Jag var och hyrde film häromdagen. Hundarna får följa med in i videobutiken men är det redan någon annan där så brukar jag låta bli att ta in dem, särskilt om jag har båda med mig vilket jag hade sist.
Knöt fast dem i en dörr till ett ställe som öppnade först senare på kvällen och där jag kunde se dem genom fönstret när jag valde film. Som ni ser på bilden nedan så stod det en bil parkerad vid trottoarkanten också. Iris blev lite studsig när jag knöt fast dem så jag så åt flickorna att lägga sig ned innan jag gick in i videobutiken.
Väl inne höll jag ett öga på hundarna och ett på nyhetshyllan och kunde konstatera att rätt många för att undvika att passera hundarna på trottoaren valde att gå ut i gatan och ta vägen på andra sidan den vita bilen istället. Bilden nedan har jag tagit efter att jag tagit min tre filmer, betalat och står utanför stället igen. De låg med andra ord platt och tyst ner hela tiden.
Sånt här är bara att vänja sig vid när man har hund i allmänhet och kanske dobermann i synnerhet.
När vi skulle ta tåget från Stockholm nu för någon månad sedan och precis hade klivit på och kommit in i hundvagnen kom ett par av utländsk härkomst gående från andra hållet i vagnen. Jag hade inte riktigt klurat ut var vi skulle sitta så jag stod bara still och hundarna likaså, väntade helt lugna och fina. Mannen klarade att gå förbi men när det var hennes tur så riktigt såg jag hur hon drog in ett djupt andetag och tog ett halvt steg framåt… sen gick det inte längre! Hon kunde inte, vågade inte. Nervöst skratt och desperat blick på sin manliga följeslagare i hopp om att han skulle kunna rädda henne på något sätt.
Så ska det ju inte behöva vara när man ska passera oss så då tog jag min stora ryggsäck och backade tillbaka till dörren på tåget. Där ställde jag mig på nedersta trappsteget, tog tag i hundarnas halsband så jag hade deras nosar i min mage. Då kunde hon gå förbi deras svansar utan att ens behöva nudda dem. Båda sa tack och han till och med bad om ursäkt för att de ställt till med ”inconvenience”. Jag försäkrade att det inte var något besvär alls.
Emelie och jag åkte buss för inte så länge sedan när en man som inte såg särskilt besvärad ut plötsligt såg lidande ut och frös till is när chauffören plötsligt uppmanade alla att gå längre bak i bussen för att fler skulle kunna kliva ombord och han insåg att han skulle hamna närmare hundarna än han ville/klarade av. Han rörde sig inte ur fläcken, de som stod bakom honom fick tränga sig förbi och fylla den lediga ytan.
När man går inne i centrala Stockholm eller åker tunnelbana så ser man dem också, de som ser hundarna och rycker till och sen inte går en meter till eller plötsligt viker av för att undvika möte. I trängseln på T-cetralen har dessa människor ibland inte en chans att upptäcka oss i tid och gör sitt bästa för att kväva förskräckta skrik. Just på T-centralen har jag hundarna i riktigt kort koppel av den anledningen, jag bryr mig inte om att de därmed kanske ser ännu farligare ut. För dem som är hundrädda är de ju skitläskiga oavsett och då tycker jag att det är bättre att de möts på så långt avstånd ifrån varandra som möjligt.
Det är rätt svårt att skilja dem som är hundrädda från dem som ser hundarna och börjar glo med imponerad, beundrande blick. Livrädd eller imponerad? Sällan jag hinner klura ut vilket i snabba möten.
