Warning: Undefined array key 1 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Undefined array key 2 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 557 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 621 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 629 Madeleine – Sida 112 – Livet med dobermann

Stressad dobermann?

När dobermann kommer upp på tapeten på diverse hundforum så är det nästan alltid någon som omnämner rasen som stressad och pipig. Nervig bruksras som inte är så bra osv.

Nu har jag ju träffat några dobermann som är lite nerviga och stressade men de flesta individer jag mött är det ju inte. Jag tror att rasens rykte som stressad beror delvis på det faktum att inget undgår en dobermann. De är ju väldigt känsliga för synretning och jag tror att deras vakna och alerta koll på omgivningen kan misstolkas som stress ibland. Visst piper de men inte hela tiden och jämt eller av stress.

Måste samtidigt erkänna att när jag gått kurser med Iris så kan jag ibland tänka om de andra kursdeltagarnas hundar (som då är av andra raser) att de är både långsamma, tråkiga och tröga. En del måste ju veva igång hunden för att få med sig den. Trögare än Lina liksom. Det blir ju en utmaning det också men själv är jag glad att det finns mycket fart i hunden!

En frustrerad Iris i träningen tar gärna till hopp och skall och galenskaper innan hon börjar använda huvudet men jag har aldrig upplevt henne som stressad för det. Inte i negativ bemärkelse i alla fall.

Frid och fröjd alltså. Dobermann är inte stressad och piper men inte så det stör.

Samma kväll som jag plitar ner dessa kloka tankar ser Lina något elakt vilddjur genom fönstret (förslagsvis igelkott) och blir lite galen. Springer runt och försöker klättra i en stor blomkruka som står på golvet för att se bättre ut genom fönstret. Iris fattar noll men dras med av allt spring och springer efter. Lina tolkar detta som att de nu är två som är på jakt genom husets alla fönster (särskilt blomkrukefönstret). Det hässjas och pips och skriks nästan lite faktiskt.

Jag får liksom våldskommendera Lina att sitta med mig i soffan och titta på film istället för att springa runt. Men jag måste påminna det pipiga, stressade odjuret om det ungefär var femte min.

Nu är klockan efter midnatt och det är ungefär 2 h sedan som Lina såg djuret. Vi har varit ute och kissat inför natten, även om Lina inte ville kissa utan bara nosade efter vem-det-nu-var. Bakom min stol här vid datorn står en dobermann som piper evighetslångdragna pip och hänger med huvudet.

Ändå står jag fast vid det jag skrev först. Med undantag för eventuella igelkottsobservationer.

Iris får en vattenspridare

Vi köpte en vattenspridare för ett tag sedan. I jakten på den fina gröna gräsmattan.

I butiken ville husse köpa den dyraste modellen som man nästan kunde åka till månen på också. Men så slog vi våra kloka huvuden ihop och konstaterade att vi kanske skulle se hur Iris hanterade en vattenspridare först innan vi köpte något dyrt.

Vattenslangen vill hon ju helst bära runt i munnen och tugga lite på när den sprutar vatten så vi enades om en de billigaste modellerna istället. Som provspridare bara.

Väl hemma var det mycket riktigt en liten hund som inte kunde hålla sig borta från vattenspridaren! Men hon lät själva grejjen vara och tuggade (nästan) bara på strålarna. Det måste kittla i gommen och att stå så där lika länge som hon gör.


Arbetsfördelning

Jag: Ok vovvarna, nu måste matte gå upp och lägga sig och sova någon timme eller två så hon orkar åka och jobba natt sen!

Lina: Sov du matte, jag stannar här nere och håller koll så att inga katter, igelkottar eller andra elaka, vilda djur kommer och stör här under tiden. Jag ser till att vakta i alla riktningar och har full koll genom alla fönster. Jag skäller ut dem om de får för sig att närma sig tomten!

Iris: Jag följer med dig matte! Jag kan ligga på dig när du ska sova så att du känner dig trygg. Jag tror till och med att jag passar på att tvätta dig lite när du sover, så är du ren och fin sen när du vaknar! Och du kan sova lungt matte, jag har koll på allt.

Jag säger till om grannen försöker stjäla din bil när du sover… eller är det hans bil han ska åka iväg med? Jaja, bäst att ta det säkra före det osäkra.

Jag hämtar lite strumpor, ett lypsyl, en klädnypa och en tom toarulle också och lägger här vid dig i sängen, så har du lite av allt sen när det är dags att gå upp igen!

Dobermann-sandlåda

Att ta det lite lugnt ett tag behöver ju inte betyda att man sitter still på rumpan. Istället för att träna så tog jag med mig båda voffarna och åkte till sandgropen. Iris blev glad över att vara tillbaka! Hade inte tänkt låta Lina vara lös utan ha henne på långlina men det gick inte, hon ville också kasta sig utför stup och studsa runt i sanden! Tävla om vem som kom först kom upp för branten.

Lina passade på att njuta lite extra av all sanden genom att rulla sig i den!

Jag tyckte att det såg farligt ut när hundarna bara följde med sanden ner och sedan föll fritt i några meter innan de fick tassfäste igen men Lina såg bara helnöjd ut hon!

Om det var lätt att ta sig ner så var det desto svårare att komma upp samma väg igen. Flera gånger vände Iris i luften när hon märkte att hon inte nådde hela vägen upp men ibland fick hon tag med tassarna över kanten och kunde häva sig upp.

Högt, hårt, halt

Den senaste tiden har jag känt mig lite nere. Saker som inte har med hundträningen att göra har varit jobbiga och jag har varit lite ledsen.

I vanliga fall är det hundträningen som gör mig på bra humör igen men nu går det inge bra och då blir jag mer ledsen och frustrerad och lägger ännu mer press på Iris för att det ska gå bra och då går det ännu sämre och nu står vi här…

Först trodde jag att det var prestationsångest som drabbat mitt huvud men jag har funderat på det länge nu och det är det inte. Jag har inga krav eller förväntningar på oss så.

Jag tycker att det är kul att träna och kul att tävla men just nu har vi kört fast och jag kommer inte vidare på egen hand. Det är jobbigt men jag tänker inte låta det gå ut över Iris. Så det får bli vad det blir nu ett tag. Vi får låta bli att träna eller bara träna lätt och kravlöst.

Men även om mitt förnuft säger mig att det är så det måste få vara tills vi får hjälp så känner jag mig ändå som en förlorare. Knepigt.

Sandröj

I går innan vi skulle träna lydnad på LaBK stannade vi till i den stora sandgropen längs vägen. Iris tyckte att det var väldigt kul, jag blev bara nervös över att hon skulle hoppa ner för branta stup och typ dö, råka ut för en sandlavin och andra hemskheter. (Framkommer inte särskilt väl på filmen hur högt det var)

Iris var med andra ord uppvärmd inför lydnadsträningen sen. Fast det gick inte särskilt bra att träna för det, kanske hade hon fått sand i hjärnan…

Fånge i hundpalatset

För länge sedan; När Lina och jag gick vår allra första hundkurs tillsammans gick vi den tillsammans med bland annat Erik Haag och hans hund Hjortfot. Hjortfot var en pigg och busig valp och Lina gillade att skälla på alla hundar hon såg.

Vi pratade några ord med varandra under kursen och jag minns vi snackade om att Lina ingav respekt och var lite läskig när hon höll på som hon gjorde. Utan att på något sätt påstå att jag lärde känna herr Haag så kan jag säga att jag tyckte att han var en väldigt trevlig prick.

Eriks fru Martina Haag har jag lyssnat på i samband med att jag var på något förlags-bok-grej när jag fortfarande jobbade i bokhandeln. Jag skrattade så jag grät åt det hon berättade. Måste nog ha varit i samband med att hennes första bok ”Hemma hos Martina” kom ut.

I går; befann jag mig på ica maxi i jakt på föda och gick förbi ett pocketställ där jag såg Martinas senaste bok. Titeln och det faktum att hunden bredvid henne var väldigt lik Mr Hjortfot gjorde att jag stannade och plockade upp en bok.

Öppnade den lite på måfå, hade Martina verkligen skrivit något om hundlivet måntro?

Sidan 14 öppnade sig och jag läste följande korta text

Insikt

När Erik hade köpt Hjortfot, vår första hund, fick jag panik för att han var så jobbig.

I efterhand inser jag följande: att vara ägare till Hjortfot är som att ha med sig en liten sovande nyckelpiga i skogen och tro att det är jobbigt.

Nu, med vår nya hund, Pimme, känns det mer som om jag står med Alipapapapahackspetten i ena handen inne på Nobelprisutdelningen just när Fysikpristagaren ska hålla tal.

Jag reagerade spontant på igenkänningsfaktorn och skrattade högt i några sekunder innan jag kom på att man nog inte är cool när man står och skrattar för sig själv inne på ica. Kontrollerade lite snabbt hur många som hade hört mig och la sedan ner boken i kundkorgen och gick vidare.

Framme i kassan hamnade jag bakom en man som hade köpt halva affären, han och kassörskan fick liksom hjälpas åt att ens få plats med alla hans varor på bandet. I brist på annat plockade jag upp boken igen och började bläddra under tiden som jag väntade i kön. Hittade en text som heter ”Mannen som kunde tala med hundar” och började återigen skratta när jag läste men lyckades begränsa mig till guppande axlar och lite fnysigt fnitter.

Jag har legat på soffan i dag och läst boken hela boken och även om Martina skrivit om andra saker också så är det helt klart hundtexterna som är skojjigast.

Boken väckte både gamla minnen och gav mig mycket nöje för pengarna. Kul.

Dålig lydnad, bra sim

I dag tog jag med mig bägge hundarna och åkte till LaBK för att träna lydnad. Med mig hade jag videokameran för att dokumentera Iris träning.

Rastade, värmde upp, knöt fast Lina i en bänk, la videokameran på bänken och körde igenom lydnadsklass ett med Iris.

Började med en platsliggning där jag kom på efter en liten stund att jag inte hade koll på tiden. Räknade därför långsamt till 60 och gick sedan och hämtade henne. Kollade på hennes tänder och belönade med bollen efter det. (När jag kom hem och såg filmen visade det sig att hon låg i 3 min och 4 sekunder. Bra!)

Körde igenom resten av momenten i ettan och avslutade med bollbelöning.

Filmade 30 minuters träning bara för att komma hem och se att Lina ruckat på bänken och att Iris-träningen bara fastnat halvbra på film. Plus att vi var så långt bort att man inte såg särskilt bra.

Därför orkar jag inte göra någon lydnadsfilm. Däremot har jag tittat på den några gånger nu och kan konstatera att det inte alls ser ut så som jag vill. Jag är otydlig och Iris tar alla bra som frikommando. Måste börja träna att kedja ihop momenten som Anna brukar kalla det! Med början i morgon.

Efter att vi tränat klart gick vi förbi parkeringen och ner till vattnet som ligger så nära att det inte går att låta bli att gå dit. Iris fick simma efter sin boll hur många gånger som helst och nu tog jag det säkra före det osäkra och höll i kameran själv. Så ingen lydnadsfilm bidde det men väl en simfilm.

Jag får inte guppa ifred

Vad gör man då när en tävling gått dåligt och det är varmt ute? Jo, man åker till Ica och köper något gott att äta och passar även på att inhandla en liten uppblåsbar gummibåt.

Väl hemma äter man sin goda mat och sen blåser man upp lilla grejjen, stoppar den i poolen och själv lägger man sig i den och guppar runt i den blekta barnpoolen. Allt utan den minsta tanke på hundträning!

Nu lyckades jag väl inte helt slå bort tankar på hund ur huvudet men även om jag hade lyckats så hade Iris sett till att det inte gick ändå.

Med jämna mellanrum var hon snäll nog att komma och påminna mig om att hon fanns! Från början var jag och min tröja rätt torr men det ordnade snabbt upp sig, Iris blötte ner hela mig och halva altanen.

Förutom att pussas så försökte hon bita i och smaka lite på min lilla uppblåsta grej men det fick hon inte! Tror ändå att lilla gummibåtens dagar är räknade…

Något okoncentrerad

I dag har vi varit och tävlat lydnadsklass ett igen. Jag sitter här med protokollet framför mig och bara skakar på huvudet.

För det gick skitdåligt! Så dåligt så jag blev förvånad under tävlingen och inte riktigt visste hur jag skulle reagera.

Det var varmt och av 18 startande i lydnadsklass ett så var Iris och jag ekipage nummer 17. Men värme har aldrig varit något problem så och det drabbade ju alla lika. Värmen kan vi inte skylla på.

Den senaste tiden har vi haft dåligt med tid för träning och jag har har i bästa fall lyckats träna ett moment per dag. I stället har Iris blivit tränad av kidsen på både sitt och ligg och allt och inget samtidigt. Men ingen kommendering, ingen träning med andra hundar i närheten, ingen träning på BK. Fast jag kände inte att det brast där heller. Även om kidsen sagt sitt, Iris har lagt sig och har fått godis ändå så kan jag inte skylla på det heller.

Det var som att hon inte höll ihop. Det kändes som att tävla med Lina (som måste ha medvind, perfekt temperatur och vara på rätt humör för att hålla hela programmet)!

Jag märkte när jag la Iris på platsliggningen att hon inte ville ligga kvar och jag var inte förvånad när jag vred på skallen och såg att hon gick lugnt precis bakom mig. Nolla så klart.

Efter det så fick hon en tia på tandvisningen, domaren bara tog tag i munnen på henne och kollade. Hur lätt som helst gick det.

Sen väntade vi ju en bra stund innan det var dags för oss igen men det kändes bara bra. Jag behövde den tiden för att peppa mig själv att det var kul att tävla trots att vi redan nollat platsen. När det var vår tur kände jag mig glad och taggad igen. Tyvärr var Iris på en annan planet skulle det visa sig.

Mitt stora problem med Iris i linförigheten har alltid varit att hon tränger och är för ”på”. Läser jag innantill i protokollet står det på linförigheten; sent sättande, tappar i position, snett sättande, snus. Hon gick och nosade och hade jag inte haft kopplet så hade vi varit i varsin ände av planen utan att hon hade lagt märke till det!

På inkallningen sprang hon rakt förbi mig och vidare till lådan med grejjer som de hade med sig. En klassiker men Iris har då aldrig brytt sig om sånt skit tidigare! Hon sprang iväg för att kolla något bort mot staketet mellan läggandet och inkallningen. Va?! Hon ska ju studsa upp på matte när hon busar, inte lämna mig!

Jag kan inte säga ett knyst om att domaren var snål utan snarare tvärtom. Han var snäll med poängen och var rättvis.

Det pågick en rallylydnadstävling precis bredvid oss och jag var rädd att deras galna belöningar (seriöst, de kastar ju bollar, köttbitar och frisbees innan de ens klivit av den uppmärkta tävlingsplanen) men Iris kollade inte ens på dem när vi var inne och tävlade. En platsliggning (tvåans?) pågick vid sidan av oss men de hundarna låg så still och så fint så det distraherade inte heller.

Näe, det var bara konstigt alltihopa. I bilen hem satt jag och funderade på om Iris kan vara skadad eller ha ont eller om jag gjort något knäppt när vi tränat här hemma. Men nej, nej och nej.

På helheten fick vi betyget något okoncentrerad, det var lightversionen av vad jag skulle ha velat kalla det!

Det slutade med 119 poäng och ett tredjepris. Märk väl att Linas bottenpoäng på tävling är 123. Det säger rätt mycket om Iris förmågor i dag.

Som någon form av grädde på moset så valde den sista tävlande hunden för dagen att lämna planen och springa fram till Iris. Ändå satt vi längst ute på kanten en bra bit bort från alla andra. Jag fick lägga mig bakåt på gräsmattan och låg där och kved arga NEJ!! och kände mig desperat och mest ensam i hela världen när tävlingsledningen och hela publiken väntade spänt med öppna munnar på hur det skulle gå. Enstaka ögonblick som känns väldigt långa. Föraren hämtade sin hund utan att säga något till mig.

Nu är ju det inte något att gräva ner sig i men en riktig överraskning var det. Och just nu vet jag inte hur jag ska ta tag i det heller. Jag känner mig bara totalt förvirrad. Längtar tills jag får se tillbaka på detta och skratta…