I dag hade jag bestämt mig för att lägga Sallys första spår. Funderat några dagar på var och hur och bestämt mig för att börja med hårt underlag.
Första gången man spårar med en valp ska man inte ha höga förväntningar. Samtidigt är jag inte en särskilt bra hundförare i sammanhanget då jag spårat rätt lite så jag var mentalt förberedd på att saker och ting inte skulle gå klockrent.
Åkte till lämplig parkering, tog mig tid att kolla vind och tänka innan jag började. Konstaterade att parkeringar innehåller en massa bra saker att använda sig av som riktmärken. Lätt att veta exakt var man gått och inte, mycket bra för en så dålig och glömsk spårläggare som jag.
Först ut valp-Sally. Raka spår i medvind, lite godbitar i slutet. Örnkoll var jag hade gått. Koppel på och se om hon skulle visa minsta intresse för att nosa i backen. Icke.
Beredd på att hon skulle knata över spåret, beredd på att inte jäkta och vänta ut? Ja. Beredd på att valpen bestämde sig för att bara vilja gå i en enda riktning och det åt precis motsatt håll och stretade som fan ditåt? Nej.
Gick framåt någon meter med henne dit jag dragit en godbit i marken och försöka få upp intresset där. Valpen nosade i några sekunder, sedan vände hon på klacken och ville åt ”fel” håll igen.
Avbröt övningen efter att ha promenerat de sista metrarna fram till lilla godisbits-stället och valpen fick äta. Det finns skatter i asfalten Sally, kom ihåg det och glöm resten min lilla klutt!
In med Sally i bilen och la ett spår över hela parkeringen åt Iris. Raka sträckor med räta vinklar. Träapporter på tre av fem raksträckor där vinden var som bäst så hon inte kunde få dem i nosen och vinda in.
På med spårsele men lät bli spårlinan. Iris har aldrig spårat på asfalt och visste att jag med denna övning skulle få frustration.
Lät henne få ett försök med eget spårupptag men det missade hon. Asfalten lockade inte till nosen i backen alls. Istället verkade hon upptagen med att försöka lista ut vilket håll vi skulle gå för att komma till det vi uppenbarligen skulle göra. Buskarna? Byggnaden där borta? Gräsmattan? Träden? Siktet var på allt utom marken.
Så jag försökte vänta ut henne men det resulterade bara i än större frustration och försök från henne att komma på vad jag ville. Hon blev bara mer kontaktsökande för varje sekund som gick.
De första två sträckorna blev inget tills Iris anade den första apporten. Hurra för fan den här är min! tänkte Iris och kastade sig framåt i kopplet. Bet och tuggade på den och hoppade runt, åh så skönt att äntligen hitta något välbekant!
Jag bråkade inte med Iris. Jag tog apporten och bad henne ”visa”. Iris liggmarkerade.
Nästa sträcka med apport, inget spårande men lite mer nosande i backen. Mest planlöst och stressat. Hittade en apport till och liggmarkerade direkt fast med tugg.
Så på sista sträckan hände något magiskt och Iris satte nosen i backen och skyndade sig allt vad hon orkade. Fortfarande inte snyggt och fortfarande planlöst men nosen i backen den mesta tiden. Sista apporten markerades med ett läggande direkt och Iris fick beröm och braaa där hon låg. Några extra godisar också.
Första tanken efter dessa övningar; detta skulle jag ha skitit i helt och hållet.
Nu när jag sitter här framför kaminen och stirrar in i elden och hundarna tuggar på varsitt ben tänker jag att jag inte haft något att lära av om jag inte försökt och misslyckats. Då tänker jag att det inte kan gå sämre. Då tänker och klurar jag på hur jag ska göra nästa gång.
Jag bara ska lära hundarna spåra på asfalt och överallt! Tips mottages tacksamt att processas i mitt lilla huvud.
Vi tog ett varv i Gallerian (krysset på kartan) där hon ibland fick för sig att börja göra lekinviter mot utvalda människor. Hon är en liten clown! Efter att ha gått ut för kisspaus gick vi in igen. Valde ut ett fik där jag beställde en kaffe medan Asta efter en stund somnade bredvid mig på min jacka. 