äntligen ledigt några dagar över julen. Passar sig bra då jag har en trattskalle med trasig trampis här hemma.
Det går rätt bra med själva tassen annars då Iris låter strumpor, plåster och lindor sitta kvar. Värre är det när husse åker till jobbet kl 5 på morgonen och jag kommer hem från mitt nattpass kl 7:30. Då brakar Iris ut som en tromb genom ytterdörren och tratten river längs väggar, golv och dörrkarmar.
Väl ute på tomten så använder hon tratten till att plöja sönder gräsmattan. (Jag får tvätta bort jordklumpar från tratten efter varje glada morgonmöte.) På det börjar tassen blöda, varje morgon.
I ett försök att skona tassen i morse gav jag noga instruktioner till husse att linda tassen innan han gick hemifrån och lägga lite extra mjuka kompresser i tasspaketet också, allt för att minska risken för såret skulle slås upp.
När jag öppnade dörren kom samma galen-panna med tratt rusandes genom huset mot dörren. Skrap, skrap, dunk, skrap! (Lina håller sig på behörigt avstånd.)
Inte hade hon någon linda på tassen, sabla husse! Svor tills jag såg att Iris sprang runt med hela paketet i munnen. Tydligen går det att få av även om man har tratt på sig. Duktig hund.
(Tratt-skallen blir självklart av med tratten så fort som möjligt när jag kommer hem. Det är jag som inte kunde motstå att ta en bild bara för att hon ser lustig ut med den på när hon går runt och dammsuger gräsmattan)
Trasiga tassen
I dag var vi ute på långpromenad hela flocken. När vi kom hem igen släppte vi båda hundarna inne på tomten och de sprang några varv innan jag ropade på dem och vi gick in.
Väl inne var plötsligt golvet helt fullt av blod och röda tasspår. Visade sig vara Iris som skurit upp en av sina trampdynor på höger framtass.
Såg ut som en hajmun och vill inte sluta blöda.
Tvättade lilla tassen ren och sen la jag på ett absförband och kom på att jag för länge sedan fick en sån där rulle vet-flex från apoteket.
Jädrar vilken bra grej den där vet-flexen var! Lätt att linda in tassen och satt hur bra som helst!
Lilla Iris var lite skeptisk till en början men hon satt still och när jag lindat halvvägs så satt hon bara där och höll snällt upp tassen.
Märktes att Iris hade ont i sin dyna, hon haltade och ville helst inte stödja på tassen. Så fort hon fick chansen så lyfte hon upp tassen i vädret och stod på tre ben. Däremot brydde hon sig inte om förbandet som fick vara helt i fred.
Egentligen vill jag plåstra om så lite som möjligt men detta blödde rätt så mycket ändå. Lite senare pratade jag med en annan dobermannägare och fick tipset att köra med tratt istället så fort det slutat blöda. Tassar får tydligen lätt skavsår om man inte sätter bomull mellan tårna på hunden innan man lindar. Dessutom läker det bättre om det är ute i friska luften.
När det var dags att gå och lägga sig fick Iris därför tratt på huvudet och blev världens suraste ”nu kan jag inte röra mig” hund.
Har någon något annat bra tips att komma med ang läkningen av trasiga trampdynor så mottages dessa tacksamt.
Don Dante Zamolxis och DCM
I dag hittade jag av en slump detta när jag sökte på Linas pappa Don Dante Zamolxis;
Det är första gången jag sett vad jag påstått i så många år svart på vitt; Death cause: DCM. Och då är det sex år sedan som hunden som lämnade minst 135 valpar efter sig dog.
Det verkar visserligen vara en sida där man kan gå in och ändra informationen lite som man vill men ändå. Det står där på min skärm.
Hela kvällen har jag tänkt på det. Läst inlägget där jag första gången tar upp på bloggen vad Don Dante dog av. Det var 2007 och jag skrev ett inlägg om syskonparningar i Linas stamtavla och vad jag trodde Dante dött av, dvs hjärtat. Linas uppfödare svarade i en kommentar på bloggen som alla kunde läsa;
(Jag ändrade tyvärr i mitt inlägg och skrev dit råttgift istället för hjärta men själv var jag helt övertygad om att det var hjärtat. Råttgiftet är för övrigt bara en av många dödsorsaker jag hört om. Man kan säga att Dante dog av allt utom just DCM…)
Samtidigt fick jag tiotalet långa privata medelanden på facebook där jag fick veta vad det skulle innebära i praktiken om jag fortsatte skriva om liknande saker. Delar av dessa ser ni här till höger. (Sen var det länkar och långa utläggningar om hennes avel också)
Men budskapet var solklart. Risker, ovänner, osämja, folk som skulle gå i taket, tänk dig noga för, du kommer att bli utfryst… osv
Vet fler uppfödare som reagerat ungefär likadant när valpköpare haft åsikter eller skrivit på bloggar/forum.
När jag nu ser den där hemsida att det jag påstått så länge och alla vetat men aldrig vågat säga, för det skulle ju vara ”förtal och häxjakt”, kan jag inte låta bli att känna mig… lättad.
Samtidigt är det så sorgligt att det skulle ta sex år från att han dog tills jag kunde läsa orsaken på en hemsida. (Så vitt jag vet har Dantes husse fortfarande inte erkänt att det var DCM.) Hade Dantes avkommor använts lika flitigt i aveln om han sagt som det var från början?
Dante är ju bara en i mängden av stora avelshanar som dött av mer eller mindre allt förutom just DCM trots att de trillat pang bom döda ner i ung ålder. Nu sist läste jag t ex att Boris iz Doma Domeni inte dött av DCM utan (ni kan aldrig gissa) ….förgiftning! Låt oss hoppas att vi slipper vänta sex år innan sanningen kommer fram i alla fall.
Önskar att alla hundar som går i avel förpliktigades att skicka in obduktionsprotokoll eller veterinärintyg med trolig dödsorsak till SKK.
Att det är som det är nu är inte ok. Det är inte ok att uppfödare/hanhundsägare försöker tysta ner valpköpare, ljuger om hälsokontroller, försöker anmäla och driver hatkampanjer mot oss som skriver och har åsikter om deras avel, inte talar om vad hundarna dör av och fortsätter avla på bajs.
Pepparkaksbak
I dag bakade husse pepparkakor och allt var frid och föjd och hela köket luktade julys. 
Plötsligt dök ett par ögon upp i horisonten, hungriga ögon och känslig nos hade lokaliserat källan till det goda. Lina kan smyga som inget annat rovdjur. 
Lina saknar även hyfs som inget annat rovdjur. Fast väl uppe på bänken så tittade hon bara blygsamt.
När husse inte fattade piken puttade hon till honom. ”Ursäkta, ska du inte ge mig lite deg också?”
Godnatt Gizmo
För några veckor sedan ringde min kära vän Jessica för att berätta att de precis avlivat Gizmo.
Även om jag vetat om de ett bra tag nu så blev det ändå att tårarna började rinna när vi var hemma hos dem i lördags. Det räckte med att jag tittade mot soffan där Gizmo brukade ligga.
Gizmo var den första dobermannen vi lärde känna efter att vi skaffade Lina. Han bara ska finnas liksom. Och nu gör han inte det längre. Det gör ont i hjärtat.
Minnet av Gizmo blir däremot inte svårt att bära med sig, alltid glad, alltid snäll, alltid fin!
Vi kan väl skaffa en HUND!
Jag jobbar på barnsjukhus och härom natten när jag jobbade stod jag i korridoren på avdelningen och väntade på ett dropp inne på en sal skulle ta slut. När jag stod där i mörkret började jag kika lite på böckerna i den lilla bokhyllan precis bredvid mig.
Hittade en bok som hette Vi kan väl skaffa en HUND! och jag var ju givetvis genast tvungen att läsa den.
Boken handlar om lilla flickan Tove som kommer på att hon vill ha en hund. Hela familjen åker till hundstallet för att hitta en lämplig liten hund.
Jag tog kort på några av bilderna i boken som jag tyckte var extra bra. T ex på hunden som såg riktigt läskig ut. Farligt halsband också… 
Även om boken innehåller en riktigt läskig hund så är det en väldigt gosig liten bok. Familjen väljer först en valp men kan sedan inte låta bli att åka tillbaka och hämta den gamla och stora hunden Rosa också. 
Hade jag fått somna så där när jag var liten så hade jag varit världens lyckligaste.
(Texten på bilderna stämmer med bokens orginaltext även om det är jag som har skrivit dit den här)
Fedor del Nasi
Ingen har väl undgått att den välkända avelshanen Fedor del Nasi dött.
Jag kunde egentligen inte bry mig mindre om just hans död, mitt intresse för honom är litet, men det märks ändå att han dött. I gruppen ”Dobermann DCM” på facebook t ex så har frågan om vad han dog av fått 154 svar i dagsläget. Några tycker att man inte ska ställa den frågan så nära hans död och det har blivit tjafs. (Uppdaterat; admin på sidan tog bort tråden som fick ännu fler svar och var väldigt intressant. Tyvärr får jag säga men jag är inte förvånad.)
Om jag inte är helt ute och cyklar så har Fedor lämnat 300 kullar efter sig. Skulle man räkna hur många avkommor han lämnar efter sig i form av barn och barnbarn så pratar vi om väldigt många tusen hundar.
Jag blir faktiskt förvånad när en hund som gått i avel efter sin död plötsligt blir en ensak för ägaren. Att låta sin hund gå i avel innebär ett ansvar. När hunden lever kan det inte pratas nog om rosetter och fina titlar, när hunden dör blir det resultat som kanske är viktigast av allt plötsligt respektlöst att prata om. Sorry, men det inte är så det funkar och är man inte medveten om det så tycker jag att man kan låta bli att låta hunden gå i avel.
I Fedors fall är det ju dessutom medveten valpfabrik vi pratar om så hans död berör ju väldigt många kennlar och hundägare. Det är ju på nivån att hans eventuella obduktionsprotokoll borde ju skickas ut med nästa nummer av dobermanntidningen som bilaga.
Men varför är det så sabla känsligt? Jag förstår att sorgen efter en hund är stor, själv tycker ju att Iris är världens bästa hund och bara tanken på att förlora någon av mina hundar gör att mitt hjärta nästan stannar. Den hemska dagen det händer så kommer jag däremot inte ha några som helst problem med att berätta av vad.
Vad är det som gör att hundägare vars hundar gått i avel blir så himla hemlighetsfulla?
Jag kollade även på det youtubeklipp som någon knåpat ihop till hans minne. Blev väldigt förvånad när jag såg klippet. Nu vet jag inte vem det är som gjort det men vad tänker ni på när ni ser det?
I spegeln
Tränade lite här hemma framför spegeln i dag med Iris. Efter en stund hämtade jag kameran och tog bilder på det jag såg i spegeln. Iris var duktig med kontakten även om jag fokuserade helt på kameran.
När vi var färdiga kom Lina fram och sa att hon också ville träna lite.
Lina var också duktig. Iris, som varit omöjlig att ha i närheten när jag tränat med Lina förut (hon trängde bort Lina i fria följet och liksom tog hennes plats) har blivit mycket duktigare på att fatta att det inte är hon som ska träna men hon vill fortfarande prompt vara med på ett hörn!
