Iris kan ibland upptäcka bollar eller ben som hamnat under soffa eller säng och vill få fatt på dem. Om jag då säger åt henne att visa så går hon fram till soffan/sängen, puttar på stället med nosen, krafsar gärna till med tassen, lägger sig ner och tittar på mig. En rätt tydlig markering.
Häromdagen satt jag i soffan och åt ett äpple och Iris ville väldigt gärna smaka (hon börjar tro att all frukt är hennes frukt) men det fick hon inte. En stund senare började hon gå runt här i rummet och pipa och jag kunde inte fatta vad det var som var fel. Till slut testade jag med att säga visa och då gick hon rätt fram till köksbordet, la upp framtassarna på bordet, duttade med nosen på de äpplen som låg på fruktfatet, tog ner tassarna och la sig på golvet och tittade på mig. Iris ville ett äpple, så enkelt var det.
Ser hon sin boll genom fönstret ligga där ute på altanen så visar hon gärna det genom att slå med tassen på fönstret och pipa samtidigt men när jag ber henne visa så gör hon en ordentlig dunk på rutan och lägger sig med kontakt.
Däremot fattade jag inte vad Iris ville den kvällen då Hachi var här och hälsade på och hon upprepade gånger gick fram till ett av fönstren i vardagsrummet och donkade till på rutan men det inte fanns något där ute. När jag bad henne visa så gick hon till hörnet, smällde med tassen på rutan och la sig ner.
Bilden här till höger har jag tagit i dag men då var det helt svart ute men när jag bad henne visa la hon sig i riktning mot murgrönan där på bilden.
Jag släppte ut Iris och hon sprang runt till baksidan men kom inte tillbaka med någon boll eller annat i munnen. Jag stirrade ut i mörkret men såg ingen boll, inget ben, inget. Jag trodde att Iris fått för sig att en av bollarna låg kvar där ute så jag tog fram hennes bollar för att hon verkligen skulle fatta att vi inte glömt någon där ute. Ändå gick det inte många minuter innan Iris var där och slog på rutan med tassen och tittade ut i mörkret.
När Hachi hade åkt hem stod jag inte ut längre, jag satte på mig skorna och jackan och så gick vi ut i regnet och jag sa åt Iris att visa. Hon gick raka vägen fram till tujahäcken (som ligger rakt bakom murgrönan och altanplanket hon hon visat mot tidigare) satte nosen mot backen och la sig ner på det blöta gräset och tittade på mig.
För att få veta vad det var hon markerade så skulle vi bli tvungna att gå in i grannens trädgård och stoppa näsan i tujahäcken. Vilket vi gjorde. På med koppel och ut på gatan och in i grannens trädgård. När vi närmade oss det rätta stället i häcken sa jag varsågod åt Iris, hon dök rätt in i häcken och ut kom hon med ett gammalt ben!
Plötsligt kom jag i håg att vi lekte lite med ett halvt ben i snön för några veckor sedan som jag råkade kasta över staketet och som försvann in i häcken/snön. Benet var alldeles blött, svullet och mjukt. Jag kunde veckla upp det som var kvar av benet och lägga det platt på bordet bredvid ett likadant ben.
Det är inte första gången jag sagt åt Iris att hon har haft fel och det visat sig vara precis tvärtom. När ska jag fatta att hunden aldrig har fel?
Allt det här får mig att bli lite sugen på att börja köra mer letaövningar här inne. Se om Iris kan visa mig även sånt som hon inte vill ha. Det var länge sedan sist nu.
