Underbart snöoväder

Den senaste tiden har det inte blivit så mycket skidåkning som jag velat. Så i dag var det typ lag på att jag skulle åka skidor!

Husse var också skidsugen så alla utom Lina packade in sig i bilen och åkte bort till spåren. Det snöade väldigt mycket och blåste samtidigt så jag trodde att det skulle vara helt tomt i spåren men tji fick jag. Här är vi tydligen väldigt hurtiga och alla åker oavsett väder. Tur var det, det snöade så mycket att spåren försvann om ingen åkte i dem på en stund.

Iris och jag lämnade husse (och alla andra) bakom oss och susade fram i den tysta värld som blir av all snön. Iris drog fint och jämt och i bra tempo. Vi åkte 7,5 km och som snabbast var vi uppe i 21-22 km/h.

Körde ifatt och förbi enstaka skidåkare. När vi närmar oss bakifrån sådär så brukar jag försöka samla in och korta draglinan lite. När Iris märker att jag gör det så saktar hon ner och tar det lugnare. Jag sa typ braaa Iris samtidigt också så människan framför oss skulle höra att vi kom. Två hästar mötte vi också, dem kollade Iris bara snabbt av innan nosen pekade framåt igen och hon stretade vidare i spåret.

Sen att man knappt kunde se för att det snöade så mycket, att hela världen var ett grått dis och man fick kisa, dra ner mössan nästan helt över ögonen och ha huvan på jackan uppe spelade liksom ingen roll. Det var härligt! Vi var ensamma i hela världen och nästa stop var Alska!

<-- Så här såg jag ut i snöovädret. Precis när vi påbörjat andra varvet på ca 5 km såg vi husse komma åkande i spåren i slutet på första varvet. Iris tog hans vittring på riktigt långt håll i vinden och blev jätteglad! Hon som hade undrat så länge var han hade tagit vägen, nu hade hon hittat honom! Iris och jag fortsatte framåt en bit innan vi korsade spåren så vi hamnade efter husse på upploppet. Om Iris fortfarande kunde känna lukten av honom eller om hon bara kom ihåg att det var här vi hade sett honom för några sekunder sedan vet jag inte men fasen vad det gick! Plus att hon efter några hundra meter fick syn på honom där framme och verkligen fick belöning av att få springa fram till honom. Sista biten sprang Iris jämsides med husses skidor med tungan hängande som en liten disktrasa i mungipan. I morgon ska vi åka igen!

5 januari, 201126 februari, 2014

Iris tränar ställande och hamnar i regnet

I dag har vi tränat läggande och ställande under gång i vardagsrummet! Det är nämligen veckans utmaning på vovve.net. Jag tränade på att ge kommando utan att använda dubbelkommando i form av att mina händer började peka eller göra tecken. (Mina händer är nämligen väldigt duktiga på det!) Jag tycker att det gick bra men filmen som jag filmade blev så mörk att det inte var särskilt kul att kolla på.

Så istället för film på en massa stå-stå-stå och ligg-ligg-ligg så bjuder jag på min första bild som jag gjort i PS med min nya wacom-grej. Det var kul och i dag har jag försökt lära mig att göra regn.

För att ni ska ha en chans att gissa vad jag gjort så bjuder jag på en orginalbild i mindre format här till höger.

Dvs Iris utan regn sittandes på vardagsrumsgolvet och inte en tegelvägg så långt ögat kan nå.

Själv är jag väldigt nöjd med att jag fick henne att huka på skallen så där. Ett tag var jag rädd att jag skulle behöva flytta hennes huvud i photoshop också, hehe!

4 januari, 201126 februari, 2014

Iris med tungan rätt i mun

När vi var i Katrineholm passade vi på att åka till deras BK för ett litet träningspass. Jag hoppades på att planen skulle vara skottad/plogad men det var den icke tyvärr. Däremot gick det ju precis lika bra att träna på deras plogade parkering!

Körde bara fritt följ och jag la märke till två saker; 1. Iris slarvade lite med rumpan på det något ojämna underlaget och 2. hon släppte inte mig med blicken en sekund. Det ena något att fila mer på, det andra riktigt härligt!

Tack vare att husse fotograferade oss under tiden vi tränade kunde jag gå hem och konstatera att bilderna bevisade samma sak. Hittade inte en enda bild där Iris släppte mig med blicken.

Såg även att Iris tunga jobbar på rätt bra under tiden som ho fokuserar också. Ok om det var godisbitar hon tränade för men det var det inte. Vi körde rakt av kong-belöning.

Såg väldigt kul ut i alla fall och jag hoppas att man inte kan få avdrag för lipande hund på tävling.

3 januari, 201126 februari, 2014

Liten Lina är en stjärna

Från Skåne har vi nu åkt vidare hem till min mamma som bor i Katrineholm.

Här ligger lilla Lina helst på soffan eller mattan i vardagsrummet och kikar med ett öga på hur lillasyster Iris röjer runt i huset. Alternativt blundar med bägge ögonen och snarkar lite.

Lina hamnar liksom lite i bakgrunden då hon inte tar upp samma plats eller stjäl lika mycket uppmärksamhet som Iris. Men när Lina gör en insats då är hon så charmig och gullig att jag nästan blir lite tårögd.

Min syster är också här hos mamma och hälsar på och i går när vi skulle gå och lägga oss sa hon att hon också ville ha en hund i sängen för att det är så mysigt. Det var bara att visa Lina var hon skulle lägga sig i sängen och i morse fick jag rapport om att Lina legat där hela natten och sovit.

Att Iris skulle ha legat i min systers säng hela natten när matte och husse sov på en annan våning.. Inte en chans!

I dag hade min mamma några vänner här. En klunga på 4-5 damer varav en hade sitt barnbarn med sig, en flicka på 11 år. De satt alla och fikade när vi kom hem från en långpromenad med hundarna. Husse tog Iris och gick ner i källaren, jag och Lina gick in i köket och sa hej till gästerna. Lina gick lugnt och fint rakt fram till lilla flickan, satte sig vid hennes stol och la huvudet på sned och lät sig snällt klappas och beundras.

Lilla flickan var ju den enda som hade sin bulle kvar i handen nämligen, Lina är inte född i går. När Lina var säker på att hennes charmoffensiv var i hamn la hon upp en tass i flickans knä. Tyvärr visste flickan att man inte fick mata hundar vid bordet så Linas plan gick inte hela vägen i lås så som hade tänkt, men tusan så söt hon är när hon försöker!

Världens bästa lilla Lina grånäbb! Jag tror att hon hade blivit världens bästa terapihund faktiskt.

1 januari, 201126 februari, 2014

Från knopp till knut och ner i böljan blå

Sist vi var här nere i Skåne förlorade vi den kära knoppbollen i vågorna nere på stranden. Jag har letat efter ny knoppis men ännu inte hittat så nu har jag beställt ett par på internet.

För att hålla Iris nöjd och glad så köpte jag en ny boll på Grizzly, de hade inte heller några knoppbollar men väl en knutboll. Knutbollen är bra faktiskt! Den är lättare än en hel gummiboll och passar rätt bra som inomhusboll. Särskilt som detta hus är så stort att man kan kasta bollen genom flera rum och få iväg den en bit…

Så till själva böljan blå-delen av inlägget. Eller böljan vit och fylld av is kanske det borde vara. För när vi gick längs stranden i går så kom vi fram till ett ställe där isen bildat märkliga formationer en bit ut i vattnet.

Lina fattade att man skulle gå försiktigt. På bilden nedan har hon framtassarna på ett isflak som började röra lite på sig och det gillade hon inte. Hon höll sig dock torr och fin om alla tassarna.

Iris däremot hon hoppade och studsade fram som vanligt i full fart och det dröjde inte länge innan hon försvann ner mellan isflaken. Första gången såg man verkligen hur hon stelnade till och det tog någon sekund eller två innan hon hämtade sig och började kravla sig upp igen.

Jag skriver första gången för självklart fortsatte hon i full fart och pluppade i några gånger till.

Jag vet inte hur Lina hade reagerat på samma sak. Även om det var grunt vatten vi var på. Inte helt omöjligt att hon börjat veva med tassarna i panik och inte lyckats ta sig upp lika fort som Iris.

Hade det varit djupt vatten hade jag inte vågat gå där med Iris. Jag har hört en dam berätta en skräckhistoria om en hund som var ute och gick med sin matte längs en strand på Lidingö (där det inte är långrunt!) och hunden sprang lös. Plötsligt var bara hunden borta. De letade i timmar men hunden återfanns aldrig.

Antagagligen pluppade den ner så där mellan några isflak och bara försvann. Jag är livrädd att samma sak skulle hända Iris. (Eller Lina för den delen men hon vill ju inte gå ut på isen frivilligt så chansen att hon skulle ge sig ut bland isflak känns mindre.) Något att tänka på för alla hundägare som går längs vatten nu i vinter.

31 december, 201026 februari, 2014

Summering 2010 (instängda i ett rum utan fönster)

I förra årets inlägg och summering av 2009 satt jag och klurade lite på vad jag trodde skulle hända under året. Eftersom jag inte hade några direkta mål eller tävlingsplaner så siade jag ju mer eller mindre helt rätt.

Mycket rolig hundträning och nya bekantskaper har det blivit och jag är nöjd med det Iris och jag har gjort vad gäller träning av lite allt möjligt.

Ändå känns det som att 2010 var ett lite udda år på dobermannfronten. Många hundar som dog på tok för tidigt, många sorgliga besked.

Jag avslutade även förra årets summering med att inte riktigt veta hur det skulle bli med flytt för oss. Det blev aldrig någon flytt under året utan istället pendlade husse mellan jobbet i Skåne och Stockholm. Någon som tyvärr blev en väldigt stressig situation där hemma med hundarna då jag skulle jobba och ta hand om dem samtidigt.

Ett tag var jag nog inte så långt ifrån den berömda väggen men tack vare mina underbara chefer som med väldigt kort varsel lade om mina arbetspass och gav mig tjänstledigt när det verkligen inte gick så ordnade det sig.

Ett stort tack ska Emelie och Expo ha också då de med kort varsel vid några tillfällen packat sova över-väskan och kommit hem till Lina och Iris och hållit dem sällskap.

Därför är det på gränsen till galet skönt och kul samtidigt att vi nu köpt ett hus nere i Skåne som vi ska flytta till. Inte nog med att flocken får vara samlad igen, hundarna kommer att få egen tomt och lägenheten byts ut mot hus.

Även om DCM kommer att få en lösning kanske först om några år så var det 2010 som vi började hoppas på en lösning. Och från och med nu kan vi bara lära oss mer och svaren kan bara bli fler liksom.

Därför känns 2011 som ett riktigt bra år, både för oss och för rasen. Året som kommer är även året då Iris och jag ska tävlingsdebutera är det tänkt. Riktigt kul ska det bli och något jag ser fram emot!

Årets sista dag då? Dvs i dag nyårsafton.

Jo, vi tog en riktigt trevlig tur på stranden och allt var bara vinter-vackert. God middag har jag fått. Allt har bara varit mysigt fram till 19-tiden då raketerna började smälla av här. Då sa Lina tack för mig, ville åka hem och gick mot ytterdörren. Fröken Lina kan öppna dörrar och är de låsta så försöker hon ändå. Hon hängde med andra ord på låset.

Fördelen med att bo i stan en sån här kväll är faktiskt att det går bussar och bilar och det är mer bakgrundsbrus hela tiden. Här ute är det knäpptyst och ingen trafik hörs. Det är bara raketerna som smäller över taket där ute.

Jag och Lina spenderar därför nyårsafton tillsammans i husets mittersta rum med så få fönster som möjligt. Med så många lampor tända som möjligt, husses mac i knät och spotify spelandes disco-klassiker på hög volym för att dränka raketsmällarna. Gör vi inte det går Lina bara runt med svansen mellan benen och hässjar och det är omöjligt att få henne att ligga still och slappna av.

Under tiden springer Iris runt och undrar vem som vill leka med henne och hennes nya kong och fattar inte alls varför Lina och jag sitter på golvet och stämningen är lite dålig. Jag var lite orolig att Lina skulle smitta av sig på Iris men tydligen krävs det tack och lov mer för att rubba Iris cirklar.

Vi har köpt märgben till vovvarna och om inte annat kommer de ju att rädda Iris kväll. Jag hoppas att även Lina tycker att benet är tillräckligt gott för att börja knapra lite på det mot stengolvet och ta bort lite av smälljuden vid tolvslaget.
Just nu är klockan snart elva och Lina ligger faktiskt och blundar lite för första gången på flera timmar. Bara en timme kvar av detta med andra ord! Framtiden känns ljus och vi önskar alla ett riktigt

GOTT NYTT ÅR!

28 december, 201026 februari, 2014

Dobermann som vill vara med

Tidigt märkte vi att Iris ska vara med på allt och gärna hjälpa till med att ha nosen mitt i smeten. Vi kallar henne ofta Byggare Bob just av den anledningen och jag har bloggat om det förr.

När golväggaren var här för några veckor sedan så ville hon vara med och kolla vad han gjorde.

När husse stod i hallen på en stege i förra veckan syntes siluetten av en hund halvvägs uppe på stegen vid hans fötter….

Därför tog jag med mig videokameran när jag ställde mig på stegen i hallen och skruvade fast lite hyllor i nya garderoben. Bara för att jag visste att hon skulle komma knatande och vilja hjälpa till.

Mycket riktigt kom min lilla kompis och kollade vad det var som hände.

27 december, 201026 februari, 2014

Galet och skitjobbigt men kul ändå!

I dag har jag och Emelie varit ute på äventyr tillsammans med vovvarna. (Alla vovvar utom Lina eftersom hon inte gillar sjön och isen).

Emelie med sitt rosa tefat och jag med mina skidor gav vi oss ut på isen och hoppades att vovvarna skulle dra oss lite hit och dit.

Iris var på direkt och ville dra mig på skidorna men Expo var inte lika på att dra Emelie. Vi lockade och pockade men han stod still. Lovade att han skulle få sin kära boll om han sprang men det gick han inte heller på. Vi testade att koppla ihop Expo och Iris framför tefatet men det ville sig inte heller.

Så då sket vi i det och Emelie gick med sina hundar under tiden som jag åkte efter Iris. Jag lät Iris sträcka ut några gånger och då följde gärna både Anna och Expo med. Vi stannade och jag kopplade loss Iris när Emelie skulle försöka åka tefat nedför en liten brant.

Vi gjorde ytterligare ett försök och då gick det! Iris drog så bra att jag kunde hjälpa Expo att dra Emelie. Är ni med?

Jag var helt jädra slut i hela min kropp efter två varv på isen! Galet så dålig kondis man har.

Efter utflykten åkte vi hem och hämtade husse och Lina och tillsammans åkte vi sedan till rasthagen. Där sprang vi runt en bra stund och lekte med hundarna innan vi kom hem igen.

Att Iris var ovanligt trött efter dagen vet jag eftersom hon vanligtvis alltid reser sig och följer med mig när jag går från tv-soffan. Nu låg hon kvar och sov. Tror det är första gången det hänt faktiskt…

24 december, 201026 februari, 2014

Kom hunden hem till jul?

Dagen före julafton, dvs den 23 december, skulle vi rasta hundarna en stund innan det var dags för mig att åka till jobbet på eftermiddagen. Vi åkte till rasthagen och vi skickade flickorna mellan oss och turades om att springa och gömma oss. Allt för att ha lite kul tillsammans och hålla upp värmen samtidigt.

Plötsligt ser jag hur en hund kommer travandes på gångvägen utanför rastgården. Mina ögon följde vägen bortåt där jag förväntade mig att se en ägare som följde efter men allt jag såg var några bilar som åkte lite längre bort. Gångstigen var tom så när som på hunden. Tittade åt andra hållet men ingen där heller.

Flickorna upptäckte hunden och sprang bort till grinden för att nosa på vovven och vara lite kaxiga. Husse och jag spanade åt alla håll men ingen tvåbening i syne. Jag skyndade mig att släppa in hunden i rasthagen och tänkte att matte/husse får väl komma när de kommer. Hundar ska inte promenera i närheten av trafikerade vägar i kylan själva.

Tre saker blev uppenbara; Det var en hane. Det måste ha varit en rätt ung hane. Han hade inget halsband på sig.

Jaha, och nu då..? Vi var ju mer eller mindre på väg hem när han dök upp. Frågade alla hundägare som gick förbi utanför hagen om de kände igen hunden men alla svarade samma sak; nej.

Tiden tickade på och ingen matte eller husse syntes till. Plockade upp iPhonen och loggade in på vovve, frågade om någon saknade en schäfer. Efter det ringde jag polisen och frågade om de hade hört från någon som saknade en schäferkompis men inga napp där heller.

Efter att ha pratat lite med polisen så bestämde vi att han skulle få åka och vara hos dem. Flickornas halsband gick inte över skallen på honom så med ett koppel runt halsen så tog vi bara med honom och gick bort till bilen. Han hoppade in i bilen som om det vore hans egen. Lina fick sitta framför mina fötter i framsätet.

Väl framme vid polisstationen tänkte jag att han kanske inte skulle vara lika foglig att ha göra med bland all trafik och sista-minuten-julshoppare och fiskade upp en liten hundgodis ur fickan för säkerhets skull. Min oro var helt obefogad för han var fortfarande lika cool och snäll, han bara föjde med och såg nöjd ut hela tiden!

Inne hos polisen fick vi hjälp av en snäll polisflicka och hon letade upp lite koppel och så letade vi lite efter märkning och lite andra kännetecken på honom. Vi hittade några saker som ägaren klart skulle kunna redogöra för.

Innan vi åkte lämnade jag mitt mobilnummer och namn med en liten önskan om att få reda på hur det gick för vovven men jag har inte hört något.

Jag hoppas så innerligt att han fick fira julafton med sina människor! Jag hade ju dött om jag tappat bort någon av mina hundar dagen före julafton. Om inte annat så vet jag ju att han har varit i säkert förvar hos polisen.

23 december, 201016 december, 2011

God Jul

Anna-Clara om Hunden ska flytta, igen.29 september, 2023
Ja djuren brukar vänja sig fort och märker av hur vi människor mår och agerar där efter. Jag har flyttat…
Sara om Hej igen kompis31 december, 2022
Så fint att du bloggar igen. Den är ju en av anledningarna till att man skaffade dobbis (och gjorde att…
Madeleine om Hej igen kompis1 november, 2022
Det fanns inga gamla bilder på kameran på henne. Men jag insåg att själva bloggen är en liten skattkista gällande…
Madeleine om Hej igen kompis1 november, 2022
Tack Bettan!
Bettan om Hej igen kompis28 oktober, 2022
Åh, vad roligt att du är tillbaka!