I dag har Iris och jag varit i Lund. Träffat en för oss ny dobermann som precis flyttat hem till sin nya matte.
Ekipaget hade redan innan vi sågs flaggat för att de ville ha lite tips om bland annat hundmöten och koppelgående. (Två av de saker som en dobermann gärna tar över om den har möjlighet).
Jag tycker att det är svårt att ge tips innan jag träffat hunden jag ska tipsa, därför höll jag tyst tills vi sågs i dag.
Det har hänt förut att jag träffat en hund som ska vara lite hopplös och som sedan visat sig vara världens gulligaste hund i en stor och yster förpackning. Samma i dag. Mycket riktigt var han en riktig buse när vi mötte andra hundar, han skällde högt och mycket och levde rövare i kopplet.
Vi promenerade bort till en rastgård och där fick Iris och han springa runt allt vad de orkade (de hade inte fått hälsa på varandra innan, bara gå sida vid sida).
När vi gick tillbaka från rastgården gav jag matte lite tips på vad göra vid nästa hundmöte. Matte jobbade på bra i sin ände av kopplet och simsalabim det gick hur bra som helst! Helt tyst och inget studsande i kopplet. Mr hund har noll dumheter i sig egentligen och matte visade sig vara otroligt duktig på att ta tills sig mina förvirrade tips. Jätteroligt!
Förutom att det är kul när man ser omedelbar förbättring så är det hela en sak som jag själv kan relatera till. Alla utfall och koppelproblem jag haft med Lina. Alla dåliga tipsen jag själv fick där i början. Alla fysiska bestraffningar jag tipsades om att använda. Jag vet hur lätt det är att hamna i en nedåtspiral av korrigeringar där man bara tar i mer och hårdare för varje gång för att få bukt med problemet. Något som i mina ögon inte hjälper ett dugg. Därför spelar det extra stor roll för mig att kanske få hjälpa någon utan att ta till de metoderna.
När vi hade gått våra lilla promenad tillbaka blev jag bjuden på lussekattfika. Även inomhus var lille herr dobermann duktig och visade att han kunde egentligen. Jag tror han och hans nya matte kommer att få det riktigt bra tillsammans!