I dag bakade husse pepparkakor och allt var frid och föjd och hela köket luktade julys. 
Plötsligt dök ett par ögon upp i horisonten, hungriga ögon och känslig nos hade lokaliserat källan till det goda. Lina kan smyga som inget annat rovdjur. 
Lina saknar även hyfs som inget annat rovdjur. Fast väl uppe på bänken så tittade hon bara blygsamt.
När husse inte fattade piken puttade hon till honom. ”Ursäkta, ska du inte ge mig lite deg också?”
Godnatt Gizmo
För några veckor sedan ringde min kära vän Jessica för att berätta att de precis avlivat Gizmo.
Även om jag vetat om de ett bra tag nu så blev det ändå att tårarna började rinna när vi var hemma hos dem i lördags. Det räckte med att jag tittade mot soffan där Gizmo brukade ligga.
Gizmo var den första dobermannen vi lärde känna efter att vi skaffade Lina. Han bara ska finnas liksom. Och nu gör han inte det längre. Det gör ont i hjärtat.
Minnet av Gizmo blir däremot inte svårt att bära med sig, alltid glad, alltid snäll, alltid fin!
Vi kan väl skaffa en HUND!
Jag jobbar på barnsjukhus och härom natten när jag jobbade stod jag i korridoren på avdelningen och väntade på ett dropp inne på en sal skulle ta slut. När jag stod där i mörkret började jag kika lite på böckerna i den lilla bokhyllan precis bredvid mig.
Hittade en bok som hette Vi kan väl skaffa en HUND! och jag var ju givetvis genast tvungen att läsa den.
Boken handlar om lilla flickan Tove som kommer på att hon vill ha en hund. Hela familjen åker till hundstallet för att hitta en lämplig liten hund.
Jag tog kort på några av bilderna i boken som jag tyckte var extra bra. T ex på hunden som såg riktigt läskig ut. Farligt halsband också… 
Även om boken innehåller en riktigt läskig hund så är det en väldigt gosig liten bok. Familjen väljer först en valp men kan sedan inte låta bli att åka tillbaka och hämta den gamla och stora hunden Rosa också. 
Hade jag fått somna så där när jag var liten så hade jag varit världens lyckligaste.
(Texten på bilderna stämmer med bokens orginaltext även om det är jag som har skrivit dit den här)
Fedor del Nasi
Ingen har väl undgått att den välkända avelshanen Fedor del Nasi dött.
Jag kunde egentligen inte bry mig mindre om just hans död, mitt intresse för honom är litet, men det märks ändå att han dött. I gruppen ”Dobermann DCM” på facebook t ex så har frågan om vad han dog av fått 154 svar i dagsläget. Några tycker att man inte ska ställa den frågan så nära hans död och det har blivit tjafs. (Uppdaterat; admin på sidan tog bort tråden som fick ännu fler svar och var väldigt intressant. Tyvärr får jag säga men jag är inte förvånad.)
Om jag inte är helt ute och cyklar så har Fedor lämnat 300 kullar efter sig. Skulle man räkna hur många avkommor han lämnar efter sig i form av barn och barnbarn så pratar vi om väldigt många tusen hundar.
Jag blir faktiskt förvånad när en hund som gått i avel efter sin död plötsligt blir en ensak för ägaren. Att låta sin hund gå i avel innebär ett ansvar. När hunden lever kan det inte pratas nog om rosetter och fina titlar, när hunden dör blir det resultat som kanske är viktigast av allt plötsligt respektlöst att prata om. Sorry, men det inte är så det funkar och är man inte medveten om det så tycker jag att man kan låta bli att låta hunden gå i avel.
I Fedors fall är det ju dessutom medveten valpfabrik vi pratar om så hans död berör ju väldigt många kennlar och hundägare. Det är ju på nivån att hans eventuella obduktionsprotokoll borde ju skickas ut med nästa nummer av dobermanntidningen som bilaga.
Men varför är det så sabla känsligt? Jag förstår att sorgen efter en hund är stor, själv tycker ju att Iris är världens bästa hund och bara tanken på att förlora någon av mina hundar gör att mitt hjärta nästan stannar. Den hemska dagen det händer så kommer jag däremot inte ha några som helst problem med att berätta av vad.
Vad är det som gör att hundägare vars hundar gått i avel blir så himla hemlighetsfulla?
Jag kollade även på det youtubeklipp som någon knåpat ihop till hans minne. Blev väldigt förvånad när jag såg klippet. Nu vet jag inte vem det är som gjort det men vad tänker ni på när ni ser det?
I spegeln
Tränade lite här hemma framför spegeln i dag med Iris. Efter en stund hämtade jag kameran och tog bilder på det jag såg i spegeln. Iris var duktig med kontakten även om jag fokuserade helt på kameran.
När vi var färdiga kom Lina fram och sa att hon också ville träna lite.
Lina var också duktig. Iris, som varit omöjlig att ha i närheten när jag tränat med Lina förut (hon trängde bort Lina i fria följet och liksom tog hennes plats) har blivit mycket duktigare på att fatta att det inte är hon som ska träna men hon vill fortfarande prompt vara med på ett hörn!
Vi speglar oss. Lydnadspynt
Nu när det är blåsigt, blött och mörkt decemberväder så är det faktiskt inte lika lätt eller kul att träna lydnad utomhus.
Kom på att vi hade en spegel som vi inte packat upp sedan flytten och rotade fram den där den låg längst in i förrådet. Spegeln blev perfekt att ha som träningsspegel i vardagsrummet!
Vi har dessutom fått orders om att inte träna några längre sträckor i linförigheten/fria följet utan hålla oss mer på stället så det passar sig väldigt bra att vi nu håller oss framför spegeln. Har kört lite fjärrdirigering samt ställande och läggande också.
En del julpyntar, jag lydnadspyntar.
Lilla dobermannsvansen
De senaste veckorna har vi ibland sett små mystiska blodstänk på väggarna/dörrarna/skåpen på nedervåningen. I ungefärlig noshöjd och det har varit väldigt lite men på många ställen. Kollat igenom hundarnas munnar och överallt men inte kunnat hitta källan.
Så i förrgår upptäckte jag att Iris gnagt av håret på sin svanstipp. Och där, längst ute på svanstippen var den lilla källan till blodprickarna, Iris har en liten sårskorpa där som går upp så fort hon viftar till på svansen och slår i tippen.
Iris som alltid viftar på svansen så man nästan själv får ont när den smäller in i väggar och dörrkarmar. Rätt märkligt att de inte bryter sin svansar en gång per dag faktiskt.
Där hon gnagt bort pälsen är det lite svullet och för någon dag sedan så vätskade det lite också.
Vet att min fantasi skenar nu men jag kan ändå inte låta bli att tänka på Iris pappa Sumo som till slut fick kupera sin svans helt efter att den bråkat och inte läkt som den skulle.
Inte går det att hindra henne från att vifta på svansen heller. Att slå in svansen i paket skulle inte heller hjälpa för det hade hon plockat bort direkt. När jag är i närheten går det att säga till henne att låta bli svanstippen men det lär ju knappast hjälpa när jag inte är i närheten hela tiden.
Sen undrar jag hur i hela friden hon har lyckats få ett sår längst ute på själva tippen också?
Dobermannboll
Cyklade med båda hundarna igår. Kallt, blåsigt och lite regnigt, 7 km med Lina och sen 10 km med Iris.
När vi kom hem igen rullade Iris ihop sig till en dobermannboll i soffan och somnade med baktassen under läppen.
Vädret inbjuder inte direkt till utomhusträning så jag försöker göra det bästa av alla små tillfällen jag kommer åt.
Tränar lite varje gång vi går ut på tomten och igår körde vi lite ställande, läggande och positionsträning inne under kvällen.
Nya tävlingsreglerna!
Från och med den 1 januari 2012 är det nya tävlingsregler som gäller. I dag satte jag mig ner och kikade närmare på ändringarna för lydnadsproven.
En av sak som ändras i alla klasser är att ”Hund som i gruppmomenten, utan att själv vara provocerad, lämnar sin plats och engagerar sig (exempelvis lekin- vit) i andra hundar ska rapporteras”. Detta tycker jag är mycket bra, även om jag har en hund som rest sig på 2 av 3 tävlingar på just detta moment.
Kortfattat vad som ändrats i lydnadsklass 1 till 3;
Lydnadsklass 1
Platsliggningen höjd koefficient från 3 till 4. Avståndet mellan hundarna ökas, från 5 till 7 m. Avståndet till förarna minskas från 20 till 10 meter.
Tandvisning hunden ska sitta i fotposition och sitta still för att få full poäng.
Inkallningen momentet är det samma men koefficienten sänks från 3 till 2.
Apportering föraren behöver inte längre invänta order från tävlingsledaren utan momentet börjar när föraren själv väljer. Dvs det går att sträcka fram apportbocken och kommendera direkt.
Lydnadsklass 2
Platsliggningen förarna går inte längre utom synhåll utan stannar på 30 m.
Inkallningen det blir en vanlig inkallning på 25 m (istället för inkallning med ställande).
Sändande med ställande dvs ”rutan” ska hunden för att få högsta betyg gå in i rutan framifrån.
Lydnadsklass 3
Platsliggningen tiden ändras från 3 till 4 min.
Inkallande med ställande och läggande utgår och det blir ”Inkallande med ställande” (som gamla klass 2). Koefficienten sänks från 4 till 3.
Sändande med platsläggande och inkallande för högsta betyg ska hunden gå in i rutan framifrån.
Helhetsintryck införs även i lydnadsklass 3.
Så vad tycker ni? Bättre eller sämre?
För den som vill läsa mer om regeländringarna kolla här eller på SBKs hemsida där alla reglerna finns samlade.
Grädde på mos
Försöker komma på ordet som bäst beskriver Iris i dag när vi var på kurs.
Hon kunde nämligen inget. Hon ville bara lukta i gräset, hoppa på mig och studsa hit och dit. Hon kunde fokusera ungefär två sekunder i taget.
Ett tag funderade jag på om jag skulle packa ihop träningsväskan och åka hem då det kändes som vi bara befäste dumheter och frustration.
När vi hade haft liten fikapaus och genomgång i klubbstugan kom en kvinna in genom dörren. Precis när jag skulle gå ut frågade hon vem som hade en grå volvo, kände hur hjärtat skuttade till av oro över Iris som satt där bak i buren.
Kvinnan sa att hunden i volvon fick hela bilen att hoppa och att hunden lät hemskt och jag tänkte direkt att hon fastnat eller något hänt. Skyndade ut genom dörren och spände upp öronen och tittade mot bilen… knäpptyst. Inte ett ljud hördes från parkeringen eller någon av bilarna.
Knatade upp mot bilen med kvinnan strax bakom mig. Hon hade parkerat sin bil precis bredvid min. När jag drog upp bakluckan som stod lite på glänt tittade hon in över min axel och förklarade hur Iris skällt för mycket när hon klivit ur sin bil. ”Ett voff är ju ok men din hund betedde sig ju galet”.
Åh, grädde på moset. Tack.
Under genomgången en stund senare såg Iris några typer som cyklade i skogen bakom träningsplanen och på nåt jädra vis lyckades hon komma ur halsbandet och satte fart mot stället där hon sett cyklisterna, jag blev så förvånad att det tog flera sekunder innan jag reagerade. Inte vände hon direkt heller när jag ropade så då blev jag arg på rösten.
Mmmmm, mer grädde på grädden på moset.
Som på beställning så var det en kvinna på kursen som kastade leksak/apport i stort sett rakt på Iris när vi tränade så hennes hund kom kutandes efter sin grej i full fart. Studs-knäpp-Iris kastade sig ut och sa voff!
Grädde, grädde, mos, mos.
När kurstiden var slut körde jag några hopp och några inkallningar med Iris för studsa och springa var ju det enda hon kunde i dag.
Om jag ska se något positivt med detta så är det att så mycket sämre kan det inte gå. Botten är nådd.