Ibland får jag mail från personer som är intresserad av rasen och vill skaffa dobermann. Nu hamnar visserligen alla de mailen i min skräppost först så varje vecka går jag noga igenom all spam innan jag raderar, därför tar det ibland en vecka eller så innan jag svarar.
Det gör mig så glad när någon vill ha dobermann, det är jätteroligt!
Jag får frågan om vilken kennel de ska välja och det svarar jag aldrig på. Däremot har jag inget emot att svara vad jag tycker om någon frågar om enskild kull. (Även om jag just nu har dålig eller ingen koll på vad kennlarna har på gång så jag hade inte ens haft svar på kennel-frågan även om jag hade velat.)
Men det finns en sak som är ännu roligare, när de personerna som har hört av sig hittar en hund och det flyttar hem en dobermann till dem! Senast i dag fick jag ett sådant besked! Åh så kul det är!
Jag har alltid tänkt på hur jobbigt det måste vara att vara uppfödare och lämna ifrån sig valpar till okända människor med alla ”tänk om” och ”du måste lova mig” som måste ringa i huvudet. Samtidigt så blir jag jätteglad i hela kroppen av att vara delaktig, även om det bara är till en liten, liten pyttedel i det hela. Plötsligt förstår jag den stora glädjen av att få vara uppfödare och fixa ihop dessa ekipage med varandra.
Ovan en hund jag blev kär i för några dagar sedan som inte har något med inlägget i övrigt att göra förutom att det är en söt dobermann! (Jag har precis stulit hans hundben, därav blicken!)
