Warning: Undefined array key 1 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505
Warning: Undefined array key 2 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505
Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 557
Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 621
Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 629
mars 2015 – Sida 2 – Livet med dobermann
Hur går livet med dobermann ihop när man kommer hem från sjukhuset med en något mörbultad ljumske där det dessutom hänger ut en dränageslang? När doktorn ordinerat att man inte ska anstränga sig (glöm hundrastningen) och helst ha benet i högläge?
Till att börja med så får man försöka få husse att förstå att nu är det bara han som står för promenaderna ett tag framöver.
Resten av tiden gäller det att undvika hundar som hoppar upp på ditt onda ben, hundar som sätter en tass eller två rakt på operationsärret och sist men inte minst; se till att din valp inte använder den där jädra påsen och slangen som kampleksak! Inte helt lätt ska jag säga, inte helt lätt.
Men så är det ju det där med träning och aktivering av dobermannskallarna också.
Iris är relativt enkel, även om jag inte kan gå så bra så kan jag säga ligg och sen stappla ut i trädgården och gömma en boll eller leksak. Sittandes på en stol utomhus med benet i högläge kan jag kommendera ”framåt” (=spring iväg några meter från mig) och kör sedan lydnadens fjärrdirigering med sitt, ligg och stå. Sist men inte minst blir det Iris-favoriten kasta boll.
Men valpen, där känner jag att vi halkar efter! Inkallningsträning sittande på stol är inte samma sak som att gå på promenad så som Emelie beskrev i föregående blogginlägg. Jag vill prägla henne så mycket som möjligt på mig och nu är det husse som går med henne och Iris och hon som leker.
När husse är ute och springer milen med Iris försöker jag därför använda all min energi jag får ut ur mitt ben till att leka och träna med Sally. Sitt och ligg, inkallningar, kamp och letaövningar. Det sistnämnda tänker jag berätta lite mer om nu.
Filmen: Jag började redan inomhus i januari. Kastade ut en femkrona på golvet och klick-belöning när hon nosade på den. Femman var så stor att jag nästan direkt bytte ut den mot ett mindre mynt. Mynten krympte och till slut övade vi på det minsta jag kunde hitta här hemma, ett tvåcents euromynt. Sally fattade direkt att det lönade sig att nosa på pengen. Det var även lätt att flytta ut övningen till gräsmattan och sedan dess har jag alltid lite småmynt ligger i jackfickan. Fyra dagar efter operationen nu i mars kunde jag med dränslangen i släptåg halta runt och kasta mynt i trädgården.
Nu kom det väl till pass att jag skyndat långsamt med belöningen och att jag faktiskt inte själv vet alla gånger var myntet hamnar. Jag gick så sakta efter operationen att Sally var tvungen att vänta och duttade flera gånger innan jag var framme med belöningen.
Att spåra med Sally just nu vill jag inte då jag i spåret vill kunna belöna snabbare och veta att jag orkar gå (inget av det kan jag just nu). Däremot hoppas jag att vi kommer att ha nytta av hennes lilla nos-dutt-markering när vi sätter igång sen igen.
Asta är nu 4,5 månader och tycker att hon börjat förstå hur jag vill ha det på våra (lösa) promenader.
Jag har en förkärlek till att inte koppla när jag väl valt att ta en koppelfri runda. Dels för att jag känner mig själv rätt bra på den punkten. Jag jobbar hårdare med mina hundar om jag inte har de i en navelsträng, vilket jag också tycker ger god grund inte bara på promenader utan egentligen gällande det mesta.
Jag har även en rätt bra känsla för när mina hundar klarar av vissa störningar och inte. Så det är inte så att Asta flänger runt och inte lyssnar och att jag envist har henne lös ändå.
I början hjälpte jag henne väldigt mycket i möten med andra. Jag påkallade hennes uppmärksamhet och nästan matade henne förbi de olika störningarna. Med tiden har jag kunnat minska ner på hjälperna och även om jag fortfarande hjälper henne rätt mycket känner jag att vi grundat fint.
Asta har ju börjat bli äldre och söker sig därför lite mer utåt än vad hon gjorde tidigare och jag försöker därför också jobba med henne inte bara vid störningar. Så att vara ute är ju lite av ett projekt, men jag vet också hur mycket det i slutändan ger. Ju mer tid och energi man lägger ner det första året desto mer har man tillbaka.
Igår var vi ute i det helt ljuvliga vårvädret. Kungsholmen, vårvärme och sol. Det var inte bara vi som var ute och gick i parkerna och längs vattnet…
Det är en speciell känsla man får när man känns som ett team ute på promenaderna och man tillsammans klarar av mycket av de störningar som finns och i många fall klarar det bättre än andra vuxna hundar. Asta, lilla A-barnet och en lydig hund är en lycklig hund.
I alla fall var det så mycket av allt i söndags att jag kände att det var som ett prov på hur långt vi kommit och det är en bra bit på vägen!
Vi hade exempelvis tre stycken tillfällen där det vart för mycket på samma gång. Jag var inte uppmärksam och var tvungen att kvickt och i sista sekund kalla in henne och vid alla tre tillfällen vände hon tillbaka till mig. Det är en grym känsla när de vänder sådär pangboom och att det flyter på. Störningarna i det fallet var en mumsig kråka, en spännande joggare och en glad fluffig hund.
Jag minns inte riktigt när det började men det var någon gång i slutet på sommaren. Plötsligt kliade ett födelsemärke på ryggen värre än ett myggbett. Det var ömt och gjorde ont. Under IPO VM i Malmö vet jag att Iris satte en glädjetass på min rygg, träffade mitt i prick och födelsemärket började blöda.
En lördagsnatt i oktober när jag var på jobbet och det var lugnt på både avdelningen och akuten tog en av våra snälla kirurger bort märket i lokalbedövning och vi skickade märket på analys enligt rutin.
Sen tänkte jag inte så mycket mer på det. Några veckor senare bad jag en annan kirurg att hjälpa mig att titta på om svaret hade kommit innan jag skulle gå och dela ut de sista kvällsmedicinerna till barnen. Svaret innehöll en massa text men jag minns bara det som stod längst ner i svaret;
MALIGNT MELANOM.
Käftsmäll. Mina snälla kirurgkollegor såg till att slussa mig vidare till rätt doktor på sjukhuset och jag fick reda på att jag skulle opereras. Tankarna malde och operationsdatumet blev bestämt till den 15 december.
För att skingra tankarna inför operationen åkte vi över dagen till Tyskland och hälsade på valparna precis innan.
Om det var tack vare valparna eller inte vet jag inte men operationen gick bra. En rejäl bit på ryggen skars bort och några lymfkörtlar i höger ljumske.
Under julen vilade jag hemma hos mamma, klappade på Iris och husse. Hämtade Sally och började på ett nytt år.
I januari var det återbesök hos doktorn och där fick jag nästa dåliga besked och käftsmäll; cancern hade spridit sig till lymfkörtlarna i höger ljumske.
Cancern hade spridit sig. Vem skulle ta hand om Iris? Vad skulle hända med Sally? Husse, vet du hur jag vill ha det på min begravning? Hur känns det att dö?
Tankarna var många och på årsdagen av Linas DCM-besked låg jag inuti det stora röntgenröret och riktigt kände hur jag nog hade cancer precis överallt i kroppen.
Iris tröstade, slickade tårar, tittade på mig med sina kloka bruna ögon i mörkret när jag inte kunde sova på nätterna. Sally fick mig att tänka på annat med allt sitt valpbus.
När det var dags att träffa doktorn igen var jag beredd på det allra värsta. Nu skulle jag få reda på hur lång tid jag hade kvar att leva…
Istället fick jag besked om livet, det fanns ingen mer cancer i kroppen! En sista operation den 3 mars och sen skulle det vara klart. Lycka.
Ändå fick jag ännu en käftsmäll när jag den 18 februari fick reda på att en av mina närmaste (dobermann)vänner hastigt dött. Varför hon och inte jag?
Inför min operation var jag nervös. Det kändes som att vad som helst kunde hända. När jag vaknade ur narkosen var jag tacksam. Den natten var jag tvungen att spendera på sjukhus och det var hemskt. Jag saknade min klippa Iris så det gjorde ont och jag kunde inte sova.
När jag fick åka hem dagen efter var jag sliten, lättad och mentalt slut. Jag landade i soffan med min dumma slang. Iris la sig på mig och där låg hon tungt. Jag började gråta och Iris slickade mina tårar, min hals, mitt ansikte.
Iris har under hela den här resan varit extremt känslig för mitt humör och välmående. Vakat och vetat, ibland innan jag själv känt att tårarna varit på gång och liksom krävt att få vara nära. Hållt Sally borta när jag inte orkat eller varit på humör.
Känslan av tacksamhet hänger kvar. Tacksam för livet. Tacksam för Iris, världens bästa hund och min bästa vän. Nu fortsätter vi med dobermannlivet!
Jag har inte fullt ut bearbetat att Anna lämnat mig. Tänker på och pratar ofta om henne och jag har heller aldrig riktigt fått skriva av mig om vad det var som hände den där söndagsmorgonen i juli förra året. Har man haft en blogg under så många år är man (eller i alla fall jag) van med att få uttrycka tankar och känslor i skrift och i det här fallet vart det aldrig så.
Så för att jag på ett sätt ska få ett avslut har jag nu efter de här månaderna valt att skriva om det.
Det var en helt vanlig söndagsmorgon. Sommarsolen sken och jag skulle jobba. Anna låg kvar i sängen medan jag drack en kopp kaffe och fixade mig lite snabbt. Vi gick som vanligt ut i ottan och tog den dagen rundan genom Rålambshovsparken.
Anna hade varit sjuk länge i sin allergi och medicinerna hade även de tillslut börjat förstöra henne. Bara veckan innan hade jag i samråd med hudspecialisten beslutat att det skulle bli hennes sista sommar. Ville inte att hon skulle bli ännu sämre, vilket hösten och vintern alltid såg till att göra. Hon var tunn, hemskt avmagrad och väldigt gles i pälsen, så gles att hon såg ut att vara grå. Hon såg vanvårdad ut.
På somrarna i parken ser det ut som en soptipp innan de kommit i gång med att städa efter nattens festligheter. Anna som alltid var ett A-barn och lös fick tag på ett spett med kött och aldrig hade hon lyssnat så dåligt som hon gjorde, men det var inte helt utan kamp. Hon ville så gärna lyda och hon ville äta upp. Hon var alltid varit väldigt matglad men det blev extremt av alla mediciner.
Jag blev arg och frustrerad på henne. Inte fysiskt men på rösten och i tankarna en stund efter. Det släppte efter ett tag, hon var ju min lydiga lilla tjej och var som vanligt efter det.
Det gick som inte att vara arg på henne under längre stunder, hon vägde som alltid upp om inte till och med 100 ggr mer än det negativa och det är väl så hela vår relation och vardag har varit. Det som gjorde Anna så svår var också det som gjorde henne så lätt och allt det goda var så gott.
Anna var ju en lyhörd tjej med mycket samspel i sig samtidigt som hon var en mattegris med separationsångest.
Vem som helst kunde träna henne och hon lyssnade på andra och när de kallade in henne. Minns när vi var uppe i Boden och hälsade på Therese. Vi hade bestämt för en tjejkväll ute och hundarna stannade med hennes pojkvän och hans vänner hemma i huset. Anna gillade oftast inte att jag lämnade henne och kunde även trots sällskap av andra vara orolig.
Någon öppnade ytterdörren och Anna sprang ut och Thereses pojkvän var ju såklart jätteorolig och trodde att han skulle behöva sätta efter henne, men så ropade han och Annas lydighet tog över och hon vände tillbaka till honom. Ett exempel på det svåra men så enkla.
Vi promenerade vidare och lekte i solen och allt var som vanligt. Vi hade precis vänt hem efter drygt 1½ timme ute och var nästan hemma när hon plötsligt sprang mot och upp i en trappa. Jag vet faktiskt inte helt säkert vad det var som hände, men precis när jag skulle kalla in henne flög hon omkull. Hon ställde sig upp och skrek de mest hjärtskärande ljud jag någonsin hört. Ena frambenet höll hon upp i luften och jag såg att det inte var bra. Jag började springa mot henne och hon sprang det fortaste hon kunde mot mig, skrikandes.
Så fort hon kom fram tryckte hon sitt huvud i min mage och tystnade. Jag kramade om henne och bad henne att lägga sig ner på gräset vilket hon gjorde. Jag både såg och kunde känna att frambenet var helt av och efter en stund svimmade hon av någon minut, troligen av chock och smärta.
Minns att jag inte kunde få fram en endaste tår utan bara tänkte att Anna behövde hjälp nu och jag behövde lösa mitt pass och nycklarna till jobbet. Hon låg så stilla och snällt att jag först ringde och fixade med jobbet och sedan till Elaine som likt en ängel kastade sig i bilen och hämtade upp oss. Efter att jag lagt på slog det mig vad som hade hänt och tårarna forsade. Kramade om henne och berättade för henne hur duktig hon var som låg så stilla.
Samtidigt som jag tänkte, inte idag, inte nu. För jag visste direkt eftersom att skadan var så allvarlig att det inte skulle bli en sista sommar, det skulle bli vår sista timme.
När Elaine kom med bilen vart Anna så glad över att se henne att hon verkade glömma bort hennes onda ben och kastade sig mot henne. Det gjorde såklart jätteont och hon skrek och var glad på samma gång. Hon hoppade snällt in i bilburen och man hörde henne jämra medan vi skyndade till veterinärkliniken.
Sprang in och medan jag lämnade alla uppgifter kunde jag se hur en kille rullade ut en bår och att Anna snällt blev hanterad och klev ombord och satt stilla. Ingen munkorg behövdes. Fick komma in i rummet där de rullat in Anna och han lyfte ner henne på en filt på golvet och jag satte mig vid henne och hon la sitt huvud i mitt knä. Hon fick smärtstillande eller lugnade och sedan fick hon överdosen.
Efter ett par minuter dog Anna i min famn och allt hade hänt på mindre än en timme. Från en helt vanlig sommarmorgon till att livet vänder upp och ner helt och hållet. Jag förlorade min bästa vän.
När Expo somnade in fick jag tillslut bestämma en tid när jag skulle lämna honom för att inte sitta och klappa en död hund i timmar. Jag hade så svårt att lämna och jag bäddade in honom i en filt innan jag gick. Skulle det bli likadant med Anna? Jag satt en kort stund med henne innan jag sa till Elaine att jag var tvungen att gå. Jag orkade inte se henne ligga där livlös. Min sjuka, men alltid så otroligt glada Anna låg bara där och jag klarade inte av det, så jag lämnade henne bara efter någon minut.
På ett sätt hur ont det än gjorde den dagen och att hon lämnade mig så abrupt var det också skönt. Jag slapp ta beslutet att välja dag och hela den proceduren.
Jag ville inte utsätta henne för den stora operationen med rehabiliteringen efter för att hon sedan skulle få somna in ett par veckor senare och tacksamt var det många som stöttade mig i det beslutet. Djurens välmående ska alltid ligga i första hand, alltid hur ont det än må göra för oss tvåbenta och jag hade så gärna velat få ha henne ett par dagar, ett par veckor till.
Händelsen har förföljt mig jättelänge. Varje gång jag slöt mina ögon under en lång tid spelades det upp om och om i mitt huvud och skriken har nästan varit outhärdliga att behöva minnas.
Hennes sätt att agera den dagen, att det mitt i all sorg stundtals var så vackert, har också varit en bekräftelse på oss och vår relation och hjälper mig på ett sätt att minnas henne mer med den glädje och kärlek hon gav mig. Anna älskade verkligen mig och jag älskade henne.
Anna vom Hexenzauber
2010-07-12 – 2014-07-06
mlie.se drivs inte längre av mig utan av någon annan (bilderna och hemsidelänkarna är gamla).
Hur går livet med dobermann ihop när man kommer hem från sjukhuset med en något mörbultad ljumske där det dessutom hänger ut en dränageslang? När doktorn ordinerat att man inte ska anstränga sig (glöm hundrastningen) och helst ha benet i högläge?
Asta har ju börjat bli äldre och söker sig därför lite mer utåt än vad hon gjorde tidigare och jag försöker därför också jobba med henne inte bara vid störningar. Så att vara ute är ju lite av ett projekt, men jag vet också hur mycket det i slutändan ger. Ju mer tid och energi man lägger ner det första året desto mer har man tillbaka.
