I dag skulle Lina ha fyllt 10 år. Vi väntade och längtade efter den här dagen. Vi pratade om den. Hur grå hon skulle vara om nosen, att hon skulle fylla tvåsiffrigt. Jag skulle ta bild i trädgården på samma ställe som förra året och så skulle vi jämföra.
Istället blir det de där sista bilderna från stranden. De underbara bilderna som jag tog bara några dagar innan Linas hjärta slutade slå. Bilderna som så ofta får mig att känna att det borde ha varit omöjligt att hon dog så kort tid efteråt, att hon som var så pigg kunde bli så sjuk så snabbt.
De sista bilderna där hon fortfarande är en pigg Lina som snart ska fylla 10 år och inte en sjuk Lina som är hos veterinären, ser trött ut eller snart ska dö.
Vått, kallt och sandigt, då brukar jag inte riskera att ta med den dyra kameran utan nöja mig med telefonen. Jag är så glad att jag tog med mig den riktiga kameran till stranden! Jag hann få en massa gosiga bilder på Lina där hon gjorde och såg ut precis som Lina alltid gjorde. Hennes fina små öron, hennes gråa nos, hennes sätt, hennes uppsyn, blick, allt.
Och så de allra sista bilderna jag tog på henne den dagen. När jag bad Lina skälla och hon stack upp nosen i vädret, skällde en gång och sedan fort tittade på mig och undrade om det var värt en godbit.
Dagen vi längtade efter och såg fram emot är här fast den inte blev som den skulle, jag hade ju så gärna velat ha henne här! Skämt bort henne i dag, inte suttit här och förbannat DCM och gråtit hejdlöst! Jag inser att detta nog blir det sista inlägget om Lina här på bloggen, det känns konstigt bara det, det är ju Lina som var livet med dobermann.
