Etikett: Asta vom Schildwall

Det här med att vara med valp och behöva göra saker. Bästa och jobbigaste lösningen; följa med! Och då jätteskönt att bo i Stockholm där möjligheten väldigt ofta finns att kunna plocka med sina fyrbenta.

Har ju även gjort det här så mycket nu att det är en vana och trampar på som vanligt och glider in i de butiker jag brukar, men så är det ju något som inte riktigt är som vanligt. Jag har ju inte min lydiga Anna med full hjärnkapacitet i kopplet utan nästan hjärnlösa Asta. Den lilla busiga valpen som man behöver passa på nästan hela tiden. Att hon inte sätter sig fast i någon tants kappa, välter saker, är i vägen eller liknande. Det är mycket fart och lite hjärna, men man får ju skratta (och bli svettig).

Nu är hon inte helt galen jämt utan kan bete sig riktigt fint också och ibland fäller hon ned sin lilla bak och då är jag snabbt där med en gotta och ett bra, duktig tjej!

I kassan på Arken Zoo var det som att hjärnan helt och hållet checkade ut. Visst är det härligt att de är pigga och framåt, men ibland kan hon väl vara den där valpen som bara tittar? Inte hoppar, gör lekinviter, klättrar på alla och snurrar runt i kopplet. Fina är att hon fortfarande kommer undan med sin hjärnlöshet. Vi får se hur många kilon till det varar innan skratten byts ut mot sura munnar haha!

 

Idag har jag tvättstuga och det innebär att Asta måste lämnas till och från. Nyss såg det ut såhär:

Det här måste ju vara ett av världens tråkigaste klipp att titta på. Så om jag sammanfattar är hon ensam drygt 8 minuter. Hon ser när jag går, somnar om och sover tills jag kommer tillbaka.

Det här känns rätt lovande och måste väl vara lite av ett gott tecken? Speciellt om jag tänker tillbaka på Anna… Hur har era valpar betett sig när de lämnats ensam kontra när de är lite äldre? Anna var svår, riktigt svår. Hon behövde tid att förstå och mycket rutin långt in i vuxen ålder.

I tisdags bestämde jag mig (Emelie) för att ta med Asta in till stan. Vi hoppade på tunnelbanan och åkte till Hötorget där vi gick Kungsgatan ner mot Stureplan.

Som vanligt när jag går med hund på Kungsgatan brukar jag svänga förbi den lilla hund- och hästaffären som ligger där. Precis som när Anna var bebis fick Asta titta och nosa på den stora svarta plasthästen de har utanför som brukar visa hästmode.

Asta fick ett jättefint halsband med tillhörande koppel från Hurtta i julklapp av Madeleine. Däremot var den där lilla biten resår i början på kopplet lite obekvämt i stan när Asta fladdrade fram. Så vi köpte ett nytt litet stadskoppel innan vi promenerade vidare.

Just det där fladdrandet gör hon mycket! Titta lite här och lite där, springa, hoppa, busa och tvärnita… Ni kan se ett litet exempel här!

Här är en karta över vart vi strosade och nosade.

Det ser inte mycket eller speciellt ut, men för små valpben är det en rätt bra utflykt. Det händer miljoner med saker och det låter och så mycket folk det är!

Vi tog ett varv i Gallerian (krysset på kartan) där hon ibland fick för sig att börja göra lekinviter mot utvalda människor. Hon är en liten clown! Efter att ha gått ut för kisspaus gick vi in igen. Valde ut ett fik där jag beställde en kaffe medan Asta efter en stund somnade bredvid mig på min jacka.

Hon vilade ett tag innan vi trampade vidare. Det hade blivit mörkt ute och det kändes alldeles lagom att åka hem igen.

I torsdags var det dags igen. Jag skulle in och träffa husse innan han åkte iväg så vi hoppade på tunnelbanan och likt förra gången hoppade vi av i Hötorget, men gick åt ett annat håll (även om vi hamnade vid Gallerian). Vi promenerade sedan över Sergels torg och upp mot Centralstationen.

Tänk att en liten valp är så intressant och hjärtevärmande! Var och varannan ville hälsa på den glada lilla valpen när vi gick runt därinne.

Efter att vi tvåbenta stoppat lite i magen och vinkat varandra hej då promenerade Asta och jag iväg i blåsten och hoppade på blåbussen hem till min pappa. Första gången hon träffade honom och var i hans lägenhet. Det var kärlek vid första ögonkastet för bådas del.

Nu när vi varit i stan ett par gånger och på en hel del nya platser kan jag konstatera att jag hitills har en cool liten tjej som trampar på och verkar gilla läget av att vara lite här och lite där. Hon är nyfiken på det mesta och då även hundar och människor inkluderat. Skulle något vara lite ovant eller märkligt kanske hon stannar och tittar innan hon trampar vidare eller så kan man väldigt lätt övertala henne.

I onsdagskväll var det dags för Asta och mig (Emelie) att ta oss från Skåne hem till Stockholm.

Vi tog kvällståget och skulle ha varit framme på Centralen strax före midnatt, men eftersom det som oftast alltid strular med SJ vart vi en timme försenade. Jätteroligt med en icke rumsren valp… Vilket visserligen gick bra. Inget kiss på tåget, hon var inte brydd och kunde sova och somna om efter att hon vaknat och varit vaken.

Lilla gumman fick gå med sina egna små ben varvat med att åka arm på Centralen och perrongen. En tunnelbanetur senare var vi hemma.

Hon trampade in i min lägenhet som om hon alltid hade bott där. Lekte, åt mat, drack vatten och hon sov hela natten utan olyckor.

Under torsdagen vart vi upphämtade och det var dags för ytterligare en tur. I bilen och bort till en annan lägenhet där hon likt i min trampade runt glad och orädd. Innan vi var framme gjorde vi ett stopp på en djuraffär där vi handlade mat. Där hälsade hon på personalen och upptäckte på egna ben. 9 kilo väger hon nu.

Natten i ytterligare en ny lägenhet gick bra. Hon hittade en kompis som ni kan se här och idag vart det en utflykt.

Först behövde vi åka hem till mig för att hämta en sak, sedan in till Fridhemsplan för att parkera och göra lite ärenden. Asta trampade på själv bland allt det nya. Så mycket folk, hundar, bilar och stadsljud gjorde faktiskt mig lite orolig, men hon trampade på och var nyfiken på det mestar. Hon fick besöka ett parkeringsgarage, SEB, Åhlens och ett litet stopp på Arken Zoo innan vi gick tillbaka till bilen.

Även om lilla gumman är rätt galen vid mat, är lite kinkig med att gå ute under sämre väder och gärna skäller när hon inte kommer dit hon vill så känns hon just nu lite som ett A-barn (vilket jag visserligen vet har en tendens till att skifta rätt rejält under det första levnadsåret haha).

Mycket nytt på kort tid, men samtidigt känns det som något gynnsamt. För vad som än händer är det något/någon som består och alltid är där, nämligen jag.

Då sitter jag (Emelie) här igen med en bästis som jag inte trodde att jag ville ha, men som redan stulit mitt hjärta. Lilla Asta, en bit av min älskade Anna.

När Anna dog ville jag inte ha hund mer och kände så under flera månader.

Jag vart tillfrågad att ta ett par omplaceringar och även om det lockade kändes det aldrig helt bra. Det enda jag kunde tänka och fundera på var om någon av Annas syskon skulle paras, komma så nära min hjärtehund jag kunde. För jag ville bara ha Anna, min bästa vän. Den lilla dobermanntiken med det stora hjärtat.

När Yasemin, ägaren till Annas syster utannonserade att Amira parats skrev jag en kommentar om att jag hade älskat att ha en valp efter henne, men att det kändes för tidigt.

Det jag inte visste var att hon hållit en valp åt sidan om det var så att jag skulle ändra mig och jag visste inte själv att jag ville ha Asta. Det var inte förrän någon vecka efter att Madeleine berättat att hon bestämt sig för att ta en valp, som jag skickade ett PM och frågade om alla valparna var tingade (och då fick veta att det i tankarna fanns en till mig redan från början). Några dagar senare när jag var tvungen att bestämma mig tackade jag ja och allt kändes rätt.

Madeleine och jag ordnade för att åka ner och hälsa på, men tyvärr kom jag aldrig iväg. Vilket resulterade i att jag inte fick välja min valp utan uppfödaren, vilket i sig inte gjorde något för båda flickorna gul och röd tilltalade mig på flera olika sätt.

Dagen då flickorna skulle chipmärkas hörde uppfödaren av sig och berättade att de beslutat för att ge mig lilla rosa, valpen som de själva hade tänkt att spara.

När vi satt i bilen ner mot Tyskland för att hämta flickorna blev jag ledsen. Hur skulle det bli att träffa Annas syster? Hur mycket skulle hon påminna om henne? Så när Ginni kom ut genom dörren förvånades jag över de uteblivna fuktiga ögonen. Hon påminde om Anna, men det var ju inte Anna…

Det var istället när jag för första gången såg och lyfte upp min tjocka valp, lilla rosa. Hon träffade mig rätt i hjärtat. Så rätt allt kändes, en till bästa vän.

Asta och Sally

Madeleine har alltså inte skaffat två utan vi har skaffat ystra systrar tillsammans och det här ska bli så roligt! Inte bara för att de är systrar och för att en av mina bästa vänner har en, utan för att de även är en bit av en fantastisk liten tik som har en så stor plats i mitt hjärta. Små hjärtevalpar.