Den 27 januari, det var i dag det hände. I dag för ett år sedan. Ett år sedan jag märkte att Lina i vila andades snabbare än normalt. Ett år sedan jag satte min ena hand mot Linas bröstkorg och den andra på Iris och märkte den tydliga skillnaden. Ett år sedan jag åkte direkt till djursjukhuset och fick det bekräftat. Ett år sedan jag fick veta att Linas hjärta hade slutat fungera som det skulle. Att hon hade fått DCM och att det bara kunde sluta på ett sätt.
Ändå har jag vetat att den här dagen skulle komma nu, kunnat förbereda mig på den. De senaste dagarna har jag tänkt på allt igen, alla mina sista minnen av Lina är ju från precis den här tiden. Sista promenaderna och utflykterna innan hon blev sjuk, hur fort allt gick sedan, vilket väder det var ute då, vad vi gjorde, hur det kändes. Allt har kommit tillbaka som en vemodig liten film i bakhuvudet och så fort jag inte tänker på eller gör något annat så ploppar det upp igen; känslorna, tankarna, minnena.
Så går jag in på mitt instagramflöde och upptäcker det fruktansvärda. Det som inte får hända men lik förbannat händer ändå. Det som hände för ett år sedan har hänt igen och detta var jag inte förberedd på. Bilden på er tillsammans gör ont att titta på för jag vet hur det känns Tessan. Jag läser texten under din bild och inser att det är inte bara ett år sedan, det är även i dag. Det är i dag du fick veta och det gör så ont i mig! Jag vill nästan be om ursäkt till er Tessan, jag hade kunnat förvarna dig, jag visste ju redan att detta var en skitdag, en hemsk dag!
Under bilden har du skrivit #fuckDCM och jag kan inte annat än att hålla med. Jag önskar bara att det bara inte hade gällt er, att det fått fortsätta bara vara Linas dag. Inte er. Inte någons!
Jag gråter för Linas skulle men mest gråter jag för er Tessan, för blondinen och chokladpralinen.
