I dag fick husse ett rycka och började städa och flytta på möbler. Det var ju bara att haka på och börja röja. När jag hade kommit till hundsakerna hade jag plötsligt en liten svart skugga. Skuggan följde mig extra noga när jag sorterade bort alla döda bollar och gick till köket för att slänga dem. Skuggan gjorde till och med ett tröstlöst försök att rädda några av bollarna men i soporna hamnade de.
När det var färdigstädat (ja så nära man kan komma i detta hushåll) så skulle husse göra middag. Skuggan slutade skugga och agerade plötsligt självständigt i ett försök att norpa kycklingen på diskbänken! Tjyv-skugga!
Långsam dag med nya halsband
Det är emot mina principer att vara sjuk och stanna hemma från jobbet. Men i går när jag vaknade kände jag mig rätt så risig! Därför låg jag i soffan och tittade på film och försökte ta det lugnt i går, sov flera timmar på eftermiddagen och ända fram till kl 19 för att orka jobba natt. Som tur var så var husse hemma i går och fick promenera lite med hundarna.
Efter att ha jobbat natt kom jag hem och sov och när jag vaknade mådde jag ännu sämre än jag gjorde i går! Jag får skylla mig själv. Det var bara att ringa till jobbet och säga att det inte gick att jag skulle jobba ännu en natt. Återigen så hade vi tur att husse hann gå med hundarna en halvtimme eller så innan han skulle i väg och jobba. Den sista tiden har jag försökt vara ”duktig” men min kropp har nu börjat säga ifrån.
Jag har hur som haver inte gjort många knop i dag! Tre små korta promenader är vad vi ägnat oss åt. Resten av tiden har vi sovit och legat i soffan tillsammans. Hundarna är väldigt bra fotvärmare och sällskap när man är sjuk faktiskt.
Jag lyckades filma lite med min iPhone när Lina sov och voffade i sömnen. Så där låter hon alltid. Både Iris och Lina ”springer” i sömnen men det är bara Lina som låter så jag har liksom inget att jämföra med. Kanske låter alla dobermann så där? Söt är hon i alla fall.
Hade jag haft en bil hade jag satt mig i den i dag, kört till närmaste rastgård, öppnat grinden och sagt varsågod. Men nu får vi vänta sex dagar till på bilen och hundarna fick öva på att göra ingenting istället.
Nu på kvällen har jag suttit framför datorn en stund. Tänkte jag skulle roa mig med att köpa nya hundhalsband från minx, men där var det tillfälligt stängt. Istället köpte jag lite halsband från doggie.se till flickorna.
Är vi framme snart?! (hatinlägg)
Det är säkert nyttigt för hundarna. Det är säkert bra för mig med. Det är bra för miljön. Det är inte omöjligt på något sätt. Mina hundar är jätteduktiga.
Men jag hatar det!
Jag blir galen på att sedan den 3 juli vara utan bil och sedan dess tagit mig fram med buss, tunnelbana, pendeltåg och SJ-tåg. Båda mina hundar är vana att åka kollektivt, båda klarar det finemang. Iris är dessutom ännu bättre på det än Lina då hon är riktigt duktig med hundmöten och har en förmåga att bara somna så fort vi åkt mer än 10 minuter i sträck. (Förutsatt att det finns plats för henne att ligga på dvs.)
Men att åka till BK med träningsväskan på ryggen som bara den är i vägen och två hundar när det är varmt och överfullt på bussen, det suger!
Ursäkta, du står på min hund svans. Iris, inte slicka på farbrorns sko! Ska den där damen kliva av här? Om jag tar Linas huvud och drar henne mot mig och samtidigt håller ut benet där så att Iris inte kan komma fram, ja då tror jag att hon kan gå förbi! Är barnen hundrädda? Varför reser sig Lina plötsligt? Åh där är en till hund undrar om den också ska med den här bussen? Oj, låg det redan en hund där!? Är det för att vi står så nära dörren som chauffören inte får igen dörrarn? Ja, man får klappa hunden. Iris, du kan inte vara i mitt knä just nu! Tog jag med mig allt vi behöver nu? Är vi inte framme snart…
Att ta sig först till T-centralen med tunnelbanan med två hundar och gigantisk packning där allt från tandborste till hundarnas färskfoder ligger nerpackat och sen kliva in i hundvagnen och åka semsterfullt tåg! Baxa in två hundar på golvet framför/under en stolsplats.
Så där dogsen upp på tåget. Då ska vi se om det är några andra hundar eller djur här inne… Där sitter någon som är paniskt hundrädd, det lyser ur ögonen på henne! Men fan Iris nosa inte på henne då! Det är tusen grader här inne, är det bara jag som tycker det? Fan, det sitter ju redan någon på min bokade plats! Ursäkta, jag ska bara försöka lägga upp min väska här uppe på hyllan. Iris sluta nosa på alla! Lina, du kan inte ligga där i mittgången. Ursäkta, det här är min plats… Nej, Lina du kan inte ligga där! Iris, du ska inte nosa på honom heller! Kom igen nu dogsen, jag vet att ni kan få plats bägge två under mitt säte om ni bara tränger ihop er lite!! knöla-knöla, vika in benen och svansen och knöla lite till… Äntligen, dogs på plats nu är det bara att ta det lug…nej fan ska det på en till hund nu också? Lina ligg kvar! Iris du behöver inte kolla vad Lina kollar på! Lina! Fan, har inte tåget börjat åka ännu! Är vi inte framme snart…
Och ändå har det gått bra! Hundarna har skött sig finfint. Det var bara när vi skulle ta tåget hem från Katerineholm sist som Lina nära nog trillade ner på spåret. Det var när hon klev på tågetsom hennes baktassar försvann ner i glappet mellan perrongen och tåget och hon desperat klamrade sig fast med framtassarna samtidigt som hon i panik sprattlade med bakisarna i luften! Stackars Lina! Som tur var så var det den gången husse var med och han kunde få tag i ett bakben och lyfta upp. Snälla människor sprang fram och försökte hjälpa och ombord på tåget var det en kille som bara var tvungen att komma fram och kolla om det hade gått bra efteråt. Jag sa åt Lina att hälsa på honom och hon gick fram och tryckte huvudet mot honom och viftade på svansen. Äventyr.
Sen har vi ju så klart inte haft det trångt och jobbigt med allt och alla hela tiden. Nejdå, ibland har vi haft tomma, kokheta bussar helt för oss själva! Massor med plats på golvet för hundarna. Lina kan ligga mitt i gången om hon vill! Eller sitta på golvet vid två tomma platser och titta ut.
Eller bästa av allt, när vi varit och tränat och fått åka tom buss hem och hundarna varit så trötta att de lagt sig i varsin ”tvåa” och bara vilat. Tysta, lugna och inte i vägen för någon. Då kan jag sitta och titta ut genom fönstret och njuta en stund.
Men nu kan vi det här, snart kommer nya bilen. Snart åker jag kommunalt med en hund i taget vilket är plättlätt och gör det bara för att vi ska göra något kul och miljöträna lite. Inte för att vi måste.
Nästan hel hund
Det var den 5 aug som Lina gjorde ett ryck och hoppade in i buskeen efter katten och spetsade sig själv på en vass pinne. Ett dåligt infall som slutade hos veterinären med drän och hela paketet.
Bild till vänster från själv olyckskvällen då jag precis hade upptäckt hålen, ett litet och ett stort. Som ni ser kunde man titta in i det stora hålet och det gick att spola in vatten i det lilla och det rann ut i det stora hålet.
Bilden till höger är från dagen efter då jag hade hämtat Lina från veterinären och hon hade fått sitt lilla drän. Och nu ska jag visa er hur det har gått sedan dess, jag har gjort mitt bästa för att bilderna ska visa såret i samma skala eller vad man nu ska säga.
Dag 4 drogs dränet bort. Såret luktade blää och det varade rätt mycket så jag tvättade rent och klippte bort äckelpäckel. (Någon dag senare lossande det understa stygnet av sig själv och såret antog en rund form.)
Dag 7 hade det slutat vara och lukta äckligt och ny hud började krypa in från sidorna. Ungefär nu blev såret väldigt rödrosa då nya blodkärl höll på att bildas (syns dålig på bilden).
Dag 10 hade såret börjat läka inifrån och ut och var inte lika djupt längre
Dag 17 i förrgår. Lina hade precis slickat bort sårskorpan på såret (duktig hund, dålig matte) för att ni skulle få se hur litet såret hade blivit.
Tass och telepati
När Lina tigger gör hon det med hjälp av tass och telepati. Först väljer hon ut sitt mål (den som luktar mest köttbulle/hundgodis). Sen sätter hon sig så nära att personen inte kan undgå att hon finns och börjar glo. Det är nu telepatin sätter igång.
Lina försöker nämlligen med blicken övertyga personen om att hon får dåligt med mat och därför behöver något gott så fort som möjligt. Räcker inte det kommer tassen. I början trodde jag att det var tricket ”tass” hon gjorde för att få en godbit, nu har jag förstått att det handlar om att få uppmärksamhet och är mer en uppmaning än en uppvisning.
Är Lina väldigt hungrig, är säker på att personen hon sitter hos har något extra gott eller den hon sitter hos inte är tillräckligt snabb att fatta kan det vara sekunder mellan telepatin och tassen. Fattar människan ändå inte så börjar tassen slå på en tills man vaknar ur koman och matar henne.
Lina uppmanar Emelie bakom kameran att sluta fota, börja mata.
The poop-police has arrived
I dag har jag gjort något som jag så länge velat få chansen att göra! (Ja, man kan säga att jag inte är som alla andra men jag väljer att stå för det!)
Jag skulle gå till affären och när jag gick de sista trappstegen ner mot porten så såg jag hur en dam med liten JRT gå utanför. Hann tänka att det var bra att jag inte skulle ut med flickorna för då hade de ju antagligen skällt och varit pinsamma i trappuppgången. Gick ut genom porten och såg då att kvinnan hade två hundar, den andra hade nämligen hamnat lite på efterkälken då den höll på att kissa lite.
Jag kan inte riktigt förklara vad det var som gjorde att jag rundade hörnet på huset och stannade så att matten inte kunde se mig men jag fortfarande såg hennes lösa hund men där stod jag i alla fall och glodde. Den lille vovven nosade runt lite i gräset och satte sig sen och bajsade på lilla gräsmattan rakt utanför vår port.
Då klev jag fram bakom min husknut igen så att jag kunde se matten. Hon hade gått en bit men hade stannat och stod vänd mot sin hund. Vi stod alltså på varsin sida om hunden och tittade på när den bajsade. Jag såg henne, hon såg mig, bägge såg hunden.
När lille hunden var färdig med sina bestyr trippade den ikapp matte som sa något till hunden och så vände de sig om för att gå vidare. Där och då förvandlades jag till kvarterts bajspolis, tog upp en påse som jag hade i fickan och ropade efter henne;
Jag plockar upp bajshögen här då eftersom du inte orkade!
Detta fick kvinnan att vända om och ropa till mig att hon skulle plocka upp själv efter hunden. Så jag sa något fränt om att det inte var någon idé att göra sig till nu och passade på att säga att det var dåligt att hon inte plockade upp efter sin hund. Att jag inte tyckte att barnen i huset skulle behöva trampa i hennes hundbajs.
Då talar tanten om för mig att det inte bor några barn här. Jag pekade på närmaste fönster och sa att där bor en kille som ska fylla två år snart och hans lillebror. Jag hade kunnat peka på fler fönster men tanten sa att hon minsann bott här i tjugo år, att det inte bodde några barn just här och att hon aldrig hade sett några barn springa på den fläcken där hennes hund bajsat. Så hon visste bättre än jag vem som bor granne med mig.
Då tog hon till sitt bästa argument so far och sa att man faktiskt kunde se det som gödning. Informerade henne om att det var det dummaste jag hört och att hon borde plocka upp efter sina hundar, vände på klacken och gick bort till papperskorgen som ligger ca 10 m från var vi stod och slängde hennes hundbajs.
Efter detta kom en annan äldre dam fram till mig och sa att det där var det bästa hon hört på länge och att de där hundarna alltid gick lösa, att ägarna aldrig plockade upp efter dem och att hennes man en gång fått hindra en av hundarna från att springa in i deras lägenhet via altanen i jakten på deras katt. Då kände jag att jag gjort hela kvarteret en tjänst och en god gärning.
Kan man kanske låta tillverka en bajsmedalj till sig själv att hänga på jackan?
Hanhundsägare och avel
För några dagar sedan läste jag ett inlägg på vovve som handlade om hanhundsägare och avel som fick mig att började fundera lite. Vad har en hanhundsägare för ansvar i aveln och uppfödningen?
Jag utgår alltså från att det är tikägaren som är uppfödaren i detta sammanhanget och att hanen bor hos en annan person eller kennel.
Hur ofta är det ok att hanhunden paras? Jag förväntar mig att en tik inte får en ny kull valpar innan föregående valpkull utvärderats och röntgats. Kan man ställa samma krav på en hanhund?
Jag vet ju att många letar valp genom att bestämma sig för vilken uppfödare de tycker är trevligast eller klickar bäst med. Är ni som letar kennel på det sättet lika intresserade av att komma bra överens med hanhundsägaren?
Är det någon som har tät kontakt med ägaren till hanhunden? Själv tränar jag ju för Ronnie som hade pappa Sumo och honom träffar jag oftast av alla, Catrin som har mamma Jamaika några gånger per år och uppfödar-Eva har jag inte sett sedan förra sommaren då vi var där på kennelläger. Vi håller kontakt via facebook och lite mail istället. En antagligen rätt ovanlig ordning.
Jag tycker att det är väldigt kul att ha kontakt med båda föräldradjurens respektive ägare. Det är roligt att rota lite i vem Iris är mest lik till sättet och utseendet och sånt. Samtidigt så skulle jag inte kunna tänka mig att ha det ”kravet” på Ronnie att han skulle intressera sig för Iris liv eller leverne.
Rätt många hanhundsägare har ju låtit sin hane para rätt många tikar och många valpar har det blivit. I Linas fall t ex så har ju han som ägde Linas pappa låtit sina två hanar (Dante och Valdo) para så många tikar att de tillsammans lämnat efter sig närmare 200 valpar i Sverige. Det är ju fler valpar än de flesta dobermannuppfödare hinner med att få.
Många frågetecken i detta inlägg men så har jag inte riktigt klart för mig vad jag tycker själv. Vad tycker ni att man kan förvänta sig eller kräva av hanhundsägaren?
Blåbär och platsliggning
I dag visade det sig att både Emelie och jag var lediga utan några direkta planer så vi bestämde oss för att gå ut i skogen och leta efter blåbär och svampar.
Hundarna fick springa i blåbärsriset och busa med varandra en bra stund innan jag satte Lina i ett långt koppel och vi började vår jakt. Iris och Expo var jätteduktiga och kunde gå lösa hela tiden men jag ville inte chansa med Lina, särskilt inte när jag gick med blicken i backen. Några kantareller såg vi inte röken av och det var vansinnigt snålt med blåbär men efter några timmar hade vi fått ihop någon deciliter eller två.
Vi tog bussen hem till mig och så lagade jag lite soppa åt oss. Till efterrätt fick vi vaniljglass med våra blåbär och lite hallon som jag värmde och rörde ihop. Det var väldigt gott!
Detta hade räckt alldeles utmärkt för i dag men så kom jag på att det var onsdag och därmed öppen träning på klubben! Emelie och Expo var så sällskpliga att de valde att följa med (Lina fick stanna hemma under tiden) så ut med bussen igen! Denna gång var det rusningstrafik och vi fick be chauffören att öppna bakdörrarna (det hade varit omöjligt att ta sig längst bak i bussen annars!) Emelie och Expo fick kliva av varje gång bussen stannade för att släppa av folk, en kvinna ramlade över Expo vid en inbromsning, han reagerade inte ens. Vovvarna var duktiga!
Väl framme kunde vi konstatera att det kryllade av folk och hundar och att det var en annan dobermann på planen redan. Vi drogs till varandra som små magneter, hihi!
Jag trodde att vi hade missat platsliggningen då den brukar vara i början och vi kom lite sent, därför blev jag superlycklig när någon föreslog en gemensam plats! Äntligen skulle jag få lägga Iris med andra hundar! Det är detta vi behöver öva just nu.
Ca hälften av hundarna som var där deltog, Iris närmast kameran
Expo och Emelie gick i väg en bra bit då de inte skulle vara med och inte ville vara för nära i fall att de skulle störa. Detta hade Iris superkoll på plus att hon hörde att Expo hade sin tennisboll med pip när han gick iväg så även om hon tittar på mig på bilden så kollade hon mot Expo typ HELA tiden. Det är Emelie som tagit bilden så då förstår ni att Iris låg och glodde rakt åt sidan.
Iris reste sig faktiskt men hon gjorde det efter en säkert en minut och hon reste sig väldigt långsamt. Dessutom började hon gå raka vägen mot mig så de andra hundarna var som luft. Jag gick tillbaka och la henne igen, väntade ytterligare någon halv minut och sedan gick jag och satte henne upp. Så trots ”misslyckandet” var jag nöjd efteråt! Extrem störning mot vad Iris är van vid.
För övrigt kommenderade Emelie igenom oss på allt utom hoppet och apporteringen i ettan. Därefter körde jag snabba lägganden med Iris. La henne även några gånger när de andra höll på att träna som mest framför nosen på henne och visst hon tittade på dem men det var bara när jag gick och ställde mig bakom henne som hon kände sig tvungen att vända på sig för att se var jag försvann.
Iris kollar på de andra som tränar under tiden jag tar kort. I bakgrunden två dobermann + mattar
Avslutade med att köra hopp över hinder väldigt nära en schäfer i pinne. Iris brydde sig inte om schäfern. Hon brydde sig inte om någon av hundarna som tränade! Inkallning åt ena hållet när vi körde ställande under gång i motsatt riktning, det flög apportbockar och belöningar och hundar sprang hit och dit. Inte ett enda försök att lämna mig och dra i väg till någon annan gjorde hon under tiden vi tränade! Hurra!
Iris, Emla och Expo i stora rastgården
Sist men inte minst körde vi liten dobermannträff i rastgården så hundarna fick springa lite tillsammans. Då det började skymma och jag inte ville använda blixten så blev bilderna där efter men ni fattar. De hade kul!
Lilla kräket spårar
I dag träffade vi Camilla och Tyson för att spåra. Det var Iris som skulle spåra men Lina och husse följde också med.
Jag och Camilla gick varsitt spår åt vovvarna och sen när spåren låg ett tag så fick vovvarna leka lite över stock och sten i skogen. Tyson och Iris sprang mest men sen fick Lina vara med också. Passade på att träna inkallningar med Lina och hon var jätteduktig. Kom varje gång jag ropade!
Lina i sin tur passade på att rulla sig i en grop som hon grävde så att hela hennes hål i sidan blev jordfyllt. Gick bra att tvätta rent när vi kom hem igen men ändå, var hon verkligen tvungen?
Jag testade att ha runkeeper på i iPhonen när jag gick spåret och den visade att det var 300 meter när jag hade lagt ut 4 apporter (ritat ut dem som små streck i spåret). Själva spåret var ju inte så spännade med vinklar och sånt men jag korsade två stigar och klev över en stor sten och gick nedför en brant, så lite trixigt var det ändå.
Själva spårandet gick dåligtg. Spårupptaget tog Iris helt perfekt men sen började hon slå och gå kors och tvärs över spåret. Blev något mer fokuserad när hon hade hittat första pinnen men inte tillräckligt för att jag bara kunde slappna av där bak och låta henne spåra själv. Flera gånger lämnade hon spåret och drog ut till höger så jag fick håva in henne och börja om. När hon till sist hittade slutpinnen så berömde jag allt vad jag orkade och kastade iväg kongen som hon bar i kanske 10 m innan hon släppte den och tog en stor lov ut till höger igen. När hon kom tillbaka så fick hon fortsätta gå lös men jag pratade henne till att stanna hos mig.
När vi gått så i några meter skuttade ett stort rådjur ut från skogen till höger och korsade vår stig och sprang vidare åt vänster. Iris såg faktiskt inte rådjuret men jag såg tydligt på henne när vi korsade rådjurets övergångsställe. Iris såg precis ut som hon gjorde när vi hade spårat och vädrade högt med nosen och tittade åt alla håll. Kändes som att det där rådjuret sprang lite framför oss i sick-sack över spåret när vi gick det.
Alternativt är Iris kass på att spåra nu. Ska försöka lägga fler spår i veckan nu, detta kan jag inte gå runt och ha som minnesbild!
När vi kom hem rusade Iris in i köket och drack en massa vatten, gick in på kontoret och sen spydde hon som en liten gris. Vatten, godisarna hon fick i spåret, maten hon åt till frukost ca 5 h tidigare. Det är andra gången exakt detta händer. Nu får hon drickförbud efter att ha varit ute och röjt. Måste vila först. Mitt lilla kräk…
Bröllopsutflykt
I helgen gifte sig en av mina allra bästa och käraste vänner! Så på lördagen byttes hundkläderna under några magiska timmar ut mot klänning och högklackat och glädjetårar i ögonvrån .
Bröllopet hölls i en de vackraste delarna av Södermanland där både bruden och jag härstammar ifrån. Vi kunde med andra ord bo hos min mamma och hundarna fick tillbringa andra helgen på raken där. Dock skadefria denna gång! Jag var lite orolig att Iris skulle vara jobbig när vi åkte med det hade gått jättebra hela tiden. Skönt.
På söndagen ägnade vi oss mest åt att slappa och vara ute i trädgården. Iris gillar, precis som pappa Sumo gjorde, att äta äpplen och hade hon fått bestämma så hade hon nog plockat ner alla mammas äpplen från träden! Nu fick hon inte bestämma men hon hittade ett som hade trillat ner på backen och det fick hon till sin stora glädje ta. Det fungerade både som boll och något gott att smaska på.
Vi lekte lite kurragömma, husse gömde sig och Iris fick leta upp honom. Hon letade mera fort än noga och blev väldigt glad när hon hittade honom!
Lite lydnadsträning hann vi också med. Störning fick vi gratis av att grannens barnbarn och lite andra lämpliga barn från gatan hängde över staketet och frågade om Linas hål i sidan, vad hundarna hette, hur gamla de var osv. Perfekt och Iris klarade det utmärkt!
Husse imponerade på bägge vovvarna genom att.. ja, vad gjorde han? Iris blev i alla fall så ställd att hon för några sekunder tappade äpplet som hon hade i munnen och stod still.
Lina får vara i långlina på mammas tomt då en av de nya grannarna har fyra katter som brukar strosa runt och bajsa på mammas tomt. (Gissningsvis en sån bajskatt Lina jagade efter in i busken förra helgen) Iris däremot kan och får vara lös och skötte sig även denna helg utmärkt!
