En blogg som handlar om hund, hundträning och hundliv!
Gå in här, ändra i select a voice-rutan till Swedish – Elin.
.
Kopiera sedan in följande text i rutan type your text here;
.
Välkommen till dobermannflickornas mobilsvar. Tryck stjärna om du vill blir utskälld av Iris. Tryck fyrkant om du vill prata med Lina eller ge henne en köttbulle. Är du en kattmänniska, lägg på!
.
Klicka på Say it!
Dags för träning! Det blev Iris och jag som åkte i dag. Syftet var att kolla upp momenten i lydnadsettan för att ta reda på var vi låg och vad vi behöver träna på.
.
Men först gick vi en sväng då Iris fick springa lös för att träna lite på de där inkallningarna som jag blev sur över i går. I dag ville inte några svalor visa sig, däremot såg vi några lösa hundar på avstånd som jag tyckte kunde vara bra störning. De hundarna lämnade sin matte och kom kutandes direkt till oss så så mycket övat blev det tyvärr inte. Iris och jag knatade på utan störning, det fick gå lika bra det. Min favvo Anna-Karin med Aston åkte förbi i bil och stannade till för att säga hej och höll oss sällskap en stund.
.
Efter det, ordentligt rastadade, gick vi över till klubben och så fort jag öppnade grinden och vi gick in så var det gå med kontakt som gällde. Iris bytte från hopp och skutt till rätt skärpt. Bra grejjer!
.
Körde momenten i lite fel ordning;
.
– Började med en liten plats. Hon är hopplös och kommer gärna springades. Stön.
.
– Linförigheten gick bra men hon tränger lite när hon vet att jag har bollen inom räckhåll.
.
– Inkallningen väntade på kommando, bra fart, dåligt avslut. Hon springer förbi och vänder runt långt bakom mig även om hon sen avslutar med att hamna rätt.
.
– Ställande och läggande under gång. Inget att klaga på, hon lägger sig fort och stannar bra. Stannar kvar på stället tills jag kommer tillbaka. Finslipning.
.
– Apporteringen jag är väldigt nöjd med att Iris sitter och tittar på mig tills jag säger apport. Det är väldigt sällan som hon gör minsta antydan till att ens försöka ta apporten innan. Det enda jag har att klaga på är att hon har en liten tendens att röra på kroppen när hon tagit apporten i munnen, hon liksom vänder upp lite och tittar på mig.
.
– Hoppet över hinder. I dag sa jag gurka, kommendera och efter det Iris hopp. Hon rörde sig inte ur fläcken på de första två lurorden. Irisen har lärt sig att matte alltid försöker hitta på hyss på det här momentet och tydligen kom hon i håg det också! Helt ok ingång och bra fart.
.
Nu ska jag försöka träna inte mer än två, max tre, moment per pass och försöka plocka fram det vi försöker förbättra och sen köra sånt hon kan bra så att hon får känna sig väldigt duktig och få mycket belöning också för det.
.
När vi höll på och köra lite linförighet och agility i slutet hörde jag plötsligt att en annan hund kommit in på planen. Iris märkte den också och tittade upp mot hunden men det gick ypperligt att träna vidare med full fokus efter det! Hussen och hunden värmde även upp(?) genom att jogga två varv runt planen så de kom alltså springades när vi tränade. Gick också bra. Äntligen bra störning!
Iris tuggar boll och kollar lte på den andra hunden efter vår träning
Det vi behöver göra nu är även att träna under lite mer tävlingsmässiga former. Dvs mer folk in på planen och någon som kommenderar oss!
I dag var en dag jag längtat efter länge! Till att börja med sov jag hemma i natt efter fyra jobbnätter på raken, sov 12 h i sträck tills Iris kom och väckte mig. Dessutom kom husse hem och nu är vi båda lediga några dagar! Slutligen var det nästan svalt ute, temperaturen låg strax över 20 grader och det det var molnigt, skönt!
.
Hela flocken tog en promenad tillsammans. En massa små svalor flög lågt över ängen vi gick på och plötsligt stack Iris i väg och började jaga dem. Jag ropade på henne… och hon kom inte! W T F! Mycket möjligt att Iris såg en svart tennisboll med vingar men det skiter jag i!
.
När hon kom tillbaka efter sitt jagavarv så var jag inte särskilt nöjd. Det första vi gjorde efter det var att jag och Iris knatade i väg över ängen rakt mot första bästa svala. Iris gjorde en ansats att springa efter igen och snabb som en elak kobra sa jag nej! och så fick hon faktiskt sitt koppel tjongat på sig, tog i rumpan tror jag.
.
Detta fick stop på det planerande anfallet och en liten glödlampa tändes i Iris huvud, tyvärr varade det bara i några sekunder innan det ljuset släcktes av att en ny svala fångade hennes uppmärksamhet. Ny ansats dödades direkt med ytterligare ett nej! och nu trillade hela poletten ner. Inte jaga svalor, aha. Beröm och glada tillrop!
.
Vi knatade sedan efter alla svalor vi såg under några minuter och så fort Iris bara tittade på dem så såg jag till att hon slutade men det räckte med att säga nej för att bryta henne.
Så här ska det se ut när hundarna går lösa om matte får bestämma
Efter det fortsatte promenaden som vanligt och bägge hundarna gick fint med oss. En stund senare när jag stod och pratade med husse så såg jag i ögonvrån att Iris, som var vid min vänstra sida, tittade på mig – tittade bort, tittade på mig – tittade bort osv. Jag kollade upp och såg att det är några svalor som flyger en bit bort och att Iris stod där och har någon form av inre kris när svalorna flög och matte plötsligt inte verkade bry sig. Eftersom hon stannade hos mig och det hade gått flera sekunder redan så fick hon jättemycket beröm och oooo så glad hon blev!
.
Så nu vet vi vad vi ska träna på, igen. Inkallningar.
.
Ska ta ett pass med bara Iris eller bara Lina i morgon och se till så att vi styr upp saker och ting i lydnaden. Det har slarvats med det nu i värmen som varit. Någon som vill följa med?
För några dagar sedan var vi och tränade med Fredrika och hennes vovvar. Vi försökte få den lilla Ella och den något större Iris att ligga en liten platsliggning. Iris studsade upp efter en stund så det gick rätt dåligt kan man säga. Det som var bra ändå var att hon inte brydde sig om att springa till Ella utan satte av mot mig.
.
Nu tänker jag inte lägga henne på tävling innan jag tror att hon ligger kvar men ändå skönt att det är raka spåret till mig och ingen annanstans som gäller.
.
Annars var det som vanligt intressant att se på när Fredrika tränade med Ella, det är så mycket som blir annorlunda när hunden är så liten. Hur ser en tävlingsapport för en pappis ut t ex?
När vi hade tränat i solen en stund bestämde vi oss för att gå bort till hundstranden så hundarna skulle få svalka sig lite. På vägen dit fick Ella och Iris gå lösa och Swea och Lina, som är lite mer förtjusta i att nosa efter rådjur när de får chansen, fick gå i koppel.
.
När vi kom fram till stranden var det en tjej med sina hundar lite längre bort. Lina tog på sig uppgiften att hålla koll på de andra hundarna och tog det på stort allvar, jag fick säga till henne mer än en gång innan hon vaknade ur blängsylte-koman. Men sen var hon faktiskt duktig och brydde sig inte mer.
.
På bilden nedan kan man se tjejen och två av hennes hundar längre bort på stranden (små prickar i övre vänstra hörnet av bilden) när Lina fortfarande var helt mållåst.
Lina slapp simskola men gick i en liten bit frivilligt ändå. Det var nog skönt att svalka av sig lite.
Fredrika fick vara pinnkastare och fick snabbt in en teknik där hon kastade varannan pinne åt vänster respektive höger så att både Swea och Iris skulle ha något att hämta. Pinntjyven Iris var nämligen i farten och ville hämta ALLA pinnar!
På väg in med respektive på väg ut till pinne. Simhundarna ett och två.
Swea var söt när hon var blöt! Hon såg väldigt glad ut när hon hämtade sin pinne också!
Träningpass nummer tre i källaren. Ökade svårighetsgraden ytterligare genom att dela på den lilla bollbiten i två.
Sen gick jag som vanligt ner i källaren och gömde den ena på en dörr. När det var dags att leta frågade jag husse om han ville följa med och titta och det ville han. Så med husse, hund och belöning i form av tennisboll gick vi ner i källaren.
Iris ville bara ha bollen i min ficka. Hon sprang runt och toknosade ett litet varv och kom sedan tillbaka i tron om att nu hade hon förtjänat den gule. FEL, FEL, FEL!
Till slut fick hon lite hjälp från mig och då verkade poletten trilla ner. Vi gjorde ett sök till där jag gömde biten på ett nytt ställe och nu jobbade Iris som hon brukar, målmedvetet och självständigt utan att söka rätt på min blick hela tiden eller försöka göra inbrott i min boll-ficka.
Vad lärde vi oss av detta? Jo, att nu när jag har två jämnstora bitar så ska jag ta den ena biten och gömma på en liten, begränsad yta så att hon hittar och får belöning direkt. Så att vi alltid gör ett litet ”uppvärmingssök” först och sen får hon leta i hela källaren.
Mina hundar gillar frukt. Vi hade liten utflykt till parken i värmen och hade släpat med oss en stor vattenmelon. Husse skar upp en bit till mig och Iris och vi åt från varsitt håll.
Sen delade jag och Lina på en bit. Lina äter med lite mer stil och finare än Iris. Vi tog varannan tugga.
När vi ätit klart vilade jag och Iris på min handduk. Jag höll henne i tassen och somnade.
Vi tog bussen till rasthagen efter en lång, varm dag då flickorna inte hade fått göra så mycket. Jag väntade tills det var lite svalare ute och därför lyckades vi kliva på en rusningsfull buss. I vanliga fall går jag ju längst bak i bussen med mina vovvar men nu var det knappt att vi kom innanför dörrarna så fullt det var! Snälla busschauffören sa att det gick bra ändå.
Så med ryggen mot framrutan försökte jag få hundarna att sitta ner men bägge ville ligga. Iris la sig till och med på sidan och försökte använda en flickas sko som kudde men någon måtta får det ju vara! Då fick hon sitta upp istället. Det var så mycket folk på bussen också att det blev tvunget att använda framdörren för avstigning också. Så varje gång vi stannade var den någon som skulle förbi samtidigt som jag fick hålla koll så ingen tass eller svans klämdes i dörrarna. Plötsligt böjde sig chauffören ner över sin dörr och sträckte ner en hand och klappade Iris på huvudet, sen sa hon att hundarna fick högsta betyg som var så duktiga och lugna. Det var kul att höra.
När vi kom fram så var rasthagen tom. Eftersom jag hade med mig kameran passade jag på att lägga hundarna precis innanför grinden och gick sedan en bit bort. Tanken var att jag skulle ropa dem till mig och ta några fina springbilder men det visade sig ju att Iris reagerar något snabbare än Lina!
Så går det när man drottningligger med frambenen i kors och inte ligger startklar som Iris.
Efter att bägge var uppe på benen så började det springas vilt med betoning på vilt. Iris verkade endast vara ute efter att tjuvnypas och Lina fick värja sig för glatta livet. Undrar om det är någon form av pms som Iris fått? Hon är inte dum eller så, bara skitjobbig.
En stund senare hade det värsta springet lämnat benen och de ägnade sig åt att göra lugnare saker tillsammans.
När vi hade gått ett varv så kom det en annan hund, en liten vit av typ jrt. Sist vi såg den ville båda hundarna leka med den och det var den inte så sugen på så jag bestämde mig för att inte gå ikapp eller vänta in hunden och dess matte. Följdaktligen sa jag åt hundarna att de inte fick springa dit heller.
Den lille vite vovven fick bli bra störningsträning istället. Iris (som alltid med svansen på topp) och Lina tittade efter den noga men Lina lämnade inte ens min sida och när Iris började skutta en bit åt hundens håll så kallade jag på henne och hon vände så fint. Hon gjorde samma sak igen och då lät jag henne springa en längre bit innan jag kallade på henne, bara för att njuta av ögonblicket då jag lyckas kalla in min hund på längre avstånd.
Efter det verkade även Iris fatta att det inte skulle bli något hälsa av och brydde sig inte mer om den lille. Vi lunkade vidare i vår egen lilla värld.
Jag fotade flickorna, Lina rullade sig i gräset, Iris försökte få Lina att leka med henne när hon rullade sig i gräset. Iris sprang lite fram och tillbaka och Lina och jag tittade på henne och skakade på huvudet som de mogna och gamla typer vi är. Rätt mysigt hade vi det.
Eftersom Lina gick med mig hela tiden så bestämde jag mig för att försöka ta några bilder bara på henne. Räckte med att jag satte Lina ner så kom Iris springades och undrade vad vi höll på med. Störde Lina, klättrade på mig och var i vägen som bara Iris kan.
Det enda som hjälpte var att sätta henne vid sidan av Lina och ta bilder på dem bägge.
På bilden nedan får man en uppfattning om hur stor den där rasthagen verkligen är. Jag gissar som två fotbollsplaner. Staketet går en bit in i skogen så allt ni ser på bilden är rasthage.
Innan vi gick roade jag mig med att ta bild på oss alla tre. Satte kameran på en bänk och satte på självutlösaren. Det var första dagen på några veckor som jag inte hade shorts eller kjol på mig och det var tur att jeansen var så trasiga så det blev lite svalare. Det verkar vara ökensommar i evighet här!
I dag tog vi träningspass nummer två nere i källaren efter klättringen där nere häromdagen.
.
Tanken i dag var att göra det lite svårare och försöka se om Iris kunde tänka sig att bjuda på en markering också.
.
För att öka svårighetsgraden så skar jag loss en så tunn bit som jag bara kunde från Iris nakna tennisboll med en kniv. (Av detta var Iris väldigt intresserad och ville helst hålla i kniven.)
Efter det gick jag ner i källaren utan Iris och vallade av stället. Räknade dörrar när jag ändå gick runt, 57 stycken och jag petade lite på alla. Biten jag skar loss från tennisbollen var så mjuk att det gick att rulla ihop den lite och därför gick det att stoppa den i nyckelhål och tillräckligt tunn för att den skulle gå in i dörrspringorna. Perfekt att börja med!
.
Innan jag gick upp från källaren gömde jag den i en springa i väggen.
.
När det var dags att ta med sig Iris ner och leta cirka två timmar senare så märkte jag att hon direkt fattade varför vi var i källaren igen, hon blev glad och jag fick verkligen vara tydlig och bara säga sitt och inget annat för då hade hon kutat iväg på egen tass och börjat utan kommando. Så det blev en liten kanonkula som sköt i väg på kommado leta.
.
Jag gömde lille tennisbiten enligt följande;
•I springan mellan väggen och ett förråd, noshöjd. Första söket som sagt. Iris nosade rätt snabbt upp min bakficka där jag hade resterande bit boll och hon kunde inte fatta varför hon inte fick poäng för att ha hittat den på mig. Fick säga åt henne flera gånger att leta och jag stod faktiskt kvar inom några meter från var biten var gömd för att hon skulle hitta den snabbare. När hon väl hittade den blev hon väldigt lycklig och försökte få ut biten med tänderna, vilket var omöjligt.
•I nyckehålet på en vanlig dörr. Nu brydde hon sig inte längre om att jag hade belöningen i bakfickan, hon visste att det fanns något att leta efter. Jag koncentrerade jag mig på att bara vara helt tyst och följa efter henne. Hittade biten gjorde hon helt själv men även denna gång försökte hon få ut den med tänderna och det var inte tu tal om att lägga sig i något som liknade markering. Krafsade gjorde hon däremot! Kanske vill hon inte lägga sig när hon hittat den lite högra upp?
•I hänglåset på ett av förråden. detta var otroligt roligt att hänga med på. Som om jag var osynlig där bakom henne letade hon jättefort upp biten i hänglåset och ändå hade hon sökt av nästan hela källaren innan hon hittade! Hon började bita och krafsa efter lilla biten men jag höll mig cool och väntade några sekunder med belöningen. Då slutade hon plötsligt tvärt, tittade upp på mig och la sig ner! Hurra!
•I en dörrspringa, 10 cm från golvet. de tre första gångerna hade jag gömt biten i mitten och bortre delen av källaren. Nu bytte jag helt och la den helt i andra änden och bytte dessutom höjd, nu skulle Iris behöva böjja sig ner för att hitta. Lite längre tid tog det, hon letade av hela källaren systematiskt men när hon inte hittade så fortsatte hon till rätt ände av källargången och fick den lilla grejjen i nosen, sänkte huvudet, krafsade lite snabbt och la sig sedan. Perfekt!
Det gick så bra att jag inte riktigt hängde med själv. Däremot är det bra att Iris jobbar så självständigt, jag hinner gå runt och tänka på hur jag beter mig när hon letar. T ex är det ju vanligt att man som förare gör det misstaget att snabbt gå fram när hunden hittat rätt, stoppa handen i fickan och börja treva efter belöningen osv. Detta märker ju hunden och även om den kanske inte visste att den var rätt så säger ju föraren faktiskt åt hunden med sina tydliga signaler att hunden kanske till slut kollar på föraren istället för att fortsätta leta själv. Jag trooor inte att jag har några sådana hyss för mig…
Dobermannen är som en Ferrari, svårkörd – men när handlaget sitter sällan omkörd.
Ovanstående citat och varianter på det tror jag att alla som har dobermann har läst eller hört någon gång. Första gången jag läste det tyckte jag att det var töntigt och det tycker jag fortfarande men jag kan ändå inte låta bli att gilla liknelsen lite om jag tänker på det en stund. Dobermann och Ferrari…
Till att börja med så undrar jag hur många som kört en Ferrrari och ens vet vad tusan de pratar om? Vaddå svårkörd? Jag gissar precis tvärtom, den är gjord för att köras! Själv har jag bara åkt med i en (och av någon lustig anledning så tyckte ingen att jag, då nyss fyllda 20 år, skulle få provköra jag också).
Men vad kännetecknar då en Ferrari? Jo, en supersnygg bil med otrolig motor, prestanda och design. Dvs precis vad rasen dobermann ska vara. Och nog för att Ferrari är snygg, men det är ju ingen som köper den och bara ställer den i garaget för att ha den att titta på, det är ju att köra den som är hela grejjen! Också precis som med rasen dobermann… eller?
För vad avlas det på? Karossen! Sen står någon stackare där med sin Ferrarihund som är så snygg att folk vänder på huvudet när de går förbi men som fick den där motorn bortavlad för länge sedan och nu är utbytt mot en liten moppemotor. En hund som fortfarande kan springa väldigt fort men som kör av vägen om man lägger lite press på den i kurvorna. Som att en Ferrarimotor inte tål hög belastning och att bilen bara kan köras på raksträckor, i medvind.
Samtidigt finns det folk som fortfarande inte kan släppa det här med kuperingen, jag blir helt mållös. Man köper inte en Ferrari för att den har snygga fälgar utan för att det är supersportbil!
Ferrari 458, förhoppningsvis har den fått behålla sin V8a med 570 hästkrafter
Det är ju bara att beklaga att en del uppfödare gör allt vad de kan för att göra rasen så svårkörd som möjligt genom att fortsätta avla på otrevliga hundar med rädslor i kombination med världens sämsta motorer och driv. Jag tror att herr Enzo Ferrari skulle vända sig i graven om man visste att en del dobermann ens jämförs med hans bilar.
Har funderat en hel del på hundträning de senaste dagarna. Hur långt vi har kommit, vad vi ska göra härnäst, vad jag vill satsa på osv.
Till att börja med hade jag ju tänkt att tävla Iris på rasmästerskapet i nu augusti. Men med tanke på att Iris plötsligt kissar 10 gånger på en promenad, gärna slickar där Lina kissat (belä!) så misstänker jag starkt att hon är på väg in i löp. Och löptikar får inte tävla lydnad. Så det blev ändring på de planerna och därför har jag anmält mig och Lina istället.
Sen är det det där med vad jag vill göra med Iris, planer och mål med henne. När jag köpte Lina så började jag ju träna specialsök först och la ner mycket tid och pengar på det. Det var ju först några år senare som jag började spåra och träna lydnad med lilla Lina.
Med Iris har det ju blivit tvärtom, där har jag börjat med lydnaden, spåret, agilityn och IPO:t och även om vi inte är tävlingsklara mer än i lydnaden så har jag i alla fall tillräckligt mycket kött på benen för att ha lite koll på vad de olika sakerna innebär. Men så var det det där med specialsöket igen.
När jag och Lina tränade på HundCampus så åkte jag från Skåne till Hällefors varannan månad. Bara resan dit och hem tog evigheter med bil, tåg och buss. Hela mitt jobbschema lades efter att jag skulle kunna vara borta de där 5-6 dagarna på raken när det var kurstillfälle. För att inte tala om vad det kostade mig med kursen, resorna, vandrarhemmet o s v. Det var inget fel på motivationen med andra ord.
Samtidigt känner jag mig sällan motiverad att träna hund just för att jag ser tävlingen som slutmål. Då känner jag mig mycket mer taggad av tanken på att lära hunden ID-spår, lära dem att leta efter ett ämne, utnyttja den där fantastiska nosen de har!
Jag kan inte riktigt släppa det där med specialsöket helt enkelt. Kanske är det för att jag aldig kom så långt med Lina?
Gått runt och grubblat har jag hur som helst gjort de senaste dagarna. Mycket. Slutade med att jag i går bestämde mig för att börja träna mer specialsök med Iris. Frågan är bara vad? När jag satte mig på cykeln i går för att cykla till jobbet så var jag helt inne i tankar på specialsök, hur jag skulle gå till väga, vem jag skulle höra av mig till, allt vi lärde oss på HundCampus. På dem som vi tränade för på HC; Lasse, Tobias, Gun-Marie och Stig. Jag var som i en egen värld så där som jag bara blir när jag läser en bra bok eller är helt fokuserat på något.
När jag hade kommit en rätt bra bit fångade något mitt intresse i ögonvrån. En kvinna gick på en nästan helt tom grusparkering till höger om mig. Hon var lite lik Gun-Marie slog det mig men så var ju hon en av de människor jag just tänkt på så det kändes mer som att det var min fantasi som busade med mig. Då registrerade min lilla hjärna att en likadan bil som G-M kör stod parkerad där och att en likadan hund som hon har strosade en bit bort.
Det var Gun-Marie! Hon hade tränat läcksök med sina hundar. Jag har aldrig tänkt så mycket på en person och den människan bara dyker upp framför mig! Plus att hon gjorde det jag förknippar henne med, specialsök. Det kändess som att jag framkallat henne med tankekraft! Håren reste sig på armarna och stackars Gun-Marie fick lyssna på förvirrat mummel från min sida om att detta inte var klokt!
Slumpen-dumpen säger jag, I saw the sign! Hundgudarna vill att jag ska träna specialsök, annars hade de inte skickat ut Gun-Marie så där, det är jag säker på.