I dag träffade vi Emelie och hennes vovvar och gick en långpromenad på isen. Härligt, soligt och blåsigt!
Enstaka skridskoåkare och någon ensam hundägare var också ute på isen men några direkta möten blev det inte med någon annan. Expo, Anna och Iris kunde därför jaga boll och varandra bäst de ville. Full fart på tre av fyra musketörer!
Flickorna Anna och Iris är nästan jämnstora nu och de två är extra förtjusta i att leka och krokodila tillsammans. Samma springstil har de tydligen också.
Emelie passade på att träna lite inkallningar med Anna också. Belöningen var kamptrasan.
Lina då? Ja hon gick mest med mig eller nosade för sig själv. Vi lekte hon och jag. Hon hittade Expos kamptrasa och frilansade lite med den en stund.
Ronderingar i Kista
Så vad gör man när inte ska åka skidor en solig lördag? Jo, man packar in sig och sina hundar i bilen och åker till Kista!
Varför just Kista? Jo, där plogas planen noga och man kan träna indianträning! Vi har inte tränat så mycket på att vara indianer sedan vi slutade åka till Ronnie och det är ett bra tag sedan nu. Det kurrade i den del av tarmen som sköter träningen; bita kudde och rondera.
När vi kom fram såg jag att lydnadsplanen mycket riktigt var plogad men att indiandelen av planen var …en byggarbetsplats! Komplett med stora grushögar, stängsel, varningsskyltar och gula CAT-gräv-schakt-hydral-rör-dumpe-band-last-skopisar! Jag blev så osäker att jag var tvungen att fråga en kvinna som var där och tränade om hon visste om man ens fick träna i den änden av planen.
Visade sig att tre av sex skjul låg uppgrävda i en hög på backen men de tre som stod kvar gick utmärkt att träna vid och runt.
Ingen hade tränat där på länge för snön var orörd när vi kom. Med Lina fast i lämplig pinne, en bitkudde under armen och en glad och förväntansfull Iris vid min sida så pangade vi rakt på rödbetan. Kommenderade fot och gick ut och ställde mig mitt mellan skjulen. Sträckte ut en arm, pekade på skjulet och sa runt (jag vet inte vad man ska säga så jag säger runt).
Iris ut som en kanonkula, tillbaka med full fart och smack i kudden! Kampa-kampa och sedan nytt försök. Pekade med armen, Iris ut i full fart, rundade och kom tillbaka. Istället för att få bita i kudden pekade jag på nästa indiantält och sa runt igen.
Förutom att Iris vid något tillfälle hade svårt att veta vad som vad när jag pekade rakt mot staket, bråte, bygggrejjer och ett skjul nånstans där i mitten så gick det skitbra! Jag skickade henne runt två eller tre skjul varje gång innan hon fick sin kudde och det var full fart hela tiden!
Efter inte så lång tid fick jag ta av mig min tröjja som jag hade under jackan, detta var ju lika svettigt som att åka skidor! Lät Iris vila med täcke på mellan varven och tramstränade lite med Lina under tiden. Plötsligt hängde Lina också i kudden och vägrade släppa! Ååååhh så kul hon tyckte att det var och ååååh så frustrerad Iris blev av det!
Jag vet inte om det är så att när man slagit på on-knappen på Iris att hon liksom duracellar sig i bara farten men på slutet när jag var genomsvettig och tänkte att nu får jag snart igen luft längre, då sprang Iris fortfarande kors och tvärs i snön och såg helt obesvärad ut.
Bra kondition och ingen ände på träningsorken, jag älskar min vovve så mycket!
Så här såg det ut om man tänker bort allt det fula byggiga och att jag var jättesvettig.
Världens pipigaste ras?
Det läser ofta att dobermann är en pipig ras och ofta är det förknippat med något negativt. Jag googlade ”pipig dobermann” och de första två svaren jag fick upp var den här och den här tråden, bägge från forumet på aktivhund.se.
Mycket riktigt, där framkommer ju att den där pipigheten går hand i hand (tass i tass) med nervosistet, osäkerhet och det känns väldigt dåligt helt enkelt. Är det därför våra vovvar piper?
Jag har funderat på det där, om mina hundar är ovanligt pipiga. Men det är ju svårt att svara på för mig som bara har haft dobermann…
Jag förnekar inte på något sätt att det pips, herregud ibland vill jag ju kväva dem när oljudet aldrig tar slut! Men att de skulle vara förknippat med osäkerhet eller nervositet, det får jag inte att gå ihop.
Hemma hos oss är det särskilt två situationer som lockar fram de där pipen som tydligen är så rastypiskt.
Lina och Iris har fått varsitt exakt likadant ben men av någon anledning är det bara det ena som är gott.
Eller när vi ska åka och träna. Särskilt nu när Iris har förstått vad skidorna betyder också. Då är det nedanstående syn som möter mig i backspegeln med tillhörande ljudeffekter. Iris kan stämma upp i små yl som kan få vem som helst att tro att hon är på väg till sin egen begravning. Det sistnämnda verkar Lina tolka ordagrant och kör ett ihållande pip i ren sympati.
Å andra sidan ser samma backspegelvy ut så här och det är knäpttyst i bilen på hemvägen.
Lina drar lite hon med
Tro det eller ej det blev skidåkning i dag med! Solsken och några minusgrader, det är svårt att låta bli då!
Husse började jobba så sent i dag att han hann följa med och åkte med lilla Lina. I dag åkte vi bara och filmade inte men jag blev bra sugen när jag såg hur Lina längre sträckor la sig framför husse och hjälpte till att dra lite. Hon tycker att det är roligt hon med!
När jag och Iris kommit in efter vårt tredje och sista varv på sjön tog jag en bild på husse och Lina som kom strax efter. Jag tycker att båda ser glada och pigga ut trots att de just åkt 9,2 km.
Nu har jag bestämt att vi ska vila från skidorna i helgen. Det har blivit närmare 30 km skidåkning för hundarna den här veckan och jag har åkt ytterligare 8 km själv också.
Dessutom misstänker jag att alla andra kommer att vara ute och promenera, åka skidor och skridskor nu i helgen och vi har blivit lite bortskämda med att ha sjön helt för oss själva när vi åker.
Livet är underbart
Ljuvliga dag! Solsken och minusgrader, igen.
Husse började jobba i dag och försvann hemifrån strax efter kl 12 på dagen. Då det var så kul att åka skidor i solskenet i går så ville jag åka även i dag. Velade lite på vilken hund som skulle få följa med innan jag bestämde att jag skulle ta med bägge två! Ett bra beslut.
När vi kom fram till isen gjorde jag ett tappert försök att koppla ihop bägge hundarna i draglinan men Lina tvärvägrade. Hon ville inte dra en meter tillsammans med Iris. Så då lämnade jag mina stavar och kopplade henne till min midja istället. Då gick det som en dans och sprang så glatt vid min sida under tiden som jag skejtade och Iris drog.
Inte nog med att det var vackert och soligt ute. Hundarna var så duktiga också. Inte mindre än åtta hundar såg vi på isen och även om de flesta var på långt håll så susade vi förbi några av dem på ett kort avstånd att jag hejjade glatt på mattarna och hussarna. Iris och Lina skötte sig kanon! Det räckte att säga här till Iris, som liksom började svänga av mot vovvarna, för att hon skulle släppa dem och fortsätta framåt igen. Lina behövde jag inte säga ett ord till, hon bara sprang på som ingenting hon!
Med jämna mellanrum sa jag stanna dels för att öva på kommandot och dels för att hundarna skulle få lite paus. Men Iris visade bara att hon ville iväg igen! Hon älskar att springa där framme.
Vid en sån där stanna-paus kom den enda skridskoåkaren som var ute och åkte på den nyplogade isvägen ifatt oss. Han stannade till och sa hej, frågade om det gick fort när hundarna drog och sa att det var fint väder innan han åkte vidare. Ni som kollade på gårdagens film såg hur Iris blev när jag och Lina åkte i förväg. Samma sak hände i dag fast hon skällde inte lika mycket. Däremot studsade hon på stället så mycket att jag blev lite rädd att hon skulle mållåsa helt på honom och börja jaga honom.
Men inte då, full sula och det räckte att jag sa här när vi började närma oss bakifrån så släppte hon honom och fortsatte springa rakt framåt. Iris gillar inte att bli omkörd bara. Han fick svar på frågan om det gick fort i alla fall, vi lämnade honom bakom oss som en liten prick!
Eftersom jag hade båda händerna fria och stavlösa kunde jag skejta och filma samtidigt;
Efter skidåkningen på närmare 9 km så lämnade jag skidgrejjerna i bilen och satte på flickorna deras täcken innan vi gick en liten varva-ner-promenad på isen.
För någon vecka sedan längtade jag lite framåt i tiden, då när jag drömde mig bort lite till huset och att få slippa de där morgon- och kvällsprommisarna. Men nu, nu är jag tillbaka som jag brukar vara. Jag längtar ingenstans! Jag bara trivs med livet just nu och njuter av min underbara flock och solen!
Hela flocken åker skidor
I går åkte husse och jag skidor utan hundarna. Åtta härliga kilometer mer eller mindre helt ensamma! Halvbra spår men inga som helst problem att åka! Vi åkte även bort till sjön där förutsättningarna för att åka med vovve var riktigt bra då isen är jämn och täckt av ett tillräckligt tjockt lager snö för att det skulle gå bra att skejta.
Bestämde med andra ord redan i går att jag skulle åka skidor med bägge hundarna i dag. Dagen bjöd på härliga förutsättningar med några minusgrader och strålande solsken.
Sa åt husse att han fick åka ett litet varv på sjön med oss innan han åkte bort till de riktiga spåren så att Lina skulle få en chans att acklimatisera sig. Sist vi var på sjön så har hon ju inte varit så där jättelycklig direkt. När vi hade åkt ett varv så sa husse att han hellre ville stanna och åka med oss, hurra!
I dag gick det bättre även om Lina inte drar på samma sätt som Iris. Hon springer hellre bredvid men so what, det går bra ändå och Lina verkade nöjd och glad med att ha det så. När hon gick upp i drag så fick hon mycket beröm den lilla Linan!
Vi bytte hund efter halva sträckan som blev hela 1,1 mil. Både husse och jag filmade med våra mobilkameror när vi åkte med Iris.
Iris längtar efter Lina och husse?
Husse gick ut med Lina på en långpromenad. Så fort de hade lämnat lägenheten så ställde sig Iris inte bara och tittade ut genom fönstret ner på stora gatan, hon till och med klev upp i själva fönstret för att få extra bra överblick.
Förväntade hon sig att se husse och Lina där nere? Hade hon några förväntningar? Stod hon där och tänkte ”Var är de, kan jag kanske få en glimt av dem härifrån?”
Det är ju oftast om jag gör något med Iris som husse under tiden tar en sväng med Lina eller tvärtom. Det är sällan den ena lämnas kvar hemma när den andra får gå ut. Fönstertittandet borde därför inte var något logiskt eller en vana.
Dessutom ligger porten på andra sidan huset så ska man spana efter någon ur flocken som kommer eller går så gör man det lämpligast i ett annat fönster.
En massa tänder
I dag var det visning på lägenheten och vi tog vår tillflykt till klubben där vi tränade lite och lekte mycket. (Jag var jättenervös och då är det ingen bra idé att försöka träna tycker jag)
Istället fotade jag mina dogs när de sprallade runt.
Det ingår väldigt mycket tänder när Lina och Iris leker. Även om man inte hinner uppfatta det så fastnar det ju på bild. Berodde nog mest på att Iris hade sin boll och tror att Lina vill försöka sno den.
Jag undrar om hon någonsin kommer att fatta att Lina inte bryr sig om hennes himla bollar och leksaker?
Lina var ovanligt yster och leksugen och skulle till varje pris ha igång lek. Hon gjorde lekinviter och skällde ”lek med mig” till oss alla! Till slut hittade hon någon som ville skutta lika mycket som hon…
Att gå ut på första morgonpromenaden
Det är inte alltid så kul att bo i stan när man har hund. Även om vi inte bor mitt i smeten så är det ju alltid någon annan vaken och trafik.
Nu har jag tränat mina hundar väl att inte vakna i ottan men likförbannat måste husse eller jag kliva upp ur sängen oavsett väder och vind dra på oss byxor, jacka, skor och mössa och gå ut med hundarna innan vi börjar dagen. Även om jag är en slappfisk utan problem med att knata ut i mjukisbrallor och håret på trekvart så blir jag ändå lite generad varje gång jag möter någon morgonpiffig människa eller granne som både kammat sig och har välstrukna kläder.
Just den här tiden på året också snön har smält tillräckligt för att att asfalten ska vara framme men inte tillräckligt mycket för att hundarna inte ska ha små snöhögar att kissa på. Populära snöhögar dessutom.
Samma sak med den där lilla sista rundan man tar när man egentligen bara vill gå raka vägen till sängen och sova. Näe, då ska det på med jacka, stövlar, vantar och mössan igen!
Väl medveten om att detta är alla hundägares hårda verklighet så kan jag liksom inte undvika att börja längta efter hur det ska bli när vi kommer till Skåne, det börjar bli vår och hundarna får en egen tomt! En tomt med begränsat antal grannar dessutom.
Jag behöver bara rafsa på mig morgonrocken för att vara färdigklädd för hundrastning. Jag kan dricka mitt morgonte och rasta hund samtidigt! Och skulle jag mot förmodan vilja gå en långpromenad direkt på morgonen så är det frivilligt, inget måste!
Likaså den sista lilla rundan innan det är dags att sova. Jag kan stå på uteplatsen och fundera över livet när hundarna sköter sig själva.
Iris ska ner i källaren?
I dag var det visning av vår lägenhet inför försäljningen. Vi spenderade därför förmiddagen åt att städa noga och plocka undan det som skulle bort för att lägenheten skulle se så fin ut som möjligt.
För stora för att plockas undan i något skåp eller garderob var några plastbackar och hundbäddarna. Jag la grejjerna i hallen tills vi skulle bära ner dem i källaren och fortsatte sedan med städningen.
Plötsligt såg jag att Iris gått och lagt sig i den översta hundbädden. Det såg ut som om någon hade placerat henne där för att hon också skulle stoppas undan i källaren inför visningen.
I dag började det även kännas mer på riktigt det hela, att vi verkligen ska flytta. För ett tag sedan var det långt fram i tiden och till och med ”nästa år” men nu börjar det dra ihop sig och vår lägenhet ska säljas.
Nästa steg är att packa ner oss i lådor. Undrar om Iris tänker gå och lägga sig i dem också? (Gissar på; ja)