När vi knatade över Gärdet i Stockholm i lördags så gick vi ju lite vid sidan av med hundarna Emelie och jag. Däremot kikade vi på och pratade vi rätt mycket om den breda stig som löper från Valhallavägen rakt bort mot Kaknästornet och som var helt full med hundar och hundägare.
För det är bara en väg. En upptrampad stig som man går rakt fram tills man kommer till slutet och där vänder man och går tillbaka igen. Det blir som speed dating för hundarna. För varje 50 m på stigen du går så möter du minst en ny hund. Ibland hinner din hund inte stanna och hälsa på hund nummer ett den möter innan hund nummer två hinner gå ikapp och är framme för att hälsa.
Det blir ju så klart en vanesak för hundarna som går på Gärdet och de som inte fixar det slutar nog gå där. Man samsas ju dessutom om ytan med både fåglar, motionärer och ibland hästar. Men finns det någon hund som vill möta andra hundar på det sättet varje gång? Kanske är det för att jag själv hellre möter andra människor på ett annat sätt som jag inte riktigt gillar det helt och hållet?
För att inte tala om hur många hundar som faktiskt skiter i sina ägare och hakar på den hund de gillar bäst i stället. Även då den hunden är på väg åt helt motsatt håll och husse har tänkt att det är dags att gå hem nu. Vi såg särskilt en hundägare som stod och blåste i en visselpipa en, tio, tjugo gånger eller fler, några hundra meter bort från sin hund som lekte med en annan hund under tiden. Effektiv avinlärning på den pipan vill jag lova.
Nu kanske det låter som att jag är negativ till Gärdet men det är jag verkligen inte. Tvärtom utnyttjade jag Gärdet till att träna hundmöten och inkallningar när Iris var 6-7 månader gammal och redan då kom hon när jag ropade till förmån för att leka med andra hundar. Samma med Anna, ingen av våra hundar har fått springa vind för våg på Gärdet utan det har alltid tränats och belönats när vi varit där. Hade jag bott kvar i stan hade vi antagligen gått där med jämna mellanrum bara för att träna ännu mer.