När jag kom hem från HundCampus var jag inte bara väldigt ivrig och taggad att börja träna, jag hade även fått en mängd tips, information och ny kunskap om hur jag skulle genomföra träningen.
Så jag och Magnus satte igång, med kontaktövningar och koppelträning först och främst. Sedan 11 eller 12 dagar tillbaka så är vi tokkonsekventa med att så fort Lina drar i kopplet så blir det omedelbart halt och hon får inte gå framåt igen förrän hon står på vänster sida om föraren och söker ögonkontakt. När jag eller Magnus sen ger tecken med högerarmen så är det framåt igen. Att vara tokkonsekvent till skillnad från att bara vara kosekvent innebär att stå i ösregn och snålblåst med 10 meter kvar till ytterdörren och vägra gå en meter innan Lina slutat titta på gråsparven i busken intill och söker ögonkontakt. Även om det tar 1-5 minuter och man är kissnödig, fryser och aldrig mer vill gå på promenad igen! Lyckligtvis har det hela gett resultat, Lina drar mindre för varje dag som går. Detta har även fått positiv effekt på hundmöten och lite annat.
Frid och fröjd? Tillåt mig att småle på ett fult sätt! För Ljungbyhed kryllar ju av sabla kaniner och katter! När Lina ser dem så kan jag ha leverpastejburken framför hennes nos och försöka trycka in den i käften på henne, hon spottar ut den ur mungipan och fortsätter skälla, yla, dra, gny, hoppa runt och dra i kopplet! Någonstans mellan minuten och evigheten tar det innan hon tittar upp på mig, sen tar vi ett steg (rättare sagt, jag hinner ta ett steg, hon har hunnit accelerera och har redan nått max koppellängd och det tar tvärnit!) sen gör vi om samma sak igen.
Jag har för länge sedan kopplat bort alla "Gud va jag skäms för min pinsamma hund!"-tankar och känslor. Men bara ljuden hon ger ifrån sig kan ju få vilken djurvän som helst att vilja skynda till hennes undsättning! Och till den som tror att Lina efter att ha sett en kanin kuta över vägen klarar hundmötet två minuter senare med glans kan också sluta drömma nu!
Nu till gårdagens höjdpunkt; Det var mörkt och kallt och lite snålblåst på kvällspromenaden. Vi hade 50 meter kvar till huset. Lina och jag ser katten samtidigt. Den krafsar runt i en rabatt cirka 40 meter bort. Lina får lite frispel och börjar skälla som en vilde. Jag kopplar på mitt lugnaste sjuksköterske-jag och står bara still och säger "Luuugn och fiiiin, såja Lina" och böjer mig ner för att klappa henne lite fint. SMACK! Lina kör upp huvudet och träffar mig rakt över näsan! Tårar börjar rinna ur mina ögon, jag tar ett djupt andetag och tänker goda tankar. Backar några meter med Lina och börjar om "Luuuugn och fiiin…" SMACK! Lina kör favorit i repris och träffar mig denna gång någonstans i haktrakten, underläppen spricker någonstans där inne i munnen, det smakar blod i min mun.
Alla goda tankar är borta. Jag vill skjuta kattjäveln och sparka hunden i mellangärdet så hon tappar andan och slutar. Det är sant. Som tur är så går ju såna här tankar över lika fort som de dyker upp. Katten får gärna bli överkörd och Lina vet ju inte bättre. Så vi jobbar oss hemåt de sista metrarna, lika tokkonsekvent och lugnt som innan. Visserligen med tårarna fortfarnade rinnande och med fläskläpp, men med hedern i behåll. Katten får krafsa vidare i rabatten och Lina är världens bästa hund.
Nyvunnen längtan efter att bara få frikoppla min fromma sida helt och göra en Kapten Haddock infinner sig!
Hehe! Just där och då så ville jag ju sparka Lina åt fanders också! Men jag lät kissen leva vidare i sin rabatt och bara pratade och klappade Lina. Så det slutade ju lyckligt! Och jag bär fortsatt min Hello Kitty-väska med stolthet.
Jag klarar bara att vara mördare en kort sekund, sen blir jag Nightingale igen. Hälsa Maddox att jag är ledsen över mina onda tankar!
PalleQ = stolt kattägare writes:
Jag måste ha missat något, kära vän. "Katten får gärna bli överkörd". Ursäkta, men vad gjorde katten för ont? Var det katten som knockade dig två gånger? Jag trodde du var djurvän, men du kanske bara är hundvän?
Konfunderad.
Kram på er bägge två i alla fall. Från BÅDE mig och Maddox.
*tokskrattar* Så där nära döden har nog aldrig Lina varit någon gång förut.. :lol: Jag förstår dig alla dina onda tankar, och just då så tycker jag att dom var berättigade också. :bomb:
Tur för Lina att hon har Florence Nightingale som matte, för jag är inte alls lika övertygad om att jag hade tagit händelsen med sådan fattning som du! :lol: Det är nog snarare så att både hunden och katten hade riskerat att ha blivit strypna.. innan mitt ursinne hade gått över (smått överdrivet, men tro mig – jag förstår verkligen hur j-a förbannad du måste ha varit).
You're the Best – både du o Magnus! :up:
Kram, Eleonor
Anonymous writes:
Dobermann framställs som en mördarhund av media.
Det är fel.
Det är tydligen dobermannägarna som är mördarna… eller potentiella mördarna kanske…
läskigt
Vad säger du då om att min hund misshandlade mig? Skallade mig, gånger två! DET är läskigt! Varför skriver inte media om det, mattar som blir slagna av sina mördar-dobermanns?
Ja, jag tycker personligen att det är lite skumt med anonyma inlägg på min blogg.. Men om någon är dum, då kan Lina skalla dem!
Lina behöver gå "Ilma-kurs"!
:lol: Hahahahahaha… ja du.. vet inte om jag ska tro att det är ett skämt eller inte, "anonymous"..?? :lol:
Läskigt.. ja det finns många saker som är läskiga här i världen, inskränkta människor t.ex. ;)
Hihi, men jag tycker också att vi skulle börja debattera våra mördarhundars misshandel av sina mattar, för OJ vad många gånger det skett – vet inte om jag kan räkna alla gånger som Winnie helt utan förvarning fällt mig, eller speedat in i mitt knä så det känns som att det ska gå ur led, eller den sedvanliga knocken i huvudet.. *skrattar* Tur att man är tålig. :up:
Min mördarhund i kubik då (enligt somliga) "Ilma" hon har faktiskt inte knockat mig alls, utan hon brukar bara vilja ha tassarna på mina axlar o kramas, medans hon slickar min kind.. leeer*
*KRAMAR OM*
Yepp, jag förstår vad du menar, men det är ganska typiskt att sådana människor = fega (=anonyma); verkar vara en del i deras personlighet.. ;) Fram för att man vågar stå för sitt ord helt enkelt, och släpp fångarna loss – det är vår, på en gång.. :P
Hihi, jag ska börja göra en fårpälsförklädnad åt Lina, tills att vi ska ha Ilma-kursen.. ;) Fast ibland kan Ilma nästan skallas; dom gångerna hon skuttar ute på styva ben precis som ett lamm, o jag glömmer att hon är 75 cm hög o således inte aktar mig så att jag har en armslängd emellan skutten och mig.. :lol:
I mitt kök så är det numera barnpuder över hela golvet efter att jag dränkt Ilma i det… tur att det finns sådana saker som dammsugare! :lol:
Kram
Anonymous writes:
Inskränkta männsikor var det ja… Jo det är ju rätt obehagligt… som sagt.
Apropå anonymitet på bloggen så är det väl så att man kan skriva att man heter Kalle eller Lisa fast man kanske egenligen heter Nils, eller så kan man vara anonym. Vem vet vem som är vem egentligen?
Om jag hade en blogg skulle jag tycka att det var kul att människor valde att besöka den, jag skulle även förmoda att jag skulle vara beredd på debatt – i synnerhet om man skriver kontroversiella, inskränkta saker.
Feg? kanske, kanske inte.
Och föresten… Hofmeijer. Det VAR ett skämt.
Vad är det som jag skriver som är kontroversiellt och inskränkt? (Nyfiken då jag försöker vara så ärlig som jag kan i min blogg, utan att vara dum mot någon. Är jag det så vill jag ändra på det!)
Och vill du vara anonym så var det. Bara för att jag alltid skriver mitt (rätta) namn så måste ju inte alla andra göra det, ordet är fritt ändå! Men då tycker jag att man ska vara lite extra noga med det man skriver. (Och det får jag tycka, för det är min blogg)
:) Bra att det var ett skämt i a f, man blir ju lite småless på folks attityd bara för att det är "farliga mördarhundar" vi har o föder upp.. ;)
Det är ungefär "been there – done that – heard it before" hela tiden, o efter nästan ett decennium av sådana kommentarer så har man nog hört det mesta.. ;)
Ha det gott allihop! :up: Å trevlig helg förresten på er!