31 Maj
2006

Två idioter springer runt, runt!

Lina och jag har en lek som alltid är lika kul och som piggar upp oss bägge varje gång. Leken lämnar mattor och överkast en aning tilltufsade.

Lägenheten är byggd så att man kan springa genom hallen, ut i köket, vidare in i sovrummet, ut till vardagsrummet och slutligen hamna i hallen igen. Detta utnyttjar jag och Lina till max. Linas bästa ställe är öppningen mellan hallen/vardagsrummet, jag brukar stå i dörren mellan sovrummet och köket. Sen gäller det för mig att gömma mig för Lina (dvs gå åt det håll hon inte går) och för Lina att jaga ifatt mig (dvs springa ifatt mig alternativt byta håll och överrumpla mig). Detta är hur kul som helst och Lina börjar bli rätt bra på att finta mig. I hallen ligger en lång matta som är så tjock och därmed ljuddämpande att det är svårt för mig att höra vilket håll hon tar. Jag har en liten matta i sovrummet också, men den brukar hamna några meter bort under denna lek. Lina har en förmåga att ha en så hög fart i svängen köket/sovrummet att hon tar ut svängen över min säng! (Min säng är inte så hög och utgör i detta sammanhang tydligen inte ett farthinder.)

Roligast är när det är helt tyst i lägenheten och vi båda står still och försöker vänta ut den andre. Spänningen är olidlig. Så plötsligt tar Lina fart och jag inser en sekund försent att vi kommer att mötas och frontalkrockar! Oooiiihhh! Buskul!

30 Maj
2006

Öppna dörren du Lina, jag följer med

Lina kan öppna dörrar. Detta ska hon ha lärt sig av sin klipska mamma Tiara. Lina har vid ett antal tillfällen använt sig av denna kunskap.

Första gången jag blev medveten om detta var någon vecka efter att Lina flyttat hem till mig. Jag kom hem efter att ha lämnat Lina själv i lägeheten en stund. När jag skulle stänga ytterdörren ser jag att dörren är ordentligt krafsad med långa och många märken efter Linas klor runt handtaget och låset.

Vid ett tillfälle skulle Lina stanna i Magnus föräldrars kök när vi var på utflykt. Detta passade inte fröken Lina som på enklaste sätt öppnade dörren till tv-rummet och gick och la sig på soffan där istället.

Min syster har också stött på denna talang när hon passat Lina hos sig och inte låst sin ytterdörr. Plötsligt hade hon en öppen ytterdörr och Lina var ute och kikade runt i trapphuset.

Dock har jag inte fått prov på hennes kunskaper live då hon inte brukar vara på väg någonstans när jag är i närheten. Så jag blev riktigt förvånad när jag i ögonvrån ser hur Lina går fram till ytterdörren och står där på baktassarna och försöker öppna dörren. Helt tyst, inget pip eller gny.

Jag blev så överraskad att jag bara gick ut i hallen, hoppade i mina stövlar, grabbade Linas koppel och öppnade dörren. Väl ute går fina Lina bara ett par meter innan hon sätter sig ner och bajsar. (Utan att gå in på detaljer så var hon otroligt dålig i magen.) Det är svårt för mig att avgöra hur länge hon hade kunnat hålla sig men jag har givetvis en teori; Hon hade bråttom och hon gick raka vägen till dörren för att hon var tvungen till det, inget annat. Min hund är ett geni.

29 Maj
2006

Dö din rackare, dö!

Jag brukar minst varannan dag leta fästingar på Lina. Hon är så snäll och ligger still så fint och jag passar på att klappa henne lite extra, så det hela är mest mys och trevligt för oss bägge. Känna igenom hela pälsen och kika lite mellan tårna och i öronen. Och så idag hittar jag en dum, ful fästing som satt sig i hennes ljumske! Så mycket som Lina gillar att bli klappad i ljumsken och så snäll jag är som alltid klappar henne där, hur fasen lyckades odjuret sätta sig där utan att jag märkte det?

Plötsligt känner jag mig blodtörstig jag också. Fästingen ska inte bara bort, den ska dö. Efter att ha plockat bort den går jag raka vägen in i köket och plockar med mig tändstickor i farten. Tänder ett värmeljus som står på köksbordet, släpper ner fästingen och sitter sedan där supernöjd medan fästingen brinner upp. Dö din rackare, dö! Så går det när man försöker sig på att suga blod från min hund.

När den värsta blodtörsten runnit av mig börjar det istället klia överallt. Det liksom kliar överallt och ingenstans samtidigt som jag ryser. Vidriga lilla djur!

28 Maj
2006

Löpträning, hur svårt kan det vara?

En av Linas ”uppgifter” här hemma hos mig att hålla mig sällskap i löpspåret. Bara ett problem med den bilden, jag!

Jag har jättefina löparskor att springa i, med ett litet lufthål under sulan som fläktar skönt när foten blir varm. Dock är dessa skor värdelösa när det är blött ute, lufthålet suger inte bara in luft utan förvandlar vid blött väglag mina strumpor till disktrasor!

Jag måste lyssna på musik med fart i om jag ska springa. Om min i-pod har lågt batteri måste den ju laddas och det tar en så lång stund att när den är färdigladdad så har jag tappat lusten.

Springer jag på asfalt får jag ont i benhinnorna.

Jag springer inte vintertid, när det regnar eller annat dålig och kallt väder.

Så här i början av springsäsongen har jag dåligt flås. Då är det skittråkigt att springa, jag vill bara gå. Helst hem.

Jag springer ogärna (läs aldrig) själv. Med en pojkvän som veckopendlar så skärs även antalet gånger ner rejält.

Lägg ihop ovanstånde två och ni får summa; jag springer bara med min pojkvän och tycker inte det är kul när det går dåligt. Hur tror ni då det känns när han kränger på sig en ryggsäck och fyller den tungt och springer med den på ryggen för att få ut något av träningen när han springer med mig i mitt snigeltempo? Ja, inte känner jag mig snabbare!

Mörker och läskiga skogspartier undviker jag också.

Ångesten innan man fått på sig löparpjucken och tagit sig utanför ytterdörren är maximal. Jag tycker synd om mig själv. (Glädjen efteråt minns jag tydligen bara i ett visst antal dagar, så springer jag inte tillräckligt ofta är den helt förträngd!)

Så när jag vaknade häromdagen, ledig från skolan och helt utan att något annat att göra så var det med minst tre veckors planerad ”måste ut och springa nån dag när jag är ledig från skolan snart” i ryggen. Jag hade ingen ursäkt längre. STÖN!

Väl ute så upptäcker jag att det duggar/regnar. Min ipod är tom på batteri och dessutom ville jag inte ha den i öronen på Linas och min premiärrunda.

Men så springer vi. Lina först (hon är alltid först) sen jag. För att slippa oroa mig för att tappa hennes koppel vid ev möte med kul hund eller rådjur så har jag hennes koppel knutet runt magen. Och tänk, kopplet hindrade mig från att böja överkroppen och ”huka” när jag springer. Jag gör det vanligtvis när jag börjar bli trött. Perfekt! Rak rygg! Och visst får jag lite extra draghjälp i uppförsbackarna!

Förutom att Lina inte sprang riktigt i samma riktning som jag när vi stötte på några nya får som sprang runt i en tidigare tom hage och en hund i slutat på rundan så sprang vi hela tiden! Naturen och skogen var så vackert ljusgrön som den bara är så här i början på sommaren. Luften var perfekt och det luktade bara härlig skog. När jag kom tillbaka till starten sprang jag en extrasträcka bara för att verkligen få ut det sista i benen! Och jag uppskattar rundan till 6-7 km. Det brukar räcka gott åt mig utan att jag vill spurta av mig på slutet.

Väl hemma, helt genomblöt av regn. Fötterna och skorna är bortom disktrase-stadiet! Men det är först när jag står där i hallen som jag upptäcker det. Känner bara ren och skär lycka! Jag bara längtar ut igen! Vill springa längre nästa gång! Livet är härligt och lycka är en hund!

27 Maj
2006

Nya rastgården

Det har byggts en ny rastgård här i närheten. På en timme hinner jag och Lina gå dit, vara där i 20-25 minuter och sen gå hem igen. Därför besöker vi den rätt ofta de dagar jag ska gå till skolan. Så att hon får springa runt en stund. För det finns väldigt mycket spring i hennes ben!

Rastgården är rätt stor om man jämför med rastgårdarna vi varit i inne i Stockholm. Lina och jag har besökt tre; den vid lilla Gärdet, Humlegården och den som ligger i Vasaparken mot S:t Eriksplan. Den sistnämnda är ju i stort sett bara en inhägnad backe, men rätt hundtät. Det jag saknar är en bra bänk att sitta på som hundägare. Humlegårdens rastgård är inte mer än en liten grusplätt, men även den väldigt hundtät. (Särskilt under luncherna.) Gärdets rastgård gillar jag nog bäst av dessa tre. Störst, med träd, gräs, lite höjdskillnader, bra möjligheter att gräva sig en grop eller få vara lite ifred. Det finns inte mindre än fyra bänkar och ett bord där hundar och människor sitter och kollar lite. Aktiviteten i den rastgården är varierande. Vid några tillfällen har Dog Planets hela hunddagis varit där, vissa gånger har vi skuttat runt där helt själva Lina och jag.

Tillbaka till Lidingö; Den nya rastgården. Den ligger vid Mosstorp. Buss 206 går förbi där. Den skulle kunna vara jättefin! Ett bra och högt stängsel, tätare i nederkant så att små hundar inte ska kunna rymma ut. Den är L-formad och består till största delen av gräs, men det finns ett litet skogsparti och en liten sandplätt också. Mycket sorkhål och bra grävjord. (Detta uppskattas av Lina som lika gärna skulle kunna vara Byggare Bobs bästa kompis vad det gäller att gräva och tycks älska lukten av djur som bor under jorden.) Den är så stor att om man följer stängslet runt så blir det en liten, liten promenad. Men det är det nästan ingen som gör. För hela stället har nu så högt gräs och så mycket brännässlor att man måste ha stövlar upp till knäna för att inte bli blöt eller bränna benen på nässlorna! Det är djungeltema kan man säga. Lina och jag går i alla fall. I dessa regniga tider betyder det att jag är blöt upp till knäna när jag går ut därifrån, har genomvåta skor och skulle vilja vrida ur strumporna.

Så i denna rätt stora rastgård står folk 5 meter innanför grinden. Oftast hänger hundarna i närheten. Bänklös är den också, så folk står där rätt och slätt tills de tröttnar på att stå och går hem igen. Ytan som utnyttjas är därför inte relaterad till storleken på rastgården. Väldigt synd tycker jag. Om någon som jobbar med gräsklippning i Lidingö kommun läser detta så känn er inte blyga att klippa till hundhagen åt oss! Det räcker med en smal stig så att man kan gå längs stängslet, kan ta max 10 min för någon med proffsklippare.

Lina störs inte av det höga gräset…
27maj06

26 Maj
2006

Lina upptäcker kökssoffan

Lina och jag har bott här tillsammans på elfte våningen i lite mer än två månader nu. Lina har varit ute på balkongen, hon gillar att ligga där ute på morgonen när solen ligger på. Men Lina gillar inte att vara för nära räcket (tack och lov!) och håller sig gärna nära balkongdörren. Så det blir inte mycket spaning från den balkongen för hennes del.

I köket finns inte mindre än fyra stora fönster, dessa är dock för långt upp för att lilla Lina ska se så mycket mer än himlen och en och annan fiskmås ibland. Så nu ikväll när Magnus satt i kökssoffan lyckades han lura upp Lina i den. Sen stannade hon där! Hon morrade, brummade, pep och gnydde. Totalfokuserad på allt som rörde sig där ute. Då och då reste hon sig, hoppade ner ur soffan och sprang några meter, gnydde lite och hoppade sedan upp igen. Som om hela upplevelsen bara blev för mycket.
26maj062
När det ringer på ytterdörren visar hon inget intresse för att vakta eller morra. Men när en människa går där nere på marken, flera hundra meter bort, morrar hon! Jag låter bli att analysera, för jag kan inte. Så länge hon inte skäller får hon sitta där hur mycket hon vill. Och titta ut över sitt nya akvarium Lidingö.
26maj061

26 Maj
2006

Jag ljög

Så att ingen missförstår; Igår skrev jag ”Jag ogillar att ha teorier om min hund.” Det är ju givetvis ren och skär lögn! Jag har så mycket teorier om vad Lina gör och varför hon gör det att jag blir trött på mig själv. (Givetvis har jag även en teori om att alla hundägare är så här, allt annat skulle ju betyda att det är jag som är onormal.) Det jag ogillar är att prata högt om dem med någon annan än Magnus eller möjligtvis min syster.

I denna blogg kommer jag ju med all säkerhet att presentera ett helt gäng mer eller mindre galna teorier om Linas och hennes beteende. Som exempel så är jag övertygad om att den här blicken betyder ”Matte, lägg ner den där dumma kameran nu och låt mig vara ifred annars tänker jag tugga sönder något när du går till skolan nästa gång.”

25 Maj
2006

Varför?

Dagar då jag är ledig från skolan och på helgerna brukar jag och Lina sova till minst 08.30-09.00 innan den ena väcker den andre. Rätt lagom tid. En snabb runda ut innan jag äter frukost framför tvn och Oprah.

Därför är det svårt att fatta varför, varför, varför Lina idag bestämde sig för att väcka mig klockan 06.39! Det är ju röd dag idag. Och det vet ju alla att röd dag är dag då man sover lite längre än andra dagar. Jag försökte ignorera henne men då satte hon igång att gå runt i lägenheten och pipa! Så vi gick ut en sväng.

Jag ogillar att ha teorier om min hund. En del hundägare förklarar i detalj varför deras hund gör som den gör, hur den mår idag och vad den tycker om vädret. Jag tycker att det är roligt men klarar inte själv av att för andra hussar och mattar stå där och säga saker som ”Ja Lina gör si och så därför att..” Tänk om jag ljuger! Det enda jag brukar ta mig friheten att säga på hennes vägnar är att berätta för andra hundägare som inte träffat Lina förut att hon inte står och skäller brevid deras hund(ar) för att hon är en ilsken dobermann, utan att hon villl leka (helst springa fort, fort) med deras hund(ar). Detta kanske inte alls stämmer. Kanske säger Lina ”Vilken tovig päls du har, blir du aldrig tvättad eller!?” Lina är inte arg i alla fall, så mycket vet jag.

Men när jag blir väckt en röd dag klockan 06.39 då inte bara vill utan måste jag ha en förklaring! Varför? Det måste ju vara så att hon var tvungen att gå ut för att hon var så kissnödig! Och att det var därför hon väckte mig. Dobermann ska ju vara smarta. Så smart och snäll som hon är väckte hon mig och sa till så att det inte behövde ske en olycka på golvet. Så måste det vara. Särskilt som jag nu sitter här i soffan en timme senare och försöker läsa en bok helt klarvaken samtidigt som hon snarkar i sin korg. Då får det inte ha varit en dröm om någon kanin eller ljud utifrån som väckte henne och skickade ut mig i kalla morgonluften!

24 Maj
2006

En rätt vanlig dag

Idag har jag varit i skolan. Jag har inte riktigt lärt mig att koppla av 100% när jag lämnar lilla Lina själv några timmar. Tänk om hon bara går runt i lägenheten, känner sig ensam och ylar olyckligt? Håller hon på att försöka äta upp min smutsiga strumpa som slarviga jag lämnat framme och nu ligger där hemma på golvet och kvävs!? Fått upp balkongdörren och hoppat ut? (Just denna oro blir extra läskig då jag faktiskt bor på elfte våningen och i skräckscenariot skulle arga grannar tvinga mig att städa gården på resterna av en mycket platt hund!)

Så kommer jag hem. Vrider om nyckeln i låset, öppnar dörren. Knäpptyst! I en sekund, två sekunder. (Hon är död! Hon är död!)

Det välbekanta ljudet av ett språng ner från mattes säng och snabba tassar på parkettgolvet! Mot mig i hallen kommer Lina i full fart, viftandes på svansen samtidigt som hon både gäspar och passar på att sträcka ut vänster bakben. Snabb paus för att sträcka ut bägge benen, lika bra att ta hela kroppen samtidigt tydligen! När detta är klart är det så äntligen dags att pussa mig och studsa lite hit och dit!

Jag brukar bara gå in och byta byxor (rena jeans i skolan, de som borde ha tvättats i förrgår på promenaden) och sen går vi ut. I sovrummet ser jag exakt var fröken Lina har legat. Känner på överkastet, fortfarande alldeles varmt där hon legat. Och minsann ligger inte det stora tuggbenet, som var helt i morse, nu i lite mindre delar jämnt fördelade över hela sängen? Några bitar har i lagom uppblött, tuggat stadium lämnats därhän till förmån för någon större smarrigare del av benet och har därför torkat fast lite i överkastet.

Men vänta nu! Detta är ingen plats där någon legat och mått dåligt under tiden jag varit borta! Plötsligt känns det som den enda som plågats är jag efter en dag med redovisning i skolan och mer än två timmar sittandes på pendeltåg, tunnelbana och buss. En nyvunnen respekt för alla småbarnsföräldrar som lämnar sina barn på dagis, åker till jobbet och samtidigt klarar sig genom dagen utan hjärtbesvär innfinner sig. Mer än så hinner jag inte fundera, Lina står i hallen med koppel på och piper. Hon vill ut.

23 Maj
2006

Världens finaste hund?

I denna blogg kommer jag att skriva om mitt nya liv med hund. Och inte vilken hund som helst utan Stars of Avalon Angelina Jolie. Skulle någon fråga mig, till viss del partisk som jag är, så är hon den finaste hunden som finns!
IMG_1659

Följ dobermannlivet på:

Livet med dobermann gillar:

Taggar

Search

Arkiv

Senaste kommentarer

   Beat diabetes   Diabetes diet