När jag skrev mitt första inlägg om avel (2007) på bloggen fick jag respons direkt från Linas uppfödare. Hon försökte tysta mig så gott hon kunde. Först genom att låtsas vara ledsen och hänvisa till att hennes kennel ”hängdes ut”, när inte det fungerade bytte hon metod och det blev mer hot och skrämsel.
År 2009 skrev jag nog de flesta inläggen om avel. Det var nog då jag började använda mig av ordet bajsavel (dvs skitavel).
När jag tittar tillbaka så var det inga revolutionerande saker jag skrev, det rörde sig dessutom om väldigt få inlägg. Jag hade egentligen bara fått upp ögonen för RAS och insåg att uppfödare sa en sak på sina hemsidor och gjorde något helt annat i praktiken.
På hemsidorna var det så fint om hur de födde upp dobermann som var allaroundhundar, de satsade på mentalitet och hälsa. Det var en perfekt kombination där valparna förväntades bli perfekta familjehundar och träningsmaterial. De hade friskhetsintyg och satsade självklart på kvalitet framför kvantitet. Givetvis var föräldradjuren mentalt stabila och tillgängliga med god exteriör. Problemet var bara att alla skrev det på sina hemsidor.
Verkligheten var en helt annan. En del uppfödare talade givetvis sanning men det var rent omöjligt att veta vilka. På hemsidorna skrev man ju bara om de valpar som lyckats på tävling eller gjort bra ifrån sig. De hundar som dog unga, hade problem, blev sjuka nämndes inte alls.
Avelstiken gick bra på utställning och visade sig vara ”mycket lovande i tävlingsträningen”, man fick tro på uppfödarens ord om att hon skulle bli något stort i framtiden. Att hon än i dag aldrig tävlat har väl de flesta glömt, hennes valpar går ju i dag i avel och nu är det på dem man riktar fokus. Att hon bet folk hon mötte på trottoaren på morgonpromenaden nämndes inte alls. Avelshanen som hade helt pajjade bakben fick flera valpkullar, han hade bra utställningsmeriter. Tiken som var rädd för sin egen skugga parades flertalet gånger. Valpköparen kunde bara läsa hur nära släkt avelstiken var med den senaste IDC-vinnaren.
Samtidigt växte min egen blogg och genom den fick jag kontakt med fler valpköpare. Plötsligt kände jag mig inte ensam om att bli hotad till tystnad av sin uppfödare. På my.opera, där jag först började blogga, började uppåt 70 andra dobermannägare också skriva blogg. Dobermannbloggarna blev större, snyggare och fler än kennlarnas hemsidor och de flesta bloggare skrev uppriktigt och ärligt om problem i träningen, sjukdomar, avlivade hundar och framför allt; orsaken till varför hundarna dog eller togs bort.
Skvallervägen fick jag höra vad en del uppfödare sa om mig och det jag skrev om avel. (Dvs citerade RAS som svenska dobermannklubben stod bakom). Några uppfödare gick så långt att de bloggade om mig, drev med och försökte göra sig lustiga över det jag skrev. Flera uppfödare har varnat sina valpköpare för mig.
Den enda gången en uppfödare faktiskt våga säga något högt så jag hörde var på ett möte där en uppfödare utbrast att man måste få stopp på de här bloggarna som bara skriver om bajsavel. Det är då man vet att man är stor, när bloggen tas upp på medlemsmöten i svenska dobermannklubben och uppfödare försöker skrämma folk från att prata med mig.
För bloggen är stor nu. En av Sveriges tre-fyra största och mest vällästa hundbloggar. Det är den största rasbloggen, följaktligen även den största dobermannbloggen och den får nya läsare hela tiden. Chansen (eller risken beroende på hur man ser på saken) att en nyfiken dobermannspekulant hamnar på min blogg är större än att personen hittar till de olika kennlarnas hemsidor.
Samtidigt har det hänt något i dobermann-Sverige på den sista tiden. Det är inte längre ”fult” att skriva om hälsa. Det är inte längre fult att fråga efter dödsorsaker (även om några fortfarande gör sitt bästa för att mörka så gott de kan), det är inte längre bara uppfödarna som är pålästa eller har åsikter. Krav på lite äldre och testade avelsdjur är inte längre något konstigt.
Jag känner inte längre ett behov av att försöka göra folk upmärksamma på det jag upplever vara problem inom rasen, svenska dobermannklubben gör ett så bra jobb redan med många uppfödare i spetsen. Facebookgruppen Dobermann-Sverige får några nya medlemmar varje vecka, där skrivs det flitigt och det märks tydligt vilka uppfödare som vågar och vill ta debatten och vilka som fortsätter gömma sig på egna hemsidor och bloggar där de aldrigt behöver bli ifrågasatta och allt fortfarande är perfekt.
Själv har jag istället ägnat året åt att blogga om bra kullar och uppfödare. Det känns jättekul!
Det som känns trist är att en snabb titt på lite olika kennelsidor fortfarande gör mig besviken. En av de kullar som är aktuella just nu står det till exempel ingenstans att mormorhunden dog av DCM och att flera av hennes avkommor gått samma öde till mötes. Inte helt oväntat är avelstiken inte testad för DCM. Kenneln är inget undantag, många kör på som vanligt. Min gissning är att valparna hamnar hos förstagångare.
Jag upplever också att det blivit en tydligare uppdelning mellan uppfödare som har bra hundar (mentalt, friska, testade, tävlade) och de som bara är vackra ord på en hemsida. Jag tror och hoppas att valpköparna börjar lägga märke till just den skillnaden mellan kennlarna.
Så visst har vi en bra bit kvar men jag upplever att gruppen dobermannägare/uppfödare som arbetar åt samma håll blir större och större och det är det som räknas.
När Häggström sedan kom in på Dilaterad kardiomyopati så började han med att berätta att ett DCM-hjärta låter som joggingskor i torktumlaren när man lyssnar på det på grund av de arytmier som uppkommit. Man behöver inte vara medicinskt skolad för att förstå att det är obra!