Iris bodde i lägenhet de första 2,5 åren av sitt liv. Lägenheten låg nära lite större trafikerade vägar. Det plus att jag gett mig fasen på att inte få ännu en hund som gör som Lina gjorde när hon var yngre (drog som en liten avlöning så fort man kopplade loss henne och med ett väldigt stort jaktintresse) gjorde att jag fixerade mig vid inkallningar.
Eftersom vi bodde i lägenhet har det aldrig funnits utrymme för att bara släppa ut hundarna eller låta dem springa som de vill utan att jag sett till att ha koll på det hela. Jag har alltid varit med när Iris varit lös.
Iris gick lös på promenaden runt kvarteret när hon var några månader och hon har fått vara lös i skog och mark sedan hon var en liten plutt.
När jag märkte att valp-Iris blev mer intresserad av att leka med Lina än att komma när jag ropade fick inte Iris leka med några andra hundar på någon månad eller två. Hon lekte med mig eller husse istället.
För att få henne att fatta att man inte ska jaga fåglar eller att man ska hälsa på alla andra hundar man möter åkte vi t ex regelbundet in till Gärdet i Stockholm där överviktiga, hundvana kråkor och andra fågeltyper ofta hoppar runt på marken samtidigt som stora och små hundar springer runt överallt. Iris lärde sig komma trots intressanta pippiflaxar, hon lärde sig att man inte behöver leka med alla andra hundar. Hon lärde sig att komma mitt i leken med andra hundar. Det kändes som jag hade koll.
Men en dag när Iris var elva månader sprang en liten kanin rakt över träningsplanen på BK och Iris satte full fart efter. (För den som vill läsa det inlägget; Jävla helvetes skit. Kaninjakt). Det värsta som kunde hända tyckte jag, det bästa som kunde hända tycke Lena.
När Lena sa det till mig ville jag slå henne på snoken. Men självklart hade hon rätt som vanligt, invaggad i falsk trygghet om att Iris aldrig skulle sticka ifrån mig tränade jag efter det ännu mer. Iris blev en jäkel på inkallningar och jag har haft turen att fånga en av de ”skarpa” på film och en annan bevittnades (utan att jag visste om det då) av vår favvo-instruktör på Lidingö; Gun-Marie. Jag vet att hon berättade om Iris på sina kurser efter det.
Nu när vi flyttat till hus har jag slarvat med inkallningarna och underhållet av dem. Jag behöver inte alltid ha snorkoll på var Iris är och jag kan vända ryggen till eller pyssla med annat under tiden som Lina och Iris härjar fritt på tomten.
Jag vet inte ens om jag varit lika duktig med inkallningsträningen om vi inte hade bott i lägenhet då när Iris var liten. Vet inte om jag hållt efter det så brutalt om inte den där kaninen hade rusat upp. Väldigt glad så här i efterhand är jag i alla fall för det.
I dag skulle jag ut och springa och tog med mig Iris. Hade henne i koppel och var lika konsekvent som vanligt med att hon skulle springa fint vid sidan men Iris hade studsboll i benen och stretade efter husse som sprang hundratalet meter framför oss. Kände i knät att detta inte var bra och bestämde mig för att släppa Iris och skickade henne mot husse. Som en kanonkula for hon i väg och sen sprang hon mellan oss tills jag hade kommit ikapp.
Vi sprang 9,3 km i dag, Iris var lös i 7 km av dem. (Den enda anledningen till att jag kopplade henne de 2 var att vi springer sista biten hem i motionsspåret i skogen och där brukar det vara rätt många som är ute och går/rastar hund/springer och alla kanske inte gillar att det kommer en lös dobermann i full fart)
Otroligt skönt väder, stora fält, åkrar, lövskog och havet, allt var bara vackert och att få dela den upplevelsen med min bästa lilla kompis var superhärligt! Det var plättlätt att kalla på Iris när hon började hamna för långt fram eller tog sats ut på någon åker. När vi fick möte av två kvinnor på grusvägen kallade jag in henne och lät henne springa fot, inga konstigheter. När vi sprang förbi en häst med tillhörande ryttare så bara tittade Iris på dem och det räckte att jag sa nej så fortsatte hon som ingenting. Några hundar bakom ett staket skällde på oss, Iris levererade och bara sprang på som ingenting.
Jag är så glad att jag tränat så mycket som jag gjort att även om jag nu slarvat med träningen har en så bra grund i min hund att jag kan göra så här utan problem. Jag litar på henne och springer helt avslappnad. (Kanske klarar alla dobbisar det lika bra men jag hade aldrig vågat göra samma sak med Lina)
Världens bästa Iris, jag älskar den hunden så mycket att det finns ord som räcker till att beskriva hur det känns!
Som en liten extra bonus sprang jag både fortare och längre än jag brukar också!
