Sist när jag skulle springa med Iris kände jag mig inte helt hundra så jag sprang bara lilla rundan på 4-5 km. När det var dags för ny löptur var det alltså Linas tur att följa med och vi tog den långa rundan tillsammans.
Lina är en dröm att springa med, hon bara lufsar med och ser nöjd ut. Håller sig så fint vid sidan om mig hela tiden att jag knappt behövde tänka på att hon var med. Kunde fokusera helt på löpningen.
Plötsligt började jag känna efter, vilken hand är kopplet skönast att hålla i, vänster eller höger hand? Hur långt koppel är bästa att ha? Är det kanske skönare att ha henne springandes på höger sida istället för vänster? Och hur känns det egentligen i mitt knä nu när jag bara kan rulla på i steget, har jag inte lite ont ändå? Hur trött är jag egentligen? Vilket tempo håller vi förresten, ska inte runkeepertanten säga något snart? Orkar jag sringa så här fort hela rundan?
Det är ju SKITJOBBIGT att springa med hund som bara är där och som är kopplad hela rundan! Man har ju tid att tänka på precis allt från om högerskon inte är knuten lika hårt som vänsterskon till vad man ska äta när man kommer hem.
Det var nästan lite skönt när en lös pudel kom springade mot oss på den allra sista kilometern. Jag fick ropa lite neeej så tanten som ägde pudeln skulle märka att någon hände bakom hennes rygg. Jag fick övertyga Lina om att vi inte var på väg rakt mot pudeln utan skulle hålla höger förbi. I några lyckliga sekunder tänkte jag inte på något annat än hund istället för hur att känna efter hur trött jag var.
En mil på 63 min blev det och det känns som att jag snart springer milen på under 60 min.