I dag var flocken på promenad runt lilla sjön. GoPro-kameran var med och Iris, husse och jag turades om att filma.
Nedan är några av Sallysnuttarna där jag bland annat övar på inkallningar. Hon har fattat vad ”Sally här” betyder!
Sally var Sally!
I måndags morse åkte Sally och jag till veterinären i Helsingborg för hennes veterinärbesiktning. Sally fick ett grisöra att tugga på där bak i buren för att hon inte skulle ha något emot bilturen.
Väl framme ville hon hälsa på hon som skrev in oss, Sally stod på baktassarna och ville upp, upp på disken för att också säga hej. Sedan ville hon säga hej till en farbror som satt på en stol och väntade. Hon var också hundägare så han ville hälsa på Sally också, så då fick de hälsa. Det var först som när Sally ville fram och nosa på de hundar som kom och gick som det blev nej.
Jag vägde lilla loppan och 11 veckor gammal väger hon 8,2 små kilon. Det är typ vad Iris vägde när jag hämtade henne vid 8 veckor. Sally är en plutt.
Själva veterinärbesiktningen gick bra, Sally var nöjd när veterinären ville pilla på henne, hon trodde att de skulle ha brottningsmatch och passade på att bita sina bästa bit i hans händer och kläder. Veterinären tyckte att hon var söt ändå och Sally var ua på allt och rätt chipnummer hade hon också!
Sally har som en liten fettknöl i ena kinden som jag misstänker är en svit efter att hon och Asta passade på att tugga på varandras huvuden veckan då Asta var här. Veterinären ville att en kollega skulle komma och titta på knölen så vi fick vänta inne på rummet så länge.
”Så länge” visade sig bli nästan fyrtio minuter och Sally somnade i mitt knä. När den andra veterinären kom in i rummet var Sally helt nyvaken och orkade inte starta någon bittävling och det gick fort att konstatera att båda trodde jag hade rätt i att det nog var en syster-brottnings-grej.
Innan jag plockade upp min hund och åkte hemåt kunde jag ta en bild på fortfarande sömndrucken valp som låg helt still i rummet.
Om man tittar noga på bilden kan man ana en utbuktning på hennes högra kind precis var det svarta möter det bruna.
På vägen hem tog grisörat slut och Sally sjöng en kortare trudilutt innan hon gav upp och somnade i buren.
Tänk om hon är sjuk?!
Mina hundar är försäkrade hos agria. Dagarna innan vi skulle åka till Tyskland för att hämta Sally ringde vi till försäkringsbolaget för att fixa så att hon inte skulle vara oförsäkrad när vi hämtade henne.
Någon vecka senare fick jag ett brev från agria där det stod att Sally ska veterinärbesiktigas även här hemma i Sverige för att försäkringen ska fortsätta gälla. Det tycker jag är bra på ett sätt och jag förstår agria.
Samtidigt har jag nu börjat bli nervös inför veterinärbesiktningen! Tänk om det är något fel på henne? Tänk om hon är sjuk? Tänk om chipnumret inte stämmer? Så många ”tänk om” det finns när man börjar noja..,
Ett A-barn i Stockholm
I onsdagskväll var det dags för Asta och mig (Emelie) att ta oss från Skåne hem till Stockholm.
Vi tog kvällståget och skulle ha varit framme på Centralen strax före midnatt, men eftersom det som oftast alltid strular med SJ vart vi en timme försenade. Jätteroligt med en icke rumsren valp… Vilket visserligen gick bra. Inget kiss på tåget, hon var inte brydd och kunde sova och somna om efter att hon vaknat och varit vaken.
Lilla gumman fick gå med sina egna små ben varvat med att åka arm på Centralen och perrongen. En tunnelbanetur senare var vi hemma.
Hon trampade in i min lägenhet som om hon alltid hade bott där. Lekte, åt mat, drack vatten och hon sov hela natten utan olyckor.
Under torsdagen vart vi upphämtade och det var dags för ytterligare en tur. I bilen och bort till en annan lägenhet där hon likt i min trampade runt glad och orädd. Innan vi var framme gjorde vi ett stopp på en djuraffär där vi handlade mat. Där hälsade hon på personalen och upptäckte på egna ben. 9 kilo väger hon nu.
Natten i ytterligare en ny lägenhet gick bra. Hon hittade en kompis som ni kan se här och idag vart det en utflykt.
Först behövde vi åka hem till mig för att hämta en sak, sedan in till Fridhemsplan för att parkera och göra lite ärenden. Asta trampade på själv bland allt det nya. Så mycket folk, hundar, bilar och stadsljud gjorde faktiskt mig lite orolig, men hon trampade på och var nyfiken på det mestar. Hon fick besöka ett parkeringsgarage, SEB, Åhlens och ett litet stopp på Arken Zoo innan vi gick tillbaka till bilen.
Även om lilla gumman är rätt galen vid mat, är lite kinkig med att gå ute under sämre väder och gärna skäller när hon inte kommer dit hon vill så känns hon just nu lite som ett A-barn (vilket jag visserligen vet har en tendens till att skifta rätt rejält under det första levnadsåret haha).
Mycket nytt på kort tid, men samtidigt känns det som något gynnsamt. För vad som än händer är det något/någon som består och alltid är där, nämligen jag.
Den första inkallningsträningen
I går skrev jag att nu skulle valpträningen börja. Om någon undrar vad jag menar med valpträning så kan jag sammanfatta det med relation och inkallning.
Jag har under mina år som hundägare fått höra lite olika åsikter och kommentarer om just inkallning. Några har sagt att de inte tränar det med valpen med motiveringen att den följer mig/lyssnar så fint ändå. Ja visst gör den, när den är valp. Den dagen valpen blir lite större och känner sig trygg nog att utforska världen på egen tass…
Jag har fått höra att inkallning är något som bara ska sitta och man kan kräva det av hunden. Jag tycker att det är något som ska tränas in precis som allt annat.
Jag har fått höra när Iris vänt i luften för att komma när jag ropar på henne att så där skulle min hund aldrig göra, vilken tur du har som fått en så lydig hund. Om det säger jag att jag har en hund med extremt mycket jakt i sig och att allt bygger på träning, inte ett dugg tur.
När jag tränar på de här sakerna vill jag ha så lite inblandning av Iris som möjligt. I dag tog jag däremot hjälp av Iris när jag tränade Sally.
Vi åkte till ett skogsparti där jag vallade en ruta till Iris och la ut två föremål. Efter det fick Iris leta fritt samtidigt som jag passade på att träna inkallningar med Sally.
Så fort Sally tog några skutt i egen riktning ropade jag på henne och sprang några meter. Då fick hon både reagera och jaga ifatt mig. Det funkade jättebra!
När Iris hade hittat sina två saker kastade jag bollen lite hit och dit mellan träden. Sally startade och ville springa när Iris sprang så då passade jag på igen: kallade på henne och sprang några meter i motsatt riktning! Även det gick bra.
När jag hade belönat med små hundmatskulor bytte jag till Ikea-leksak som jag satte fast i Sallys koppel. Jag vill nämligen inte att Sally ska ta leksaken och lära sig att hon kan springa ifrån mig med den. Jag vill att så mycket lek som möjligt ska ”sitta ihop” med mig!
Hejdå systra mi
I dag lämnade lilla Asta och Emelie Skåne och satte sig på tåget mot Stockholm.
Sally fick följa med till stationen i Lund och vinka av sin syster. Medan vi stod på perrongen och väntade på tåget hann systrarna brottas samt bita en och samma frivilliga valphälsare i håret, halsduken, pannbandet och händerna.
När tåget med Asta och Emelie ombord hade åkt fattade inte Sally riktigt vad som hänt. Hon ylade och sjöng sorgsna visor i bilen på väg hem.
När vi väl kommit hem igen fick Sally och Iris varsitt ben och genast blev Sally på gott humör igen. Skönt.
I morgon börjar med andra ord livet i denna flock på riktigt. Dags att börja träna!
I mitt vardagsrum
Ja så här ser det ut hemma hos mig just nu, två glada valpar och en Iris.
Asta och lilla Sally
På tisdag blir valparna 10 veckor. De busar mycket och buset blir vildare för varje dag.
Det är väl inte så vanligt att man som valpköpare ser valparna tillsammans så här efter 8 veckors ålder. Nu ser vi en del likheter men framförallt alla olikheter.
Asta är A-barnet. Hon är även den största av de två. I går vägde hon 8,2 kg. Hon tar täten och är den som söker kontakt oftast. Både med oss och med Iris.
Lilla Sally vägde 7 kg på samma våg i går. Hon vandrar ofta iväg för sig själv eller sitter under köksbordet och kikar ut.
När de kom låg de helst och sov på varandra men det har inte varit några problem sedan första natten här hemma att skilja dem åt. Nu sover de även under sin dagssömn oftare i knät på oss istället för på varandra.
Upp på en läktare och en hög
I dag var vi på en liten utflykt. Det föll sig så att valparna kunde vara lösa och det är bra när man ska kolla in nya saker, då kunde de upptäcka saker på egen hand och ta allt i egen takt.
Först var vi på en läktare och båda valparna skulle genast följa efter oss upp när vi gick där.
Sen blev de en kort stund fast där uppe när vi gick ner igen. Uppåt visade sig vara lättare än nedåt tydligen. Då gick de runt och funderade ett tag, fanns det en bra väg ner?
Till slut tog Asta täten och de gick ner för trapporna. Så fort Asta hade kommit ner sprang hon upp igen!
På väg mot bilen såg Emelie en spännande hög att utforska. Det räckte att hon gick mot den så följde valparna efter direkt.
Upp och kolla skulle de och båda gick upp på högen. Asta är alltid först och efter kommer Sally.
Flickorna är duktiga. De gillar att utforska och är nyfikna på allt som rör sig och människor de ser. Ibland sätter de sig ner och funderar lite. Sen traskar de vidare!
Ett nytt år med en hjärtevalp
Då sitter jag (Emelie) här igen med en bästis som jag inte trodde att jag ville ha, men som redan stulit mitt hjärta. Lilla Asta, en bit av min älskade Anna.
När Anna dog ville jag inte ha hund mer och kände så under flera månader.
Jag vart tillfrågad att ta ett par omplaceringar och även om det lockade kändes det aldrig helt bra. Det enda jag kunde tänka och fundera på var om någon av Annas syskon skulle paras, komma så nära min hjärtehund jag kunde. För jag ville bara ha Anna, min bästa vän. Den lilla dobermanntiken med det stora hjärtat.
När Yasemin, ägaren till Annas syster utannonserade att Amira parats skrev jag en kommentar om att jag hade älskat att ha en valp efter henne, men att det kändes för tidigt.
Det jag inte visste var att hon hållit en valp åt sidan om det var så att jag skulle ändra mig och jag visste inte själv att jag ville ha Asta. Det var inte förrän någon vecka efter att Madeleine berättat att hon bestämt sig för att ta en valp, som jag skickade ett PM och frågade om alla valparna var tingade (och då fick veta att det i tankarna fanns en till mig redan från början). Några dagar senare när jag var tvungen att bestämma mig tackade jag ja och allt kändes rätt.
Madeleine och jag ordnade för att åka ner och hälsa på, men tyvärr kom jag aldrig iväg. Vilket resulterade i att jag inte fick välja min valp utan uppfödaren, vilket i sig inte gjorde något för båda flickorna gul och röd tilltalade mig på flera olika sätt.
Dagen då flickorna skulle chipmärkas hörde uppfödaren av sig och berättade att de beslutat för att ge mig lilla rosa, valpen som de själva hade tänkt att spara.
När vi satt i bilen ner mot Tyskland för att hämta flickorna blev jag ledsen. Hur skulle det bli att träffa Annas syster? Hur mycket skulle hon påminna om henne? Så när Ginni kom ut genom dörren förvånades jag över de uteblivna fuktiga ögonen. Hon påminde om Anna, men det var ju inte Anna…
Det var istället när jag för första gången såg och lyfte upp min tjocka valp, lilla rosa. Hon träffade mig rätt i hjärtat. Så rätt allt kändes, en till bästa vän.
Asta och Sally
Madeleine har alltså inte skaffat två utan vi har skaffat ystra systrar tillsammans och det här ska bli så roligt! Inte bara för att de är systrar och för att en av mina bästa vänner har en, utan för att de även är en bit av en fantastisk liten tik som har en så stor plats i mitt hjärta. Små hjärtevalpar.