Stod och skar upp korv och lite annat gott till några grillspett i går. Ett par mörka ögon dök upp på andra sidan diskbänken och spanade diskret över kanten.
Eftersom jag är en vek karaktär så kastade jag en liten korvbit mot de mörka ögonen som såg så hungriga ut.
Lika dålig som jag är på att stå emot hungriga blickar är jag tydligen på att kasta, för korvbiten trillade inte ner på golvet utan stannade uppe på bänken.
Linas hungriga ögon försökte med telepati få korviten att röra sig men det gick inte! Jag sa därför varsågod till att sätta upp tassarna på diskbänken och ta korvbiten där.
Lina tog sin korvbit i ett nafs och dröjde sig sedan kvar med tassarna på kanten. Hon nosade lite på en pyttebit ruccola som blivit kvar på bänken… hon tittade lite på sina tassar så fina de var i dag minsann!
Hon tittade ut genom köksfönstret.. och nosade ner i diskhon… men nu hade till och med jag börjat ana vad det var hon egentligen hade i kikaren. 
Ändå måste jag ge henne cred för den otroligt övertygande och förvånade min hon visade när hon låtsades upptäcka att Nämen, här ligger det ju meeeer korv?! Det hade jag ingen aaaaning om! 
Jag hade ju bara stått med ett leende på läpparna och fotat det hela men nu började jag känna att mina grillspett var i farozonen. Nu visste ju den kära Lina att hon var ute på minerad mark att jag hann bara säga L:et i hennes namn så försvann hon så fort så fort ner bakom bänken och förvandlades till ett par söta oskyldiga ögon på andra sidan igen. 