I dag trillade det ner lite mer snö från himlen. Lite i jämförelse med andra delar av landet!
Iris och jag åkte till Helsingborg för att träffa Nemo och hans husse Fabian. Längs vägen mötte vi två brandbilar, två ambulanser och hade den mest fruktansvärda nära döden upplevelsen jag varit med om när en långtradare plötsligt började svänga över i min fil fast jag redan var där. En adrenalin-fylld sträcka.
När vi kom fram till Helsingborg bjöd Fabian på thaimat (tack!) och Nemo fick låna ut ett av sina ben till Iris vare sig han ville det eller ej. De är rätt snälla killar båda två med andra ord.
Efter maten åkte vi till en trevlig skog med rastgård i närheten. På väg till rastgården gick hundarna lösa längs den lilla stigen och när vi fick hundmöte ropade vi samtidigt på våra duracellhundar, både vände och kom direkt. Sen log vi och var nöjda i flera meter!
Rastgården var upptagen av två kampisar med tillhörande ägare och jag kände att den lilla tiken på sju månader svarade upp lite för bra bakom staketet för att jag ens skulle komma på tanken att fråga om det var ok att vi kom in. Jag tog tillfället i akt att öva lite Iris-kontroll under tiden som vi stod och pratade med de trevliga ägarna istället.
När matten berättade att hunden åkt på stryk tre gånger i sitt unga lilla liv kände jag att det var helt rätt att lyssna på magkänslan. I stället fortsatte vi gå längs en stor äng med hundarna och de sprang runt som galningar. Dobermann behöver stora ytor när de ska springas och jag behöver en bättre kamera än min iPhone om jag ska få bilder i snöig skymning på det…
När rastgården blev tom gick vi några varv där inne också innan det var dags för oss att åka hemåt igen. På väg hem gick det långsamt och alla körde väldigt försiktigt. Jag höll mig långt bort från alla långtradare och sjöng julsånger för Iris som inte syntes i backspegeln en enda gång på hemvägen.