I förra årets inlägg och summering av 2009 satt jag och klurade lite på vad jag trodde skulle hända under året. Eftersom jag inte hade några direkta mål eller tävlingsplaner så siade jag ju mer eller mindre helt rätt.
Mycket rolig hundträning och nya bekantskaper har det blivit och jag är nöjd med det Iris och jag har gjort vad gäller träning av lite allt möjligt.
Ändå känns det som att 2010 var ett lite udda år på dobermannfronten. Många hundar som dog på tok för tidigt, många sorgliga besked.
Jag avslutade även förra årets summering med att inte riktigt veta hur det skulle bli med flytt för oss. Det blev aldrig någon flytt under året utan istället pendlade husse mellan jobbet i Skåne och Stockholm. Någon som tyvärr blev en väldigt stressig situation där hemma med hundarna då jag skulle jobba och ta hand om dem samtidigt.
Ett tag var jag nog inte så långt ifrån den berömda väggen men tack vare mina underbara chefer som med väldigt kort varsel lade om mina arbetspass och gav mig tjänstledigt när det verkligen inte gick så ordnade det sig.
Ett stort tack ska Emelie och Expo ha också då de med kort varsel vid några tillfällen packat sova över-väskan och kommit hem till Lina och Iris och hållit dem sällskap.
Därför är det på gränsen till galet skönt och kul samtidigt att vi nu köpt ett hus nere i Skåne som vi ska flytta till. Inte nog med att flocken får vara samlad igen, hundarna kommer att få egen tomt och lägenheten byts ut mot hus.
Även om DCM kommer att få en lösning kanske först om några år så var det 2010 som vi började hoppas på en lösning. Och från och med nu kan vi bara lära oss mer och svaren kan bara bli fler liksom.
Därför känns 2011 som ett riktigt bra år, både för oss och för rasen. Året som kommer är även året då Iris och jag ska tävlingsdebutera är det tänkt. Riktigt kul ska det bli och något jag ser fram emot!
Årets sista dag då? Dvs i dag nyårsafton.
Jo, vi tog en riktigt trevlig tur på stranden och allt var bara vinter-vackert. God middag har jag fått. Allt har bara varit mysigt fram till 19-tiden då raketerna började smälla av här. Då sa Lina tack för mig, ville åka hem och gick mot ytterdörren. Fröken Lina kan öppna dörrar och är de låsta så försöker hon ändå. Hon hängde med andra ord på låset.
Fördelen med att bo i stan en sån här kväll är faktiskt att det går bussar och bilar och det är mer bakgrundsbrus hela tiden. Här ute är det knäpptyst och ingen trafik hörs. Det är bara raketerna som smäller över taket där ute.
Jag och Lina spenderar därför nyårsafton tillsammans i husets mittersta rum med så få fönster som möjligt. Med så många lampor tända som möjligt, husses mac i knät och spotify spelandes disco-klassiker på hög volym för att dränka raketsmällarna. Gör vi inte det går Lina bara runt med svansen mellan benen och hässjar och det är omöjligt att få henne att ligga still och slappna av.
Under tiden springer Iris runt och undrar vem som vill leka med henne och hennes nya kong och fattar inte alls varför Lina och jag sitter på golvet och stämningen är lite dålig. Jag var lite orolig att Lina skulle smitta av sig på Iris men tydligen krävs det tack och lov mer för att rubba Iris cirklar.
Vi har köpt märgben till vovvarna och om inte annat kommer de ju att rädda Iris kväll. Jag hoppas att även Lina tycker att benet är tillräckligt gott för att börja knapra lite på det mot stengolvet och ta bort lite av smälljuden vid tolvslaget.
Just nu är klockan snart elva och Lina ligger faktiskt och blundar lite för första gången på flera timmar. Bara en timme kvar av detta med andra ord! Framtiden känns ljus och vi önskar alla ett riktigt
