Försöker komma på ordet som bäst beskriver Iris i dag när vi var på kurs.
Hon kunde nämligen inget. Hon ville bara lukta i gräset, hoppa på mig och studsa hit och dit. Hon kunde fokusera ungefär två sekunder i taget.
Ett tag funderade jag på om jag skulle packa ihop träningsväskan och åka hem då det kändes som vi bara befäste dumheter och frustration.
När vi hade haft liten fikapaus och genomgång i klubbstugan kom en kvinna in genom dörren. Precis när jag skulle gå ut frågade hon vem som hade en grå volvo, kände hur hjärtat skuttade till av oro över Iris som satt där bak i buren.
Kvinnan sa att hunden i volvon fick hela bilen att hoppa och att hunden lät hemskt och jag tänkte direkt att hon fastnat eller något hänt. Skyndade ut genom dörren och spände upp öronen och tittade mot bilen… knäpptyst. Inte ett ljud hördes från parkeringen eller någon av bilarna.
Knatade upp mot bilen med kvinnan strax bakom mig. Hon hade parkerat sin bil precis bredvid min. När jag drog upp bakluckan som stod lite på glänt tittade hon in över min axel och förklarade hur Iris skällt för mycket när hon klivit ur sin bil. ”Ett voff är ju ok men din hund betedde sig ju galet”.
Åh, grädde på moset. Tack.
Under genomgången en stund senare såg Iris några typer som cyklade i skogen bakom träningsplanen och på nåt jädra vis lyckades hon komma ur halsbandet och satte fart mot stället där hon sett cyklisterna, jag blev så förvånad att det tog flera sekunder innan jag reagerade. Inte vände hon direkt heller när jag ropade så då blev jag arg på rösten.
Mmmmm, mer grädde på grädden på moset.
Som på beställning så var det en kvinna på kursen som kastade leksak/apport i stort sett rakt på Iris när vi tränade så hennes hund kom kutandes efter sin grej i full fart. Studs-knäpp-Iris kastade sig ut och sa voff!
Grädde, grädde, mos, mos.
När kurstiden var slut körde jag några hopp och några inkallningar med Iris för studsa och springa var ju det enda hon kunde i dag.
Om jag ska se något positivt med detta så är det att så mycket sämre kan det inte gå. Botten är nådd.
Nu när det är blåsigt, blött och mörkt decemberväder så är det faktiskt inte lika lätt eller kul att träna lydnad utomhus. 
Vet att min fantasi skenar nu men jag kan ändå inte låta bli att tänka på Iris pappa Sumo som till slut fick kupera sin svans helt efter att den bråkat och inte läkt som den skulle.
