Warning: Undefined array key 1 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Undefined array key 2 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 557 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 621 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 629 november 2012 – Livet med dobermann

Det skojigaste med att vara uppfödare?

Ibland får jag mail från personer som är intresserad av rasen och vill skaffa dobermann. Nu hamnar visserligen alla de mailen i min skräppost först så varje vecka går jag noga igenom all spam innan jag raderar, därför tar det ibland en vecka eller så innan jag svarar.

Det gör mig så glad när någon vill ha dobermann, det är jätteroligt!

Jag får frågan om vilken kennel de ska välja och det svarar jag aldrig på. Däremot har jag inget emot att svara vad jag tycker om någon frågar om enskild kull. (Även om jag just nu har dålig eller ingen koll på vad kennlarna har på gång så jag hade inte ens haft svar på kennel-frågan även om jag hade velat.)

Men det finns en sak som är ännu roligare, när de personerna som har hört av sig hittar en hund och det flyttar hem en dobermann till dem! Senast i dag fick jag ett sådant besked! Åh så kul det är!

Jag har alltid tänkt på hur jobbigt det måste vara att vara uppfödare och lämna ifrån sig valpar till okända människor med alla ”tänk om” och ”du måste lova mig” som måste ringa i huvudet. Samtidigt så blir jag jätteglad i hela kroppen av att vara delaktig, även om det bara är till en liten, liten pyttedel i det hela. Plötsligt förstår jag den stora glädjen av att få vara uppfödare och fixa ihop dessa ekipage med varandra.


Ovan en hund jag blev kär i för några dagar sedan som inte har något med inlägget i övrigt att göra förutom att det är en söt dobermann! (Jag har precis stulit hans hundben, därav blicken!)

Sund hundmat?

Hundarna äter Nordic färskfoder och jag är väldigt nöjd med den maten. Men ändå kunde jag inte låta bli att testa en hundmat jag läst om förut när ”vår” djuraffär börjat sälja det. Sund Hundmat heter det.

Det bygger på att man ger hunden lite olika saker att äta olika dagar och att man skiftar mellan att ge oxblaning, vitalblandning (oxhjärta, oxnjure och oxlever) och köttben samt har en fastedag i veckan.

Så här ser schemat ut för en vecka vad gäller fördelningen även om man inte behöver ge på speciella dagar så.

Frågade om det på vovve.net och där fick jag uppfattningen om att det inte är ett helfoder men jag fattade aldrig om det gällde om man bara skulle ge oxblandningen.

Vet inte om det räknas som färskfoder eller BARF eller något mittemellan, jag är för dåligt påläst själv.

Som jag förstår det är fodret inte heller svenskt utan kommer från Tyskland, det är också en sak som går att fundera lite över.

Har du några kloka tankar eller råd om det hela så tar jag tacksamt emot tips.

Tio km till och en stor låda

På dagens promenad med båda hundarna hade jag tänkt powerwalka (ja så gott det nu går med två svarta idioter med sig i koppel och en värld full av rådjur) men det blev ändring på det. Jag hade satt på mig löparskorna så jag hade tydligen på känn att jag skulle göra det till en joggingtur istället. När det dessutom började skymma ute så blev det naturligt att öka takten. Nu ryktas det ju om att kylan ska komma snart, även hit till Skåne, så det gäller att passa på nu innan marken blir kall och stenhård.

Jag använder ordet jogga (inte springa) om dagens runda för det var galet långsamt. Men vi rörde oss tillräckligt fort, jag blev svettig och det blev en skön runda på 10,2 km. Nu är vi uppe i totalt 369.8 km i år, inte långt kvar till 400 km.

När vi kom hem fick jag den otroligt braiga idén att gömma mig. I en kartong.

Jag gjorde som jag brukar när Iris ska få leta efter saker men gömde mig själv också när jag ändå var på gång. Iris fick ligga kvar på övervåningen under tiden som jag gick ner, la upp mobilen att filma och gömde mig i lådan. Lina tittade på när jag gömde mig och ropade till Iris att det var dags att leta men sen var hon med på ett hörn hon också.

Väldigt typiskt mig. Väldigt typiskt både Iris och Lina att hantera det hela som de gör.

Statistiken är tillbaka!

I går la Emelie upp delar av dobermannststistiken på sin hemsida igen! Hurra säger jag då jag har saknat den!

Förut hade Emelie även kullststistik uppe på hemsidan men den är inte med längre. Tyvärr, men samtidigt förstår jag henne, det tar tid att uppdatera hela tiden. Plus att de sakerna redan ligger på hund- och avelsdata.

Emelie har med många av de sakerna som inte finns med där på sin sida.

Hundar som dött i DCM
Hjärttestade dobermann med resultat
Wobbler
Färgtestade dobermann
CAH
Sköldkörtel
vWD
Övriga sjukdomar
Listor på dobermann över 8 år

Hela grejjen med listorna är att det är hundägarna eller uppfödarna själva som bidrar med resultaten. Klicka här för att komma till sidan.

Bästa kilometer-kompisen

I går sprang Iris och jag en sväng. Det blev inte en så lång sträcka, 6.6 km men huvudsaken var att komma ut då vi rört på oss så lite de senaste dagarna. Hyfsat fort gick det också med tanke på den sista tidens formsvacka. Jag hade inte tid att tänka på om jag var trött eller om det var jobbigt för jag hade så mycket annat att tänka på, det blev en riktigt bra runda på många sätt.

När jag kom hem kollade jag hur långt jag har sprungit i år. 360 km har jag kommit upp i än så länge och jag har haft hund med mig på alla rundorna. Eftersom husse också har sprungit rätt mycket har nog båda hundarna sprungit ungefär lika mycket. Nu siktar jag på att springa 400 km innan året är slut.

Om vädergudarna är goda och jag får snö här nere så blir det några hundra kilometer på skidor också. Hoppas! Jag vet jag att jag åkte 367 km skidor de två sista vintrarna innan vi flyttade till Skåne.

Det är en av höjdpunkterna med att ha dobermann för mig, alla sköna löprundor och skidturer där jag alltid haft sällskap och som delvis är vad som fått mig att springa/åka så mycket!

Avelskonferensen

Nu är vi hemma igen efter en lång och rolig dobermannhelg på Kydingeholm.

Lördag morgon började med att Jens Häggström höll föreläsning om DCM. Lokalen var full med folk och jag tror jag räknade till 14 uppfödare.

Eftersom jag var på Jens föreläsning för två år sedan och har hållit mig någorlunda uppdaterad sedan dess så var det mesta sånt jag har hört förut, ändå fick jag mig en liten chock. För plötsligt dök välbekanta bilder och hundar upp i hans presentation. Lilla Lina och Expon, bilderna som jag tog när vi var på Ultuna med våra hundar. Kände att jag blev lite fuktig i ögonen en stund.

Jens var noga med att avsluta med säga att om våra uppfödare inte kan enas och hjälpas åt så kommer rasen aldrig att komma någon vart vad gäller att få bukt med DCM. Dvs då kan de sitta och mala i evighet om att något måste göras och att alla ska göra sitt bästa utan att något kommer att hända i praktiken.

Efter Jens föreläsning fick vi lyssna på Sara Westerberg och Malin Melin som jobbar med och forskar på juvertumörer hos hund. Tydligen drabbas var fjärde dobermanntik under sitt liv och Sara sa att vi skulle hålla koll på de små hundtuttarna och känna efter små knölar. (Precis som på människa och bröstcancer.) Jag har nu känt på Lina och Iris små tuttar och de är knölfria!

Gå in på http://hunddna.slu.se och klicka på ”vår forskning” så kan ni bland annat hitta information om deras projekt.

Under helgen gick Barbro igenom agrias statistik för dobermann. Ibland känns siffrorna lite dystra men det skojiga är ändå att statistiken oftast visade att det blivit bätttre, dvs sjukdomar har minskat osv. Ska bli kul att någon gång i vår få ta del av den senaste statistiken för de senaste åren som Barbro ska få då.

Ska även tillägga att vid det här laget hade hälften av åhörarna försvunnit. När vi satte oss ner på söndagen för att gå igenom RAS (rasspecifik avelsstrategi för dobermann) var det bara 8 uppfödare kvar. Kanske hade övriga annat att göra, kanske bryr de sig inte tillräckligt, kanske har de inga åsikter om förändringar inom aveln, kanske känner de inte att man behöver samarbeta kring sådana här saker? Jag vet inte.

Barbro och Madde hade jobbat bra med nya RAS och hälsobiten där, vi gick igenom och pratade mycket om de sjukdomar där det finns en strategi inom SDK; DCM, PHTVL/PHPV, HD, Wobbler, Knä/korsbandsskador, sköldkörtelfel, leversjukdom och von Willerbrandts. Statistik och fakta och målsättningar i aveln.

Torbjörn Eriksson gick igenom den mentala biten och pratade om hur MH-resultat kan och bör användas med hänsyn till avel och RAS. Han tog upp både de saker som dobermann presterar bra på och som vi ska vara nöjda med samt vilka delar som bör förbättras för att få till förändringar inom rasen på de bitar där våra hundar brister.

Camilla Dahlgren gick igenom bruksegenskaperna kopplat till RAS med mål och strategier  och hur få ut fler hundar att tävla inom brukset.

Camilla och Thord hade sammanställt en exteriördel också som vi gick igenom. Förhoppningsvis kommer det att göras något åt att våra hundar har en tendens att bli större och större på utställningarna. Själv hoppas jag att mätstickan blir obligatorisk i utställningsringen!

Sammanfattningsvis så var det bra diskussioner kring RAS och det är jättekul som valpköpare att svenska dobermannklubben ställer så bra och höga krav på aveln för att vi ska få bättre och bättre hundar. Även om jag redan nu vet att inte alla uppfödare kommer att bry sig eller försöka. De uppfödare som gör sitt bästa för att följa RAS kommer att göra stor skillnad och det känns riktigt bra!

Ett medlemsmöte hann vi också under söndagen innan det var dags att åka den långa vägen hem till Skåne igen.

Som vanligt var det en trevlig helg med många skratt och jag fick träffa många nya gosiga vovvar och en del vovvar träffade och fattade även tycke för varandra även om det ser mer ut som en liten attack på bilden, hihi!

Kydingeholm

I dag åkte vi från Katrineholm till Kydingeholms kursgård. (Det blev aldrig någon stop i Stockholm.) Här ska det hållas avelskonferens och bara pratas dobermann hela helgen.

Än så länge är vi bara 14-15 pers här men lördag morgon kommer resten av dobermannfolket. Det ska bli kul och väldigt intressant!

Under tiden som jag satt och prata med de andra som är här nu under kvällen passade Iris på att bädda i min väska. När man skendräktighetsbäddar i mattes väska så gör man det ordentligt! Mina saker låg utspridda över hela golvet. Duktig Iris.

Iris gör Katrineholm centrum

Jag är inte så ofta här i Katrineholm. När jag är här så är jag antingen hemma hos mamma eller är ute och går med hundarna. Jag är aldrig eller sällan nere på stan och i dag var inget undatag. Jag gick en långpromenad med båda hundarna ner genom Djulö allé, svängde vänster, gick förbi kyrkogården och hem igen. Iris gick lös i allén och det var nästan bara vi ute och gick.

När jag kom hem igen började mamma berätta om vilka affärer på stan som flyttat, vilka som öppnat, vilka som stängt osv. Till slut kände jag att jag var tvungen att gå och kolla själv.

Iris och jag gick bort till centrum och kollade in torget och gatorna runt omkring. Vet inte hur länge sedan jag var där sist. Nybyggda hus. Nya affärer. Kunde konstatera att kebabhaket låg kvar var det skulle i alla fall, skönt!

Iris och jag tittade i skyltfönster och Iris ställde sig utanför dörren till varje butik Här ska vi nog gå in.. nähä.. här då?

Vi mötte flera hundar och Iris sa inte ett ljud. Det är så otroligt skönt att ha med sig henne, även om hon är vildare än Lina så är hon så stadscool.

I morgon åker vi vidare mot nästa stad, Stockholm, vi ska försöka vara coola där med.

En nittiosäng i Katrineholm

Hade tänk åka redan i tisdags men dobermanntidningen blev inte klar. Så i onsdags, äntligen, kunde jag lasta in djuren i bilen och åka norrut!

Stannade och kissade hundarna vid Brahehus, gjorde ett kort stop hemma hos en viss brun liten Vimza och hennes två schäferkompisar för att sen åka hem till min mamma i Katrineholm.

Resten av kvällen satt vi bara och myste här hemma hos mamma. Jag bestämde mig för att inte sova i stora sängen i källaren utan i mitt gamla rum på ovanvåningen. Lina sover alltid i mammas soffa när vi är här och husse var ju ändå inte med, vi kunde sova i smala 90-sängen Iris och jag.

Eller kunde vi? Jag fick putta på Iris sätt länge innan hon fattade att det inte gick att benspreta. Då var hon så grinig att hon la upp huvudet och överkroppen på mig som straff för att jag puttat undan henne. Skendräktig är hon också så hon verkar tro att allt måste bäddas och ändras om i fem minuter innan man kan lägga sig ner och vila. Det har varit en intressant natt…

Drag och friskvård

I söndags hade dobermannklubben ordnat föreläsning i Höör hos Camillas hundrehab & friskvård. Jag åkte givetvis dit.

Men innan jag åkte dit åkte jag några kilometer norr om Höör då jag fått tips om att det var tävling i barmarksdrag där i helgen.

När jag hade parkerat bilen och hade lokaliserat banan stod jag där vid den orangea avspärrningen och klurade på om jag skulle följa banan till höger eller vänster för att komma till start/målet. När jag stod där i bokskogen hörde jag plötsligt ljud. Höga ljud. Ljud som närmade sig fort. Ljud från någon dom manar på sitt fyrspann.

Ett fyrspann som åkte fort ner för backen från höger, tog den tvära svängen så det sprutade jord och fortsatte vidare åt vänster i full fart. Kvar stod jag med hög puls och på gränsen till tårögd över det härliga jag just bevittnat. Jag hade sett en tävlande och jag var redan överlycklig.

Började gå längs banan och plockade fram kameran. Nästa gäng som kom springandes var fler, luddigare och långsammare än de som först hade passerat mig!

En hund i motionsklassen flög fram

Hund med fina ögon som väntar på att få starta.

En sötnos på upploppet som tyckte att matte kunde cykla på lite själv sista biten!

Förutom att jag blev glad bara av att vara där så såg jag plötsligt någon som såg aningens bekant ut men jag vågade inte rikigt attackera människan innan hon hade passerat mig och jag kunde läsa vad det stod på ryggen på hennes jacka. Lillaliam.se minsann, det var Anna-Carin och Timmie!

Nu var min lycka total och Timmie var söt och ville bli klappad av mig! Passade på att fråga Anna-Carin om lite saker samt beundra alla hundarna lite innan jag var tvungen att gå igen.

Åkte vidare till Camillas hundrehab och friskvård där föreläsningen/studiebesöket skulle hållas.

Camilla berättade om sig själv, hur hon jobbar och berättade om sin utbildning. Hon frågade om våra hundar, vad vi gjorde och tränade. Vi pratade om avel, jag frågade henne vad de dobermann hon träffar har för skador, vi pratade om sjukdomar och så vidare.

Camilla gick igenom hur noga det var att värma upp och varva ner före och efter träning, hon sa att de flesta hundägare är väldigt dåliga på det tyvärr och jag som trodde att jag var hyfsad på det insåg att det var jag inte alls…

Vi var inte så många men det var bara bra, då kunde jag ställa hur många frågor jag ville! Jag frågade mycket om fysträningen av mina djur, småsaker jag alltid undrat. Hur mycket man vågar springa med pensionären Lina, hur ofta, vilket som är det optimala djupet om man vill träna hund i vatten (dvs att den går på botten, inte simmar) och något mer som jag inte minns just nu.

Camilla visade även hur man kan massera hund, Susannes hund Signe var visningshund och flera gånger höll lilla gumman Signe på att somna. Sötnosen!

Camilla visade även hur rörliga våra dobermann ska vara i lederna och lite sånt. Det var intressant att se Signe som korsbandsoperaret båda sina hundknän för fyra respektive två (?) år sedan. I över 3 timmar var vi där, klubben bjöd på fika också, innan vi åkte hemåt igen.

När jag kom hem masserade jag Lina, det tyckte hon var jätteskönt!